måndag 31 december 2007

Årets te 2007

Det är dags att sammanfatta teåret 2007 - och vilket fantastiskt år - med ett antal utmärkelser. Tebloggen kommer att utse årets te i ett antal olika kategorier, tillsammans med årets café och årets tebutik och årets webbsida.

Årets te - osmaksatta teer

(Tebutikerna anges efter teet för att underlätta inköp för er läsare, inte för att bedöma kvalité på tebutiken).

* Gröna teer

Det här måste vara den allra svåraste kategorin med alla fantastiska teer jag har druckit det senaste året, men utfallet sker som följande;

1 - Första pris) Grön Darjeeling (Tekompaniet i Växjö)
2 - Andra pris) Tianmu Green (In the Mood for Tea)
3 - Tredje pris) Kukicha (Upton Tea Imports)

* Oolongte

Ännu en svår kategori.

1) Tie Luo Han (In the Mood for Tea)
2) Thailand Ming Thai Oolong (Upton Tea Imports)
3) Tung Ting High Mountain (Taiwanesisk tebutik i Toronto)

* Svart te

Kanske den svåraste kategorin, eftersom jag inte har druckit särskilt många rena svarta teer i år som jag verkligen har uppskattat. De flesta har varit Darjeelings som jag har druckit på tehus men inte skrivit någon recension om.

1) Yunnan Golden Temple (Upton Tea Imports)
2) Makaibari Muscatel 1st Flush (Chaikhana)
3) Hao-Ya "A" Keemun Classic (Upton Tea Imports)

* Övriga osmaksatta teer

Det verkar som att jag måste bli bättre på att recensera vitt te, gult te och pu-er, för även om jag har druckit en del vita teer under året så kan jag inte påstå att jag har druckit något som jag har tyckt tillräckligt bra om för att meritera en utmärkelse.

Årets te - smaksatta teer

I denna kategori utses endast en vinnare i varje subkategori, då jag har testat betydligt färre smaksatta teer under året.

* Grönt te

En ganska bred kategori som jag tyvärr inte har utforskat så mycket under året.

1) Dragon Phoenix Jasmine Pearls (Upton Tea Imports)

* Oolongte

En väldigt smal kategori men som förmodligen kommer breddas betydligt de kommande åren.

1) Orange King Oolong (The Tea Haus, London, Ontario)

* Svart te

En bred kategori men riktiga höjdare finns det inte gott om.

1) Zheng Shan Xiao Zhong Lapsang (Chaikhana)
2) Thés des Lords Earl Grey (In the Mood for Tea)
3) Admiral Grey (svart Darjeeling med bergamott) (The Tea Haus)

Årets te - Rooibos och örtte

Återigen få riktiga utstickare.

1) Rooibos Karneval (Bönor och Blad)

Årets café

Alla caféer här har inte recenserats, men hit skulle jag gå om jag ville ha en god kopp te utan att göra en stor ritual av det hela.

1) Babajan (Djurgården)
2) String (Nytorget/Söder)
3) Copacabana (Hornstull)

Årets butik

Stockholm har tur som har två butiker där det går att köpa riktigt bra te; Chaikhana i Gamla Stan och In the Mood for Tea vid Odenplan. Att välja mellan dessa är i princip att välja vilken teregion som man tycker bäst om. För den som favoriserar den indiska regionens Assam, Nilgiri, Darjeeling och Ceylonteer så är Chaikhana det bästa valet av tebutik. För den som favoriserar Kinas och Taiwans teer är In the Mood for Tea det bästa valet. Japanfantaster klarar sig bra på båda butikerna. Tebloggen har inget annat än gott att säga om båda butikerna och förkunnar en delad förstaplats.

lördag 29 december 2007

Terecension - Assam Imperial Tips SFTGFOP 1

Det allra första teet jag köpte som lösvikt var ett hekto standard-Assam från en helt vanlig tehandel. Jag visste inte riktigt vad jag skulle köpa utan bad butiken om ett tips. Det var ett dåligt val. Jag kan faktiskt erkänna att jag inte ens lyckades använda upp påsen.

