söndag 28 december 2008

Terecension - Kahls Sencha

Jag anlände i Växjö för ett veckolångt julbesök och insåg att den enda basen för varm dryck som fanns i skafferiet, förutom kaffe, var Rooibos Apelsin. Jag gillar Rooibos Apelsin; det är en utmärkt kvällsdryck, men det är inte te. Nej, jag var sugen på Sencha; denna klassiker bland japanska gröna teer. Då kan man ju tycka att jag borde ha kommit ihåg att ta med mig mitt handplockade Asamushi från O-Cha, men faktum är att jag ändå inte hade kunnat brygga det på ett sätt som gjort teet rättvisa. Inte med endast en förvuxen tekula med enda bryggredskap.

Jag böjade med att gå till den ekologiska livsmedelsbutiken Johanne, men deras teutbud var en besvikelse. De hade någon smaksatt Sencha, och lite indiska rena teer och en bunt smaksatta svarta teer, men inget rent, grönt te. De kunde dock hänvisa mig vidare till caféet Gusto, som enligt deras utsago skulle ha lite teer som de själva inte hade. Och märk min förvåning när jag hittar förpackningar med te från In the Mood for Tea på detta café. De hade även teer från Kusmi, samt några andra "finare" märken. Men jag var sugen på Sencha, inte något annat. Även om DanCong Mi Lan Xiang inte hade suttit helt fel.

Min sista anhalt, och den som jag helst hade velat undvika att köpa Sencha på, var Thekompaniet. Jag har i och för sig handlat vettiga teer där förr, bl.a. Green Darjeeling, men jag har stora fördomar mot det Sencha som finns i ordinära tebutiker. Dock så var det billigt; 35 kr/hg, så jag kände att jag kunde riskera att få ett te av lägre kvalité. Först när jag hade köpt det så insåg jag att jag kanske borde ha gått till det lokala Sushi-stället och tittat, för jag har för mig att de åtminstone säljer Genmaicha. Men, men, det blir en läxa till nästa gång.

Jag har druckit Kahls Sencha "on the go" en gång tidigare, dvs. köpt en kopp med te på Kahls. Jag var inte imponerad. Först och främst var jag explicit tvungen att säga till personalen att hälla lite kallvatten i botten, då de var i full färd med att hälla kokande vatten direkt från kaffemaskinen på min Sencha. Så jag fick ner temperaturen lite, men teet blev ändå beskt och otrevligt.

Kahls Sencha är något bättre när man själv kan kontrollera bryggningen. I torkat skick har det förvånansvärt stora blad, om man jämför med bladstorleken på de teer som jag har beställt direkt från Japan. Jag har inte något direkt emot det, eftersom jag ogillar grumliga bladpartiklar i mitt te, men jag är inte säker på vad skillnaden beror på. Det stod "Japansk Sencha" på teburken i butiken, men jag kan bara spekulera i att den kanske i själva verket är kinesisk. Kineserna har ju en tradition av att inte finfördela sina teblad.

Det bryggda teet är gult och saknar de djupa, algigt mossiga toner som finns hos ett riktigt färskt Sencha. Det har en viss japansk profil, och är lätt särskiljbart från en klassiskt kinesiskt grönt te, men det är platt i smaken. Det känns som att teet mest har kropp, och inte så mycket övertoner. Kroppen har en "varm" känsla, och drar tankarna åt okokt grön sparris.

Värt priset? Mjo, för 35 kr/hg kan det väl vara det. Då slipper man ha dåligt samvete om man värmer vattnet i mikron och brygger teet i tekula. Men en stor te-upplevelse? Nej. Sencha ska beställas direkt från Japan.

söndag 14 december 2008

Terecension - Chaikhanas Kokeicha

Tekoppen var vänlig nog att förse sig mig med ett smakprov av sitt nya Kokeicha från Chaihkana. Det märktes omedelbart en skillnad gentemot den Kokeicha som Tekoppen tidigare låtit mig prova. Den här Kokeichan doftade inte lösningsmedel, utan hade en mild, vagt örtig doft. Inte den härligt färska, gurkiga doften som jag förknippar med prima japanska teer, men heller inte avstötande.

Jag har bryggt det i gaiwan med ca 5 mm lager av Kokeicha-"barr", och 80-gradigt vatten med mycket korta bryggningar (ca 10 sekunder).

Kokeicha baseras på en biprodukt från Matcha-tillverkningen. Jag är ingen stor Matcha-entusiast, vilket skulle kunna påverka mitt omdöme, men å andra sidan så smakar Kokeicha inte alls som Matcha. Matcha har en speciell sötbeska, med betoning på beska, medan Kokeicha knappt har tillstymmelsen till bitterhet. Det är över lag ett väldigt neutralt te. Det har en lätt syrlighet och en varm sötma som påminner en del om kroppen hos Kukicha. Profilmässigt är det knappast kinesiskt, men inte heller tydligt japanskt.

