måndag 31 december 2007

Årets te 2007

Det är dags att sammanfatta teåret 2007 - och vilket fantastiskt år - med ett antal utmärkelser. Tebloggen kommer att utse årets te i ett antal olika kategorier, tillsammans med årets café och årets tebutik och årets webbsida.

Årets te - osmaksatta teer

(Tebutikerna anges efter teet för att underlätta inköp för er läsare, inte för att bedöma kvalité på tebutiken).

* Gröna teer

Det här måste vara den allra svåraste kategorin med alla fantastiska teer jag har druckit det senaste året, men utfallet sker som följande;

1 - Första pris) Grön Darjeeling (Tekompaniet i Växjö)
2 - Andra pris) Tianmu Green (In the Mood for Tea)
3 - Tredje pris) Kukicha (Upton Tea Imports)

* Oolongte

Ännu en svår kategori.

1) Tie Luo Han (In the Mood for Tea)
2) Thailand Ming Thai Oolong (Upton Tea Imports)
3) Tung Ting High Mountain (Taiwanesisk tebutik i Toronto)

* Svart te

Kanske den svåraste kategorin, eftersom jag inte har druckit särskilt många rena svarta teer i år som jag verkligen har uppskattat. De flesta har varit Darjeelings som jag har druckit på tehus men inte skrivit någon recension om.

1) Yunnan Golden Temple (Upton Tea Imports)
2) Makaibari Muscatel 1st Flush (Chaikhana)
3) Hao-Ya "A" Keemun Classic (Upton Tea Imports)

* Övriga osmaksatta teer

Det verkar som att jag måste bli bättre på att recensera vitt te, gult te och pu-er, för även om jag har druckit en del vita teer under året så kan jag inte påstå att jag har druckit något som jag har tyckt tillräckligt bra om för att meritera en utmärkelse.

Årets te - smaksatta teer

I denna kategori utses endast en vinnare i varje subkategori, då jag har testat betydligt färre smaksatta teer under året.

* Grönt te

En ganska bred kategori som jag tyvärr inte har utforskat så mycket under året.

1) Dragon Phoenix Jasmine Pearls (Upton Tea Imports)

* Oolongte

En väldigt smal kategori men som förmodligen kommer breddas betydligt de kommande åren.

1) Orange King Oolong (The Tea Haus, London, Ontario)

* Svart te

En bred kategori men riktiga höjdare finns det inte gott om.

1) Zheng Shan Xiao Zhong Lapsang (Chaikhana)
2) Thés des Lords Earl Grey (In the Mood for Tea)
3) Admiral Grey (svart Darjeeling med bergamott) (The Tea Haus)

Årets te - Rooibos och örtte

Återigen få riktiga utstickare.

1) Rooibos Karneval (Bönor och Blad)

Årets café

Alla caféer här har inte recenserats, men hit skulle jag gå om jag ville ha en god kopp te utan att göra en stor ritual av det hela.

1) Babajan (Djurgården)
2) String (Nytorget/Söder)
3) Copacabana (Hornstull)

Årets butik

Stockholm har tur som har två butiker där det går att köpa riktigt bra te; Chaikhana i Gamla Stan och In the Mood for Tea vid Odenplan. Att välja mellan dessa är i princip att välja vilken teregion som man tycker bäst om. För den som favoriserar den indiska regionens Assam, Nilgiri, Darjeeling och Ceylonteer så är Chaikhana det bästa valet av tebutik. För den som favoriserar Kinas och Taiwans teer är In the Mood for Tea det bästa valet. Japanfantaster klarar sig bra på båda butikerna. Tebloggen har inget annat än gott att säga om båda butikerna och förkunnar en delad förstaplats.

lördag 29 december 2007

Terecension - Assam Imperial Tips SFTGFOP 1

Det allra första teet jag köpte som lösvikt var ett hekto standard-Assam från en helt vanlig tehandel. Jag visste inte riktigt vad jag skulle köpa utan bad butiken om ett tips. Det var ett dåligt val. Jag kan faktiskt erkänna att jag inte ens lyckades använda upp påsen.

