Kineserna själva kallar sitt oxiderade te för rött te, efter färgen på det bryggda teet. I den internationella tehandeln kallar man ofta kinesiskt svart te för Congou. De flesta teentusiaster har druckit Lapsang Souchong, som är ett exempel på kinesiskt svart te, men som framställs ganska annorlunda jämfört med andra svarta kinesiska teer. Som namnet indikerar använder man souchong-bladen, som är lite större blad som sitter längre ner på teplantan. Souchongblad används också ofta när man framställer oolongte. Ju längre upp på plantan man plockar bladen desto högre koffeinhalt är det i dem, och därför har oolongte och Lapsang generellt sett lägre koffeinhalt än annat te. Men till de flesta svarta teer använder man toppbladen och knoppen; precis som man gör till finare gröna och vita teer.
De mest berömda svarta kinesiska teet produceras i Keemun, Szechuan och Yunnan. Efter tidigare dåliga erfarenheter av svart te har jag undvikit kraftiga svarta teer, men när jag förrutom en provsmakningsförpackning med Kukicha även hittade en liten påse med Yunnan FOP på tebutiken Camellia i Göteborg bestämde jag mig för att det var värt att testa.
FOP står för Flowery Orange Pekoe, och kvalitén anses vara något finare än OP. Hade det stått ett B som i Broken med i namnet hade teet varit finfördelat, vilket också gör det kraftigare och kärvare i smaken, men nu bestod teet av hela teblad. Jag fann att teet kunde dra ganska länge utan att bli beskt, och då jag drack det utan mjölk gav det en mustig, mörk dryck med en underliggande ton av sötma. Smaken är lätt jordig med ett litet sting av rökighet, och jag blev inte förvånad när jag läste att Yunnan är samma provins som också producerar det jordiga pu-er-teet. Skillnaden mellan Yunnan FOP och en lätt Darjeeling är milsvidd; där Darjeeling är finstämd och upphöjd är Yunnan trygg och höstlig, ungefär som en Lapsang. Jag tror att Yunnan skulle passa inbitna kaffedrickare alldeles utmärkt, men jag vill även rekommendera det till tedrickare som vill variera sitt intag av svart te.