Men efter att jag har utforskat mer och mer av tevärlden så återkom jag till tankar om Assam. Varför detta indiska svarta te är ett av västvärldens mest populära teer. Det ingår i ett otal klassiska engelska blandningar. Om det första teet jag köpte var ett Assam av måttlig kvalité så borde det bästa sättet att avgöra om jag gillar Assam vara att köpa ett Assam av högsta kvalité. Så när jag anlänt till Stockholm för julledigheten tog jag mig till Chaikhana i Gamla Stan och förklarade att jag ville ha ett storbladigt Assam (i motsats till BOP eller CTC) som gick bra att dricka utan mjölk. Andra hävdar säkert att det är svårt att uppskatta Assam till fullo utan mjölk, men jag ville ha något som gick att dricka utan mjölk. Personalen på Chaikhana hade omedelbart en rekommendation; Assam Imperial Tips (Super Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe) för ca 199 kr/hg. Jag köpte ett halvt hekto och tänkte att jag kunde passa på att introducera teet till min familj under julfirandet och höra deras åsikter. Eftersom min familj saknar tekannor eller andra redskap lämpliga för att bryga ett sådant fint te köpte jag tyska "gör det själv"-tepåsar. Tepåsar av generös storlek som man själv stoppar med löste och som ger teet rum att svälla. Jag använde dem vid samtliga tre bryggningar av teet.

Jag bryggde teet i 95 grader i ca 3 minuter första gången jag bryggde det. Doften var fantastiskt rik och nästan lite kryddig. Mycket lovande. "Det smakar te", var min systers anmärkning. Hon är kanske ingen tegourmand men hon har druckit de flesta genrer av te. Jag var beredd att hålla med min syster. Med den bryggningen smakade Assam Imperial Tips inte särskilt annorlunda från en Liptons Yellow Label, och eventuella subtila toner doldes av en väldigt klassisk tesmak och en påtaglig beska. Vi drog slutsatsen att teet förmodligen var överbryggt. I andra bryggningen (jag ignorerade stoiskt att svart te sällan lämpar sig för en andra bryggning) hade mycket av de distinkta Assam-smakerna försvunnit och kvar var den mjuka, runda, något söta bryggd som karakteriserar den andra bryggningen hos högkvalitativa svarta teer.

Andra gången jag bryggde det bryggde jag det åt min far (som är en Yellow Label-fantast av värsta sorten) och var noga med att brygga det något kortare tid, ca 2½ minut, trots att jag vet att min far brukar uppstarka starkt kaffe och starkt te. Men jag ville få honom att inse att det går att dricka te utan 6 sockerbitar, och när jag tog en provsmutt av teet innan jag serverade det till honom konstaterade jag att det var bättre den här gången. "Assam-smaken" var inte fullt lika påträngande, och mjukheten lyste fram något. Att det visade sig att min far efter lite gruff faktiskt gick med på att dricka det utan socker, och tyckte att det gick alldeles utmärkt, är ett gott betyg.

Tredje gången jag bryggde det kortade jag ner tiden till ungefär 2 minuter. Och nu börjar det hända något. Nu kommer fler smaklager fram. Assam Imperial Tips är nog ett av de svåraste teerna jag har recenserat hittills, helt enkelt eftersom smakreferenserna hela tiden vill dra sig mot "te-smak". Assam påminner mycket om det standardmässiga påste som de flesta av oss har blivit uppfödda på. Assam brukar ofta beskrivas med att ha "maltiga" toner. Jag är ingen stor ölfantast och har därför svårt att identifiera mig med maltarom. Assam Golden Tips har toner av riktigt mörk honung - då menar jag inte den rena sötman, utan övertonerna - och den tonen kommer fram ganska snabbt. Teet har en syrlighet som kommer fram i mitten av smaksensationen; en syrlighet som jag ofta förknippar med indiska teer. Det har en lätt beska som inte är för påträngande men ändå påtaglig. Det har också en strävhet som ligger kvar på tungan; lite som skal av röda vindruvor. Smaken ligger kvar i munnen ganska länge, även om det inte är lika länge som vissa oolonger eller Lapsanger.