Kokeicha är kanske inte spännande nog för att dricka som dryckesupplevelse - då tycker jag att det finns bättre japanska teer för det ändamålet - men som måltidsdryck så tror jag att det fungerar till väldigt många olika rätter. Gör sig säkert bra till kyckling, t.ex.

Man får vara försiktigt med att inte brygga andra bryggningen för länge, för det verkar som att smakerna fälls ut snabbt.

Chaikhanas Kokeicha är definitivt den bästa Kokeichan jag har provat hittills, men jag skulle ändå rekommendera Kukicha till den som vill ha ett lättdrucket, billigt japanskt te med en varm profil.

torsdag 11 december 2008

Terecension - Gyokuro Asa-Giri

Jag har börjat komma till den hårda insikten att vill man ha bra japanskt te så måste man beställa det direkt från Japan. Skillnaden i framför allt doft men även smak är milsvidd. Jag förstår inte riktigt varför nästan allt japanskt te som jag köpt i Sverige har en vag smak och doft av fabrik och kemikalier.

Tekoppen teoriserade om att doftämnena är det första som lämnar teet, för att sedan följas av smaken. Kanske är det så att även bra japanskt te har smaktoner av fabrik, men att det då maskeras av den härligt färska doften.

I varje fall så hade jag haft slut på Sencha ett längre tag, och Sencha är ett av de teer som jag verkligen kan få en craving för. Måste ha! Nu! Efter att Tekoppen och jag varit på japansk teceremoni tillsammans på Etnografiska Muséet nämnde jag att jag funderade på att göra en beställning från O-Cha, som anses vara en av världens bästa exportörer av japanskt te. Tekoppen tyckte att det var en utmärkt idé, och bestämde sig för att delta i beställningen.

O-Cha betyder kort och gott "japanskt te" på japanska, medan Ko-Cha betyder "västerländskt te"; oftast svart. Det jag gillar med tebutiken O-Cha är att de specificerar egenskaperna hos sitt te på ett detaljerat sätt. För ett av de två teer jag beställde; Gyokuro Asa-Giri, löd beskrivningen så här:

Color: Deep Green
Aroma: Medium
Taste: Sweet
Astringency: Medium
Consistency: Medium


Vissa av dessa faktorer, som grumlighet/klarhet (consistency) har jag insett är viktiga för mig. Jag föredrar om mitt bryggda gröna te inte är alltför grumligt, dvs. inte har alltför mycket småpartiklar i sig. Jag föredrar också en mild eller måttlig beska (astringency). Den's Tea, som jag tidigare har beställt ifrån, är inte lika grundliga i sina smak- och utseendebeskrivningar.

Jag har endast testat en typ av Gyokuro tidigare, och det var ett dåligt bryggt sådant på ett tehus i Prag. Gyokuro är en dyr vana som sannerligen inte passar en studentekonomi, men min nyfikenhet fick mig ändå att beställa det något billigare Gyokuro Asa-Giri. Det är en blandning av Gyokuro-blad och Gyokuro-stjälkar, och uppblandningen med stjälkar gör att priset går ner. Det är alltså en typ av Kukicha, eller Karigane, som det också kallas i Japan. Enligt beskrivningen så ska det fortfarande ha en Gyokuro-profil, och det ska också bryggas som Gyokuro (mycket blad, ca 60 grader).

Att beställa från O-Cha är inte helt billigt. Frakten går på strax över hundringen, och Gyokuro Asa-Giri självt kostar 25 dollar för 110 g, dvs strax under 200 kr/100 g. För priset fick jag i alla fall den underbara, gurkiga, mossiga aromen som jag suktade efter. Teet doftade färskt. Och så till det viktigaste; smaken. Gyokuro är inte en lättbryggd tesort. Jag är inte säker på att jag har lyckats få en optimal bryggning än, men jag har inte fått många dåliga bryggningar heller. Att förvärma kanna och koppar är obligatoriskt enligt alla rekommendationer jag har läst, och nog bör man inte gå över 65 grader på vattentemperaturen.

Den första bryggningen verkar tjänas på att göras ganska kort. För det får man ett milt, behagligt och uppfriskande te. Något sött - men inte så söt som vanlig Kukicha - och med milda Sencha-toner.

Andra bryggningen brygger jag lite längre, och den bli ofta bäst. Lite starkare Sencha-toner, men forfarande eteriskt och uppfriskande.

Tredje bryggningen har en intressant sötma som jag brukar associera till bra kinesiska gröna teer, som Meng Ding Gan Lu.

Sammanfattningsvis så är Gyokuro Asa-Giri ett utmärkt te som jag tycker mycket om och som jag ser fram emot att dricka upp. Men jag är inte säker på att det är tillräckligt speciellt för att bli en stapelvara i te-skafferiet.