Men efter att jag har utforskat mer och mer av tevärlden så återkom jag till tankar om Assam. Varför detta indiska svarta te är ett av västvärldens mest populära teer. Det ingår i ett otal klassiska engelska blandningar. Om det första teet jag köpte var ett Assam av måttlig kvalité så borde det bästa sättet att avgöra om jag gillar Assam vara att köpa ett Assam av högsta kvalité. Så när jag anlänt till Stockholm för julledigheten tog jag mig till Chaikhana i Gamla Stan och förklarade att jag ville ha ett storbladigt Assam (i motsats till BOP eller CTC) som gick bra att dricka utan mjölk. Andra hävdar säkert att det är svårt att uppskatta Assam till fullo utan mjölk, men jag ville ha något som gick att dricka utan mjölk. Personalen på Chaikhana hade omedelbart en rekommendation; Assam Imperial Tips (Super Fine Tippy Golden Flowery Orange Pekoe) för ca 199 kr/hg. Jag köpte ett halvt hekto och tänkte att jag kunde passa på att introducera teet till min familj under julfirandet och höra deras åsikter. Eftersom min familj saknar tekannor eller andra redskap lämpliga för att bryga ett sådant fint te köpte jag tyska "gör det själv"-tepåsar. Tepåsar av generös storlek som man själv stoppar med löste och som ger teet rum att svälla. Jag använde dem vid samtliga tre bryggningar av teet.

Jag bryggde teet i 95 grader i ca 3 minuter första gången jag bryggde det. Doften var fantastiskt rik och nästan lite kryddig. Mycket lovande. "Det smakar te", var min systers anmärkning. Hon är kanske ingen tegourmand men hon har druckit de flesta genrer av te. Jag var beredd att hålla med min syster. Med den bryggningen smakade Assam Imperial Tips inte särskilt annorlunda från en Liptons Yellow Label, och eventuella subtila toner doldes av en väldigt klassisk tesmak och en påtaglig beska. Vi drog slutsatsen att teet förmodligen var överbryggt. I andra bryggningen (jag ignorerade stoiskt att svart te sällan lämpar sig för en andra bryggning) hade mycket av de distinkta Assam-smakerna försvunnit och kvar var den mjuka, runda, något söta bryggd som karakteriserar den andra bryggningen hos högkvalitativa svarta teer.

Andra gången jag bryggde det bryggde jag det åt min far (som är en Yellow Label-fantast av värsta sorten) och var noga med att brygga det något kortare tid, ca 2½ minut, trots att jag vet att min far brukar uppstarka starkt kaffe och starkt te. Men jag ville få honom att inse att det går att dricka te utan 6 sockerbitar, och när jag tog en provsmutt av teet innan jag serverade det till honom konstaterade jag att det var bättre den här gången. "Assam-smaken" var inte fullt lika påträngande, och mjukheten lyste fram något. Att det visade sig att min far efter lite gruff faktiskt gick med på att dricka det utan socker, och tyckte att det gick alldeles utmärkt, är ett gott betyg.

Tredje gången jag bryggde det kortade jag ner tiden till ungefär 2 minuter. Och nu börjar det hända något. Nu kommer fler smaklager fram. Assam Imperial Tips är nog ett av de svåraste teerna jag har recenserat hittills, helt enkelt eftersom smakreferenserna hela tiden vill dra sig mot "te-smak". Assam påminner mycket om det standardmässiga påste som de flesta av oss har blivit uppfödda på. Assam brukar ofta beskrivas med att ha "maltiga" toner. Jag är ingen stor ölfantast och har därför svårt att identifiera mig med maltarom. Assam Golden Tips har toner av riktigt mörk honung - då menar jag inte den rena sötman, utan övertonerna - och den tonen kommer fram ganska snabbt. Teet har en syrlighet som kommer fram i mitten av smaksensationen; en syrlighet som jag ofta förknippar med indiska teer. Det har en lätt beska som inte är för påträngande men ändå påtaglig. Det har också en strävhet som ligger kvar på tungan; lite som skal av röda vindruvor. Smaken ligger kvar i munnen ganska länge, även om det inte är lika länge som vissa oolonger eller Lapsanger.

