tisdag 17 juli 2007

Hittat på stan - Grace Tea House

Spatserandes på Drottninggatan gick jag och försökte fördriva ett par minuter innan jag skulle träffa en vän, då jag upptäckte en skylt med ett kinsesiskt tecken bakom Kulturhuset och tycker mig med kisande läsa ordet "tea" ovanpå den. Jag går närmare och skådar namnet "Grace Tea House", och får känslan av att vara i en helt annan stad som jag inte alls känner. Hur ofta är det en spontant hittar ett tehus mitt i city som en inte ens har hört talas om?

Jag går naturligtvis in. Det är stökigt i lokalen då de nyss verkar ha fått en leverans, och halvuppackade lådor ligger överallt. Men det bekommer mig inte särkilt mycket. Jag skådar Yixing-kannor, gaiwan och söta små oolong-koppar. Och en tebricka, som jag har ångrat bittert att jag inte köpte när jag var i Peking.

Lokalen består av en mysigt inredd restaurangdel och en något kaotisk och svåröverblickbar butiksdel. Efter att ha tittat omkring ett tag är jag fortfarande inte riktigt säker på hur mycket te de egentligen säljer, och vad som är te till försäljning. En sak som jag omedelbart blir positiv av är att de har små provsmakningsförpackningar av en del av sina teer. Provsmakningsförpackningarna är fortfarande dyra (18-20 kr), men jag är alltid för att te går att köpa i olika volymer.

En sak som verkar unikt i Stockholm med Grace Tea House är att de enligt sin information bara säljer ekologiska teer (de använder sig av den engelska termen organic). Det är en god sak, eftersom många som vet mer om hur te produceras och om de vilkor som arbetarna lever under väljer att bara köpa ekologiskt te. Grace Tea House har ett ganska smalt sortiment av te till försäljning. De har 6-7 sorter, plus några olika kvalitéer av vissa av sorterna, men de sorterna de har spänner över vitt te, grönt te, oolongte och svart te.

Grace Tea House använder väldigt mycket hälsoargument i sin reklam, och jag är ambivalent till det. Visst visar forskningen att te innehåller mycket antioxidanter. Men för mig handlar te om smakupplevelser. Jag dricker te för att det är gott och njutningsfullt, och det är också så jag vill förmedla te till andra. Kan det vara gott och nyttigt är det ännu bättre, men jag ser hellre att mitt te är gott än att det är nyttigt.

Den kinesiska folkmedicinen är gigantisk och guldkorn av visdom är blandat med stora doser vidskepelse. Oolongte saluförs på många internetsidor som ett mirakelmedel mot övervikt och fett i maten. I Kina dricks pu-er av unga kvinnor för att det påstås ha samma effekt. Jag kan inte dementera det eftersom jag inte har läst några forskningsrapporter om saken, men jag tvivlar på det. Köper du oolongte på en hälsosida är sannolikheten stor att det enda du får är ett ganska tråkigt oolongte, inte någon viktnedgång. Det innebär inte att jag tror att Grace Tea House har dålig kvalité på sitt te - har man så få sorter borde de vara högkvalitativa - men jag manar till viss tillförsikt när det gäller att köpa "hälsote" via internet.

Jag får återkomma till Grace Tea House och äta lunch eller inta en kinesisk teceremoni, och göra en ordentlig recension. Priserna för en teceremoni eller för att hyra teras ceremonirum var faktiskt ganska rimliga.

