Recension - Long Jing (Zheijang)

Som teentusiast med förkärlek för ljusa teer vill jag ha ett visst basutbud av rena (osmaksatta) teer hemma, både för min egen skull och för att det är trevligt att ha lite klassiker när det kommer gäster. Jag vill ha ett lätt svart te, som Darjeeling eller Golden Nepal. Jag vill ha ett mörkt oolongte och ett ljust oolongte. Jag vill ha ett klassiskt japanskt grönt te och ett klassiskt kinesiskt grönt te, och så något mer experimentellt grönt te. Och så vill jag ha ett vitt te. Till detta ett basutbud av smaksatta teer, som Lapsang, Earl Grey och jasminte.

Jag har väntat ett tag på 2007 års skörd av Long Jing, och bestämde mig häromdagen för att se ifall den gick att få tag på. Eftersom In the Mood for Tea (där jag annars skulle leta efter kinesiskt grönt te, eftersom de specialiserar sig just på Kina) har sommarstängt bestämde jag mig istället för att testa att köpa te på Chaikhana. På internet listar de två sorters Long Jing; "221" (Long Jing Zheijang) och "23201" (Xihu Long Jing Zheijang), där den senare låter som en dyrare variant. Väl i Chaikhanas butik i Gamla Stan kunde jag bara hitta 221 på deras telista, men jag får erkänna att jag kanske inte tittade noggrannt nog.

Jag frågade om Long Jing 221 var från 2007 års skörd, och blev tyvärr besviken över hur dålig koll personalen hade. De trodde att det var årets skörd eftersom de visste att Long Jing skulle komma in någon gång nu, och på grund av att teburken med Long Jing var nästan full. Men de var inte säkra på sin sak. Jag har tidigare blivit besviken på Stockholm Tea Centre för att de inte har koll på när årets skördar kommer in, eller på hur gammalt deras te är. De enda jag har stött på med stenkoll på färskheten är In the Mood for Tea. Nåväl, eftersom Chaikhana verkade ganska säkra på sin sak bestämde jag min ändå för att köpa 221.

Long Jing är Kinas mest berömda gröna te, och "äkta" Long Jing odlas bara vid sjön Xihu (Västra Sjön) i provinsen Zheijang. Äkta Long Jing från Västa Sjön är mycket dyrt om man vill ha goda kvalitéer. Man kan få ett te som smakar i princip likadant men är billigare om man är villig att köpa ett som odlas i andra delar av Zheijang eller i andra kinesiska provinser. Long Jing 221 kostade 106 kr/hg, och jag köpte ett halvt hekto. Jag gissar att Long Jing 23201 kostar närmare 200 kr/hg. Men nog om inköpet och fram till smaken.

Jag bryggde först mitt Long Jing en gång i gaiwan. Nästa gång jag drack det bryggde jag det i skål. I nästan alla smakomnämnanden av Long Jing står det saker om smörighet och om rostade nötter och kastanjer. Detta på grund av att de traditionella kinesiska teerna rostas i wokar. Det var längesedan tebloggaren åt kastanjer, men jag kan i alla fall inte hitta särskilt många sådana toner i mitt Long Jing. Det är milt med djupa men subtila smaker, och definitivt inte beskt. Möjigtvis kan jag hålla med om att det har en rundhet som dröjer sig kvar på tungan och som skulle kunna associeras med egenskaper hos smör. Men det smakar inte smör. Det är lite gräsigt och lite örtigt. Första bryggningen är subtilt gurkig och andra bryggningen är subtilt blommig. Eftersmaken är ganska lång, såsom sig bör av ett dyrt te. När jag drack upp sista, starkaste slurken ur skålen kunde jag möjligtvis hitta toner av kastanj.

Jag brukar oftast inte kommentera utseendet på de bryggda tebladen, men när det gäller ett skåde-te som Long Jing som oftast bryggs i högt, genomskinligt glas i sitt hemland är utseendet av betydelse. Jag hade hoppats på hela, smala, vackra blad, men Long Jing 221 har mestadels halverade blad tillsammans med en del stjälkar. Mitt inköp var inte den bästa kvaliteten av Long Jing, men stjälkar är ingenting jag vill se i ett te som jag betalar 106 kr/hg för.

Long Jing är ungefär så lång från Söderblandning och Rabarbergrädd man kan komma. Det är ingenting jag rekommenderar som ens första gröna te. För att uppskatta de milda tonerna bör man vara van vid att dricka milda teer. Long Jing 221 är inget dåligt te, men inte riktigt värt sitt pris. Jag rekommenderar att dricka det utan något tilltugg, eller tillsammans med något som verkligen harmoniserar med smakerna. Kokt grön sparris stekt i hasselnötssmör tror jag vore alldeles utmärkt. Eller en skiva formfranska med philadelphia och smörgåskrasse.

Jag känner mig lurad på frånvaron av de rostade tonerna, och funderar på hur hädiskt det vor att blanda in lite Hojicha (hårt rostat japanskt grönt te) eller ett korn Lapsang eller två i brygden. Eller att ta en liten del av min Long Jing, rosta den i stekpannan och försiktigt blanda in lite med resten av teet när jag brygger det.