Assam Imperial Tips är ett mycket bra Assamte. Det är i en helt annan kategori än mitt allra första teinköp. Personligen måste jag beklagligt nog konstatera att Assam i allmänhet - liksom Nilgiri och även de svarta Ceylonteer jag har smakar - inte är min typ av te. Jag får helt enkelt mycket mer njutning av att dricka teer från andra regioner eller länder. Kanske är jag för skadad av dåliga Assamupplevelser både i form av barndomens tepåsar och i form av billigt löste. Men för er som gillar Assam kan jag verkligen rekommendera Assam Imperial Tips.

måndag 17 december 2007

Terecension - Swiss Chocolate

Mitt senaste inköp hos The Tea Haus; en av de lokala tebutikerna här i kanadensiska London, bestod av ett smaksatt svart te vid namn Swiss Chocolate. Den föredömliga etiketten med beskrivning och bryggangivelser detaljerade att det svarta basteet var Ceylon OP, vilket innebär att det odlats i Sri Lanka och klassificerats som baskvalitén av hela, svarta teblad (Orange Pekoe). Smaksättningen består av "essensen av schweizisk choklad och grädde". Ett te som detta köper man som godiste, och efter att ha bryggt teet i kanna vid två olika tillfällen, med kokande vatten och 3 minuters dragningstid, kan jag bara konstatera Swiss Chocolate fyller det syftet alldeles utmärkt.

Chokladsmaken för tankarna till Baileys eller någon annan gräddig chokladlikör, eller kanske till någon alkoholspetsad mjölkchokladtryffel. Tesmaken är diskret och dränks till största delen av smaksättningen men jag tror att teet är förlåtande nog för att det bara ska gå att dra det lite längre för att åstadkomma en starkare tesmak. Jag uppskattar teets frånvaro av bitterhet. Jag testade att hälla i en skvätt sojamjölk i teet (tyvärr uppskattar min mage inte ordinära mjölkprodukter för tillfället) men konstaterade att eftersom chokladsmaken är såpass "ljus" så blir den väl tunn om man spär ut den ytterligare. Det betyder inte att jag inte rekommenderar mjölk-te-entusiaster att ha mjölk i det här teet; det var definitivt ingen fruktansvärd kombination. Det är också mycket möjligt att komjölk lämpar sig bättre än sojamjölk; Ceylonte odlas med engelska tepreferenser i åtanke.

Swiss Chocolate har potential att uppskattas av hela släkten en sen kylig kväll ackompanjerat av lite julgodis.

måndag 10 december 2007

Recension - Sweet Almond Green Tea

Jag lovade mig själv att recensera lite "familjeteer" lämpliga för de kommande storhelgerna, och börjar med ett te som jag beställde en provsmakningsförpackning av från Upton Tea Imports. Så låt oss gå ifrån allt tesnobberi med finstämmiga Long-Jinger och upphöjda oolonger och dyka in i smaksättningarnas värld.

Sweet Almond är japanskt Sencha smaksatt med spånad, kanderad mandel, kanel och fläderblommor. Efter att ha druckit det vid ett par tillfällen kan jag konstatera att man har lyckats förhållandevis bra med blandningen. Den kanderade mandeln ger en liten sötma och en lätt mandelsmak. Senchan kan inte bryggas för länge utan att bli överbryggd, och detta gynnar kanelsmaken (som hinner utvecklas men inte bli helt dominerande) men missgynnar flädersmaken (som inte hinner utvecklas). Kombinationen är ett intressant te som inte harmoniserar totalt men som ändå är trevligt och lite juligt att dricka. Blandningen funkar bra ytterligare en bryggning, som blir något bättre. Jag funderar på vad som skulle hända om man hällde en liten skvätt flädersaft i teet. Som en stor fläderfantast tror jag att det skulle bli utmärkt.

Jag tror att blandningen skulle ha tjänat på att göras med Kukicha (som kan bryggas längre) men med lite mindre kanel (för att kanelsmaken inte ska dominera över tesmaken) och lite mer fläderblommor. Kanske en blandning som är värd att testa hemma över jullovet.

fredag 7 december 2007

Att brygga i gaiwan och glas

Jag har tagit mig friheten att översätta en trevlig text om tebryggning i gaiwan och glas, som jag hoppas kan ge ledtrådar i missionen att upptäcka hur man brygger i gaiwan utan att göra teet överbryggt. Tyvärr har jag ingen gaiwan med mig här i Kanada men om ni testar får ni gärna skriva en kommentar och berätta om era resultat.

Gaiwan och glas:

1a) För rullade eller tunga teblad av grönt te (som inte flyter på vatten): fyll bägaren med 1/3 varmt vatten. Lägg i tebladen och låt dem sjunka till bottnen. Låt dem svälla i vattnet i 2 minuter och häll sedan på vatten upp till kanten och lägg på locket. Brygg i 1-3 minuter och se löven dansa om du brygger i glas.