Var: Beridaregatan 1, centrala Stockholm
På nätet: http://www.exclusivetea.se/

måndag 16 juli 2007

Terecension - Zheng Shan Xiao Zhong (Lapsang)

Jag har alltid gillat rökt mat. Rökt skinka var mitt favoritpålägg genom hela barndomen. Eftersom vi hade ett av Sveriges bästa fiskrökerier i närheten av vår sommarstuga i Blekinge lades snart ett antal fiskar till listan över kulinariska läckerheter. Rökt lax, rökt makrill, rökt ål... med detta i bagaget är det kanske inte så konstigt att jag också har blivit väldigt förtjust i rökt te. Jag får erkänna att första gången jag smakade Lapsang så var jag väl inte direkt överförtjust. Det var... udda... jämfört med Earl Grey och Darjeeling. Men det fanns ändå något som fick mig att vilja smaka igen. Och efter tredje gången var jag frälst. Idag står det alltid en burk Lapsang hemma i hyllan. Jag kan bli sugen på Lapsang på ett sätt som jag sällan blir med andra teer.

Efter att ha varit på Chaikhana och skådat ett rökt te för ca 180 kr hektot i menyn blev jag naturligtvis nyfiken. Vad var det för speciellt med det här teet? Jag fick förklarat för mig att vanlig Lapsang oftast är smaksatt med rökarom, eftersom det helt enkelt inte finns tid nog eller ved nog för att röka allt Lapsang som efterfrågas. Teet jag frågade om, Zheng Shan Xiao Zhong, var däremot rökt endast med riktig rök. I grunden låg ett fint svart Fujian-te. Jag fick lukta på teet och noterade att det inte alls luktade så intensivt rökigt som "vanlig" Lapsang, utan mer lågmält och jordigt. Lite som pu-er. Jag fick berättat för mig att Zheng Shan Xiao Zhong var framtaget av Madame Tseng (på bilden), en av världens tio nu levande temästare, och den enda kvinnan i gruppen. Jag besegrades av min nyfikenhet och bestämde mig för att köpa ett halvt hekto.

Om ordet "Tarry" ingår i namnet på ett te betyder det att teet är rökigt, eftersom Tarry är en paraplyterm för rökta teer. Äkta Lapsang kommer från Wuyi-bergen i Kina, men efterfrågan är såpass stor att den mesta Lapsangen kommer från andra delar av Kina eller från Taiwan (f.d. Formosa). Taiwanesisk Lapsang sägs ofta vara rökigare och starkare än kinesisk.

Zheng Shan Xiao Zhong var en mycket spännande upplevelse att dricka första gången. Det smakade helt annorlunda än vanlig Lapsang. Smaken var rundare och mjukare, och i eftersmaken låg en lite sötaktig ton som förde mina tankar åt Darjeeling Second Flush. Själva smaken är distinkt men inte påträngande rökig, utan låter basteet tala. Den drar lite åt pu-er-hållet. Smaken är inte rökig på det sättet som jag förknippar med det Lapsang jag har druckit de senaste åren, eller med doften i kläder som kommer av att ha suttit länge vid en lägereld, men vad finns det som säger att rök inte kan smaka på olika sätt? Jag tycker att Zheng Shan Xiao Zhong är fantastiskt, och jag rullar runt tungan i munnen för att fånga upp de sista smakresterna. Jag testade att brygga det en andra gång, trots att svarta teer sällan mår bra av mer än en bryggning, och även om ZSXZ blir lite mer diskret och mjukare andra gången så är det fortfarande ett distinkt och mycket gott te.

Det känns som att Zheng Shan Xiao Zhong lämpar sig bättre till fler sorters mat än vanlig Lapsang, eftersom den inte kommer att ta över smaken lika mycket. Jag testa ZSXZ till ett afternoon tea-party, och de flesta blev väldigt förtjusta.

Så, då kommer vi till frågan; är teet värt sitt pris? Zheng Shan Xiao Zhong är en unik smakupplevelse som jag inte tror går att få för ett lägre pris. Jag kan inte säga ifall det är bättre eller sämre en vanlig Lapsang, eftersom det är två helt annorlunda saker. Jag tycker att fint te är värt att betala för på samma sätt som en 25-årig lagrad whisky kan vara värd att betala för. Jag är nöjd med mitt köp.

