Temagi i Prag

Jag fick för flera månader sedan en fråga om jag kände till några bra tehus i Prag. Jag var tyvärr tvungen att svara nej; jag hade aldrig varit i Prag. Jag kände knappt ens till att det fanns en tjeckisk tekultur. Nu har jag varit i Prag och konstaterat att ryktet var sant.

Innan Sovjet föll var det inte lätt att få in bra te till Tjeckien. Det är lätt att gissa att Partiet helst gynnade de inhemska producenterna i Georgien och övriga östra Sovjet. Avskräcker billigt sovjetiskt te folk från te, eller sporrar det dem att längta efter bättre? I Prags fall verkar det ha varit det senare. Utvecklingen sedan revolutionen 1989 har stora likheter med de steg Sverige har börjat ta från kaffemonopol till en efterfrågan på valmöjligheter och kvalité. Men Tjeckien har kommit längre.

I Kanada och USA fick man verkligen leta efter tehus; helst på internet innan man gav sig ut. I många fall blev man besviken. I Prag springer man ofta på tehusen; även om det lönar sig att göra lite research. Jag gjorde båda varianterna. På min väg upp mot slottet (ja, vad som visade sig vara slottet; jag var egentligen bara nyfiken på de gotiska tornen), förbi Karlsbron, gick jag in på ett tehus med ett stort kinesiskt tecken på skylten. Det kändes som en garanti för att jag inte bara skulle få välja mellan svarta frukostblandningar. Menyn var okej, men inte förstklassig. De vanligaste sorterna av en viss genre (Ti Guan Yin, Pai Mu Dan ect) samt en större mängd smaksatta svarta teer. Det roligaste var kanske tedrinkarna som bestod av olika blandningar av te, likör och mjölk. Det hade kanske varit ett bättre val, men jag valde att slå på stort och beställa en kanna Gyokuro (98 CZK, ca 40 SEK). Tehuset bestod av ett enda rum med mysig interiör, lite bakverk att beställa till om man så önskade, samt te och acessoarer till försäljning.

Tyvärr överskattade jag tehusets förmåga att brygga Gyokuro. Jag fick en bitter, oinspirerad och inte alls tillräckligt gräsig bryggd. Det räckte till två koppar; den andra bättre än den första, men jag misstänker att mina smaklökar var saturerade med beska vid det laget.

Det andra tehuset hade jag kollat upp på internet innan; U zlatého kohouta hette det och låg på Michaelská #3 i Gamla Stan. Det första jag fick höra när jag gick innanför dörren var svenska röster, och vilka satt där denna måndag om inte en grupp vänner och bekantar från Stockholm? Jag är fortfarande inte helt övertygad om att jag inte drömde, för de var tvungna att gå strax därefter och jag bad om en meny omgiven av en lätt overklighetskänsla.

Det här var ett mycket ambitiöst tehus med en meny som mest påminde om utbudet på In the Mood for Tea. Lokalen var gammal och mysig, med soffor och fåtöljer, tegelväggar och en öppen spis (som inte eldades denna dag). De hade ca 10 olika oolonger från Kina, Taiwan och Thailand samt en angivelse på hur många bryggningar man kunde förväntas få ut av teet. Bland de svarta teerna fanns bl.a. toppkvalitéer av Yunnan, Keemun, Darjeeling och Panyang Congou. Jag valde ett DanCong (98 CZK) som jag inte minns det exakta namnet på, men som enligt uppgift skulle räcka til 3 bryggningar. Med tanke på att teskålen och kannan kanske rymde 3 dl så var det ingen dålig mängd te som jag avnjöt. Temakaren hällde elegant upp teet vid bordet varje gång jag lämnade in kannan för att få nytt vatten, och det var utmärkt bryggt varje gång. Det var ett mycket gott DanCong med lång eftersmak av blommor och litchi.

TeBloggen ger sina högsta rekommendationer till U zlatého kohouta.

Holy Mountain Teas guide till tehus i Prag