Den första, mindre mängden vatten kommer svalna fort och ha låg nog temperatur för att hindra att bladen blir överbryggda när de sväller, samtidigt som den jämnar ut och sänker temperaturen när man häller i resten av vattnet.

När du har druckit upp så mycket te att det är 1/3 kvar, fyll på med nytt vatten och brygg igen. Upprepa tills smaken tar slut.

1b) För orullade lätta teblad av grönt te(som flyter på vatten): Lägg i te i bägaren. Fyll på med 1/3 varmt vatten. Låt dem svälla i 2 minuter och fyll sedan upp med vatten upp till kanten. Lägg på locket och brygg i 1-3 minuter.

Brygg om som i 1a.

Endast gaiwan:

2a) För tungt oolongte och svart te: Fyll bägaren upp till kanten med varmt vatten. Lägg i tebladen och brygg i lämplig tid beroende på mängden te och tesorten.

Eftersom dessa teer kräver högre temperaturer finns det inget behov av att hälla i en mindre mängd vatten först för att sänka temperaturen.

För svart te, brygg om max 1 gång för höga kvalitéer av t.ex. Darjeeling För oolongte, häll på nytt vatten när du har druckit upp till 1/3. Upprepa tills smaken tar slut. För svart te, upprepa max 1 gång för höga kvalitéer av t.ex. Darjeeling eller Golden Yunnan.

2b) För lätt oolongte (pouchong, t.ex.) och svart te: Lägg te i bägaren och fyll på upp till kanten med varmt vatten. Brygg i lämplig tid.

Upprepa enligt 2a.


Källa: http://chineseteas101.com/glass.htm

Terecension - High Mountain Tung Ting

Det börjar snart bli dags att recensera lite "familjeteer" (smaksatta svarta och gröna teer) inför julen men den här gången är det dags för ytterligare ett oolongte. Jag spenderade en helg i Toronto, Kanadas största stad, och bodde trevligt nog väldigt nära Chinatown. Jag hade inte planerat att köpa te (jag vet, jag påstår alltid det), men när jag gick in i en taiwanesisk tebutik på jakt efter en gong fu-tebricka och inte hittade någon tillfredsställande ville jag inte gå därifrån tomhänt. Eftersom taiwaneserna är oolongfolket på denna jord är det föga förvånande att det största utbudet i butiken bestod av oolongte. Jag hade länge velat prova ett Tung Ting/Dong Ding, som är ett rullat, relativt lättoxiderat oolongte och eftersom det är en av taiwanesernas största favoriter visade sig butiken ha ett enormt urval av det.

De flesta teerna såldes i förpackningar med större volymer än vad jag ville ha till höga priser (vi talar om +50 dollar för kanske 150 g). Jag köper normalt sett inte te som lagrats i glasburkar eftersom det inträngande ljuset förstör delar av smaken, men efter att ha luktat på ett te som såldes i lösvikt och konstaterat att det luktade blommigt, färskt och trivsamt bestämde jag mig för att köpa minsta möjliga volym, 0.2 lbs (pounds), som motsvarar ungefär 90g. För detta betalade jag lite drygt 160 kr. Det var inte det billigaste teet jag hittade där och verkligen inte det dyraste men det verkade ändå dyrt nog för att vara av god kvalité. Enligt expiditen var det "high mountain but not highest mountain". Ju högre upp ett oolong odlas desto högre kvalité, säger taiwaneserna.

Jag har hittills bryggt teet med gong fu-metoden vid två olika tillfällen. Jag fick inte med mig några brygginstruktioner så jag körde med en av standardmetoderna för gong fu av ljusa oolongteer; löv så att det täcker bottnen, skölj löven med halvvarmt vatten som man häller av innan första bryyningen, 80-85 grader varmt vatten, bryggning i max 1 minut. Andra tillfället var jag lite mer omsorgsfull med att få rätt temperaturer och förvärma mina tekoppar innan jag hällde i teet.