Jag kan för övrigt rekommendera Chaikhana för inköp av teburkar. De har många runda och asieninspirerade till rimliga priser. Jag blev särskilt förtjust i en med motiv av John Bauers klassiska teckning Tuvstarr.

torsdag 5 juli 2007

Terecension - Tie Luo Han

Från Wuyi-bergen i Fuijan-provinsen kommer både Lapsang Souchong och många av Kinas mest berömda oolongteer. De allra finaste kvalitéerna växer i skydd av bergens grottor, men den speciella, mineralrika jorden finns förstås även utanför grottorna och ger en tydlig karaktär åt allt Wuyi-te.

80% av det te som tillverkas kring Wuyi-bergen är oolongte, och de fem mest berömda Wuyi-oolongerna är Da Hong Pao (som är ett av Kinas mest berömda teer över huvud taget), Shin Jin Gui, Bai Ji Guan, Rou Gui och Tie Luo Han. Alla Wuyi-oolonger är ganska mörka och högoxiderade, och efter att ha tagit med ett anonymt mörkt oolongte från Kina har jag blivit förälskad i den söta, mustiga smaken av ett mörkt oolong. Under ett besök på In the Mood for Team, då jag egentligen hade bestämt mig för att inte köpa mer te, fick jag lukta på en öppnad förpackning av Tie Luo Han.

Till och med tebloggaren tycker att 180 kr/hg för te är dyrt, men den söta, fylliga doften av riktigt mörk choklad tilltalade mitt chokladälskande sinne till den grad att jag tog upp plånboken. Jag vet inte om jag ångrar det eller inte. Tie Luo Han är det mest superba te jag hittills har druckit i mitt liv, och puttar ner China Jasmine Pearls till en andra plats. Fylligheten hos det bryggda Tie Luo Han är riktigt mörk, på gränsen mot svart te, men samtidigt helt utan bitterhet, med en söt bakgrund och en eftersmak som ligger kvar på tungan långt efter det att sista dropparna är slut. De tydliga tonerna av mörk choklad ligger kvar i teet åtminstone de första tre bryggningarna tillsammans med en lätt touch av kryddnejlika och järnrika mineraler. Jag har testat att brygga det upp till sex gånger och det är fortfarande ett smakrikt te, om än inte lika fantastiskt som i början. Det finns även en liten rökig ton i det, och det skulle säkert gå att blanda med lite Lapsang om man vill förstärka den.

Varför skulle jag ångra ett sådant inköp? Därför att man inte riktigt vill gå tillbaka till enklare teer när man vet var man missar.

För den som inte bor i Stockholm finns Wuyi-teer att beställa över internet från bl.a. http://www.teaspring.com/ och http://www.houdeasianart.com/

onsdag 4 juli 2007

Recension - Long Jing (Zheijang)

Som teentusiast med förkärlek för ljusa teer vill jag ha ett visst basutbud av rena (osmaksatta) teer hemma, både för min egen skull och för att det är trevligt att ha lite klassiker när det kommer gäster. Jag vill ha ett lätt svart te, som Darjeeling eller Golden Nepal. Jag vill ha ett mörkt oolongte och ett ljust oolongte. Jag vill ha ett klassiskt japanskt grönt te och ett klassiskt kinesiskt grönt te, och så något mer experimentellt grönt te. Och så vill jag ha ett vitt te. Till detta ett basutbud av smaksatta teer, som Lapsang, Earl Grey och jasminte.

Jag har väntat ett tag på 2007 års skörd av Long Jing, och bestämde mig häromdagen för att se ifall den gick att få tag på. Eftersom In the Mood for Tea (där jag annars skulle leta efter kinesiskt grönt te, eftersom de specialiserar sig just på Kina) har sommarstängt bestämde jag mig istället för att testa att köpa te på Chaikhana. På internet listar de två sorters Long Jing; "221" (Long Jing Zheijang) och "23201" (Xihu Long Jing Zheijang), där den senare låter som en dyrare variant. Väl i Chaikhanas butik i Gamla Stan kunde jag bara hitta 221 på deras telista, men jag får erkänna att jag kanske inte tittade noggrannt nog.