Assam Imperial Tips är ett mycket bra Assamte. Det är i en helt annan kategori än mitt allra första teinköp. Personligen måste jag beklagligt nog konstatera att Assam i allmänhet - liksom Nilgiri och även de svarta Ceylonteer jag har smakar - inte är min typ av te. Jag får helt enkelt mycket mer njutning av att dricka teer från andra regioner eller länder. Kanske är jag för skadad av dåliga Assamupplevelser både i form av barndomens tepåsar och i form av billigt löste. Men för er som gillar Assam kan jag verkligen rekommendera Assam Imperial Tips.

måndag 17 december 2007

Terecension - Swiss Chocolate

Mitt senaste inköp hos The Tea Haus; en av de lokala tebutikerna här i kanadensiska London, bestod av ett smaksatt svart te vid namn Swiss Chocolate. Den föredömliga etiketten med beskrivning och bryggangivelser detaljerade att det svarta basteet var Ceylon OP, vilket innebär att det odlats i Sri Lanka och klassificerats som baskvalitén av hela, svarta teblad (Orange Pekoe). Smaksättningen består av "essensen av schweizisk choklad och grädde". Ett te som detta köper man som godiste, och efter att ha bryggt teet i kanna vid två olika tillfällen, med kokande vatten och 3 minuters dragningstid, kan jag bara konstatera Swiss Chocolate fyller det syftet alldeles utmärkt.

Chokladsmaken för tankarna till Baileys eller någon annan gräddig chokladlikör, eller kanske till någon alkoholspetsad mjölkchokladtryffel. Tesmaken är diskret och dränks till största delen av smaksättningen men jag tror att teet är förlåtande nog för att det bara ska gå att dra det lite längre för att åstadkomma en starkare tesmak. Jag uppskattar teets frånvaro av bitterhet. Jag testade att hälla i en skvätt sojamjölk i teet (tyvärr uppskattar min mage inte ordinära mjölkprodukter för tillfället) men konstaterade att eftersom chokladsmaken är såpass "ljus" så blir den väl tunn om man spär ut den ytterligare. Det betyder inte att jag inte rekommenderar mjölk-te-entusiaster att ha mjölk i det här teet; det var definitivt ingen fruktansvärd kombination. Det är också mycket möjligt att komjölk lämpar sig bättre än sojamjölk; Ceylonte odlas med engelska tepreferenser i åtanke.

Swiss Chocolate har potential att uppskattas av hela släkten en sen kylig kväll ackompanjerat av lite julgodis.

måndag 10 december 2007

Recension - Sweet Almond Green Tea

Jag lovade mig själv att recensera lite "familjeteer" lämpliga för de kommande storhelgerna, och börjar med ett te som jag beställde en provsmakningsförpackning av från Upton Tea Imports. Så låt oss gå ifrån allt tesnobberi med finstämmiga Long-Jinger och upphöjda oolonger och dyka in i smaksättningarnas värld.

Sweet Almond är japanskt Sencha smaksatt med spånad, kanderad mandel, kanel och fläderblommor. Efter att ha druckit det vid ett par tillfällen kan jag konstatera att man har lyckats förhållandevis bra med blandningen. Den kanderade mandeln ger en liten sötma och en lätt mandelsmak. Senchan kan inte bryggas för länge utan att bli överbryggd, och detta gynnar kanelsmaken (som hinner utvecklas men inte bli helt dominerande) men missgynnar flädersmaken (som inte hinner utvecklas). Kombinationen är ett intressant te som inte harmoniserar totalt men som ändå är trevligt och lite juligt att dricka. Blandningen funkar bra ytterligare en bryggning, som blir något bättre. Jag funderar på vad som skulle hända om man hällde en liten skvätt flädersaft i teet. Som en stor fläderfantast tror jag att det skulle bli utmärkt.

Jag tror att blandningen skulle ha tjänat på att göras med Kukicha (som kan bryggas längre) men med lite mindre kanel (för att kanelsmaken inte ska dominera över tesmaken) och lite mer fläderblommor. Kanske en blandning som är värd att testa hemma över jullovet.

fredag 7 december 2007

Att brygga i gaiwan och glas

Jag har tagit mig friheten att översätta en trevlig text om tebryggning i gaiwan och glas, som jag hoppas kan ge ledtrådar i missionen att upptäcka hur man brygger i gaiwan utan att göra teet överbryggt. Tyvärr har jag ingen gaiwan med mig här i Kanada men om ni testar får ni gärna skriva en kommentar och berätta om era resultat.