Teets doft vid de första 2-3 bryggningarna var gudomlig med den blommiga, lätta parfymighet som är kännemärket för ett bra, ljust oolongte. Det är inte alltid den första bryggningen hos ett oolongte blir bra men för detta Tung Ting blev första bryggningen alldeles utmärkt. Rik och väldoftande med toner av nektar och liljekonvalj och toner av söt melon. Tung Ting påminde mycket om det ljusa kinesiska oolongteet Ti Guan Yin, och det visade sig att de första Tung Ting-plantorna importerades från Wuyi-bergen i Kina, som ligger i samma provins som det klassiska Ti Guan Yin-teet odlas i. Ska jag se någon skillnad så har Tung Ting något mindre mineraltoner än det Ti Guan Yin som jag har smakat.

I takt med att jag gjorde fler Tung Ting bryggningar insåg jag att detta te inte var särskilt förlåtande. Förlåtande i den mening att det var väldigt känsligt för felaktig bryggtid. Att brygga det femton sekunder för lite eller femton sekunder för mycket gav ett betydligt sämre te. Med oolong har jag lagt till mig vanan att aldrig dricka upp en överbryggd bryggning. Det är inte värt att förstöra smaklökarna med tanniner när det går att få en ny, bra bryggning bara genom att hälla på nytt vatten.

Den smakmässiga kvalitén på teet var förvånansvärt stadig under de 6 bryggningar jag gjorde. Visst tappade teet lite av sin rikedom efter tredje bryggningen, men inte alls till den grad som flera andra ljusa oolongteer som jag har smakat. Vid 6:e bryggningen var det fortfarande ett intressant te.

Dessvärre var teet ett ganska kort te. Med kort resp. lång menar jag hur länge smaken dröjer sig kvar i gommen. Toppkvalitéer av Lapsang, mörkt Wuyi-oolong och Golden Yunnan är bland de längsta teer jag har smakat. Detta Tung Ting var inte helt kort, men heller inte så långt som jag hade velat. Men jag antar att långheten var en av de saker jag inte betalade för när jag valde att köpa en billigare variant.

Sammanfattningsvis tyckte jag bra om detta Tung Ting och jag kommer se om jag kan testa ännu bättre kvalitéer, både när jag kommer till Stockholm över jul och nästa gång jag åker till Toronto.

söndag 2 december 2007

Terecension - Indiskt Oolong

Inspirerad av min positiva upplevelse av grön Darjeeling inkluderade jag två provsmakningsförpackningar av indiskt oolongte; Arya Estate Topaz Organic och Poobong Estate Oolong First Flush, i min förra beställning från Upton Tea Imports.

Jag började med att testa Poobong Estate, som var det billigare av dem båda (58kr/60g). Jag bryggde det enligt gong-fu-metoden i lerkanna enligt anvisningarna på förpackningen. Och jag blev oerhört besviken. På något sätt lyckades Poobong Estate kombinera de värsta egenskaperna hos ett Darjeeling och en Oolong. Teet var skarpt med ett överflöd av tanniner, som hos omogna krusbär, men ändå smaklöst och tunnt. Inga spår av den sötma jag förväntar mig hos ett oolongte, och inte heller fylligheten hos ett svart Darjeeling. Andra bryggningen blev inte bättre, och tredje bryggningen bara marginellt bättre. För att försäkra mig om att jag inte hade bryggt det fel på något sätt experimenterade jag med bryggningen ett par gånger till men utan att få ett te som jag ville dricka upp.

Jag var fortfarande hoppfull med Arya Estate (83kr/60g), som är en berömd indisk teplantage. Tyvärr visade det sig endast vara marginellt bättre än Poobong Estate. Arya Estate gick trots allt att dricka upp. Men även det hade en skarphet som jag inte har hittat varken hos grön Darjeeling eller svart Darjeeling. Jag försökte bli av med den genom att brygga teet kortare tid, men det gjorde det bara smaklöst. Kanske mer teblad och kortare bryggtid hade varit en bättre kombination. Jag gjorde en helt ny bryggning några dagar senare men lyckades inte experimentera mig fram till ett tillfredsställande te.

Det är roligt att indierna testar på nya tevarianter än sitt klassiska svarta te men på oolongfronten har de fortfarande en bit kvar. De har potential att skaffa en intressant oolong-nisch som smakmässigt är distinkt från kinesiska och taiwanesiska oolonger men de måste nå den rätta smakmässiga balansen hos sitt te för att det ska bli gångbart. För min del kommer det dröja länge innan jag beställer indiskt oolongte igen (om jag inte blir rekommenderad en exceptionell variant).