Jag frågade om Long Jing 221 var från 2007 års skörd, och blev tyvärr besviken över hur dålig koll personalen hade. De trodde att det var årets skörd eftersom de visste att Long Jing skulle komma in någon gång nu, och på grund av att teburken med Long Jing var nästan full. Men de var inte säkra på sin sak. Jag har tidigare blivit besviken på Stockholm Tea Centre för att de inte har koll på när årets skördar kommer in, eller på hur gammalt deras te är. De enda jag har stött på med stenkoll på färskheten är In the Mood for Tea. Nåväl, eftersom Chaikhana verkade ganska säkra på sin sak bestämde jag min ändå för att köpa 221.

Long Jing är Kinas mest berömda gröna te, och "äkta" Long Jing odlas bara vid sjön Xihu (Västra Sjön) i provinsen Zheijang. Äkta Long Jing från Västa Sjön är mycket dyrt om man vill ha goda kvalitéer. Man kan få ett te som smakar i princip likadant men är billigare om man är villig att köpa ett som odlas i andra delar av Zheijang eller i andra kinesiska provinser. Long Jing 221 kostade 106 kr/hg, och jag köpte ett halvt hekto. Jag gissar att Long Jing 23201 kostar närmare 200 kr/hg. Men nog om inköpet och fram till smaken.

Jag bryggde först mitt Long Jing en gång i gaiwan. Nästa gång jag drack det bryggde jag det i skål. I nästan alla smakomnämnanden av Long Jing står det saker om smörighet och om rostade nötter och kastanjer. Detta på grund av att de traditionella kinesiska teerna rostas i wokar. Det var längesedan tebloggaren åt kastanjer, men jag kan i alla fall inte hitta särskilt många sådana toner i mitt Long Jing. Det är milt med djupa men subtila smaker, och definitivt inte beskt. Möjigtvis kan jag hålla med om att det har en rundhet som dröjer sig kvar på tungan och som skulle kunna associeras med egenskaper hos smör. Men det smakar inte smör. Det är lite gräsigt och lite örtigt. Första bryggningen är subtilt gurkig och andra bryggningen är subtilt blommig. Eftersmaken är ganska lång, såsom sig bör av ett dyrt te. När jag drack upp sista, starkaste slurken ur skålen kunde jag möjligtvis hitta toner av kastanj.

Jag brukar oftast inte kommentera utseendet på de bryggda tebladen, men när det gäller ett skåde-te som Long Jing som oftast bryggs i högt, genomskinligt glas i sitt hemland är utseendet av betydelse. Jag hade hoppats på hela, smala, vackra blad, men Long Jing 221 har mestadels halverade blad tillsammans med en del stjälkar. Mitt inköp var inte den bästa kvaliteten av Long Jing, men stjälkar är ingenting jag vill se i ett te som jag betalar 106 kr/hg för.

Long Jing är ungefär så lång från Söderblandning och Rabarbergrädd man kan komma. Det är ingenting jag rekommenderar som ens första gröna te. För att uppskatta de milda tonerna bör man vara van vid att dricka milda teer. Long Jing 221 är inget dåligt te, men inte riktigt värt sitt pris. Jag rekommenderar att dricka det utan något tilltugg, eller tillsammans med något som verkligen harmoniserar med smakerna. Kokt grön sparris stekt i hasselnötssmör tror jag vore alldeles utmärkt. Eller en skiva formfranska med philadelphia och smörgåskrasse.

Jag känner mig lurad på frånvaron av de rostade tonerna, och funderar på hur hädiskt det vor att blanda in lite Hojicha (hårt rostat japanskt grönt te) eller ett korn Lapsang eller två i brygden. Eller att ta en liten del av min Long Jing, rosta den i stekpannan och försiktigt blanda in lite med resten av teet när jag brygger det.