Vilse i havet av grönt te

Våren har blommat ut i gröna blad och fruktträdsblommor, och nu har säsongen för grönt te börjat. Det börjar gå att få tag på färskskördat grönt te från 2007, och eftersom grönt te tål lagring sämst av alla teer (möjligtvis med undantag från vitt te) är det de kommande månaderna som grönt te ska avnjutas.

Tebloggaren har druckit ganska mycket grönt te i sina tedrickardagar, men detta har varit ospecificerat grönt påste eller smaksatt grönt te. Först på senare tid har jag börjat beta av kända sorter som Sencha, Long Jing, Bai Mu Dan (som i och för sig oftast klassas som vitt te), Genmaicha och Gunpowder. Och de flesta av de sorterna har jag inte druckit nog för att kunna avgöra vad jag föredrar för gröna teer.

Sålunda kommer det bli mycket drickande av gröna teer framöver. Men vad ska man börja? Jag tittar i mina teböcker och jag tittar på tesajter, och det finns dussin och åter dussin olika sorters gröna teer med något olika smakbeskrivningar. Jag måste förstås testa den kinesiska skolan versus den japanska skolan. Gräsigt och örtigt versus friskt och algigt. Japanskt ångat grönt te med hela blad följer en ganska enkel skala i grunden:

Bancha - Enklaste standarden. Tidigare japanernas standardte.
Sencha - En grad bättre än Bancha. Numera japanernas standardte. Rent, smakrikt och trevligt.
Guykuro - En grad bättre en Sencha. Exklusivt och inte direkt ett vardagste.

Japanerna verkar inte vara mycket för att smaksätta teet (även om körsbär är en av de populärare smaksättningarna), men de har ändå kommit på flera andra variationer:

Genmaicha - Bancha med puffat ris, som sägs ta bort mycket av bitterheten i Bancha. Jag har i alla fall aldrig uppfattat Genmaicha som bittert. Trevlig touche av rostat ris, om man gillar ris.
Kokeicha - Biprodukt från Matcha-tillverkningen som formas till en tallbarsaktig form. Sägs vara lite söt och majsaktig i smaken
Hojicha - Bancha som sedan rostats.
Kukicha - Ett te med mestadels stjälkar och bottenblad. Smaken beskrivs som något söt med höaktiga toner.

Jag har bestämt mig för att prova både Hojicha och Kukicha den här säsongen. Japanernas andra tepassion, Matcha (pulveriserat Guykuro som vispas till en mer eller mindre tjock vällig vid tillredning) känner jag mig däremot inte riktigt redo för.

Kinesiska gröna teer är betydligt fler och betydligt mer spretiga, och jag har inte testat många nog för att veta vad som skiljer dem åt. Efter mina goda erfarenheter av Jasmine Pearls så vill jag gärna testa Dragon Pearls, som är fint kinesiskt grönt te rullat i bollar. Men det finns så många andra val att det lutar åt en beställning från Upton Tea Imports, eftersom de har provsmakningsstorlekar.

Jag tycker att både kinesiska och japanska gröna teer har sin charm, och det kanske bli så att en 50-50-blandning av de båda visar sig vara en favorit? Mr. Tea, en bloggare som jag länkar till här till höger, har fått mig att inse hur fega vi är med att göra våra egna blandningar och att vi borde öppna upp för vår experimentlusta.