Gaiwan och glas:

1a) För rullade eller tunga teblad av grönt te (som inte flyter på vatten): fyll bägaren med 1/3 varmt vatten. Lägg i tebladen och låt dem sjunka till bottnen. Låt dem svälla i vattnet i 2 minuter och häll sedan på vatten upp till kanten och lägg på locket. Brygg i 1-3 minuter och se löven dansa om du brygger i glas.

Den första, mindre mängden vatten kommer svalna fort och ha låg nog temperatur för att hindra att bladen blir överbryggda när de sväller, samtidigt som den jämnar ut och sänker temperaturen när man häller i resten av vattnet.

När du har druckit upp så mycket te att det är 1/3 kvar, fyll på med nytt vatten och brygg igen. Upprepa tills smaken tar slut.

1b) För orullade lätta teblad av grönt te(som flyter på vatten): Lägg i te i bägaren. Fyll på med 1/3 varmt vatten. Låt dem svälla i 2 minuter och fyll sedan upp med vatten upp till kanten. Lägg på locket och brygg i 1-3 minuter.

Brygg om som i 1a.

Endast gaiwan:

2a) För tungt oolongte och svart te: Fyll bägaren upp till kanten med varmt vatten. Lägg i tebladen och brygg i lämplig tid beroende på mängden te och tesorten.

Eftersom dessa teer kräver högre temperaturer finns det inget behov av att hälla i en mindre mängd vatten först för att sänka temperaturen.

För svart te, brygg om max 1 gång för höga kvalitéer av t.ex. Darjeeling För oolongte, häll på nytt vatten när du har druckit upp till 1/3. Upprepa tills smaken tar slut. För svart te, upprepa max 1 gång för höga kvalitéer av t.ex. Darjeeling eller Golden Yunnan.

2b) För lätt oolongte (pouchong, t.ex.) och svart te: Lägg te i bägaren och fyll på upp till kanten med varmt vatten. Brygg i lämplig tid.

Upprepa enligt 2a.


Källa: http://chineseteas101.com/glass.htm

Terecension - High Mountain Tung Ting

Det börjar snart bli dags att recensera lite "familjeteer" (smaksatta svarta och gröna teer) inför julen men den här gången är det dags för ytterligare ett oolongte. Jag spenderade en helg i Toronto, Kanadas största stad, och bodde trevligt nog väldigt nära Chinatown. Jag hade inte planerat att köpa te (jag vet, jag påstår alltid det), men när jag gick in i en taiwanesisk tebutik på jakt efter en gong fu-tebricka och inte hittade någon tillfredsställande ville jag inte gå därifrån tomhänt. Eftersom taiwaneserna är oolongfolket på denna jord är det föga förvånande att det största utbudet i butiken bestod av oolongte. Jag hade länge velat prova ett Tung Ting/Dong Ding, som är ett rullat, relativt lättoxiderat oolongte och eftersom det är en av taiwanesernas största favoriter visade sig butiken ha ett enormt urval av det.

De flesta teerna såldes i förpackningar med större volymer än vad jag ville ha till höga priser (vi talar om +50 dollar för kanske 150 g). Jag köper normalt sett inte te som lagrats i glasburkar eftersom det inträngande ljuset förstör delar av smaken, men efter att ha luktat på ett te som såldes i lösvikt och konstaterat att det luktade blommigt, färskt och trivsamt bestämde jag mig för att köpa minsta möjliga volym, 0.2 lbs (pounds), som motsvarar ungefär 90g. För detta betalade jag lite drygt 160 kr. Det var inte det billigaste teet jag hittade där och verkligen inte det dyraste men det verkade ändå dyrt nog för att vara av god kvalité. Enligt expiditen var det "high mountain but not highest mountain". Ju högre upp ett oolong odlas desto högre kvalité, säger taiwaneserna.

Jag har hittills bryggt teet med gong fu-metoden vid två olika tillfällen. Jag fick inte med mig några brygginstruktioner så jag körde med en av standardmetoderna för gong fu av ljusa oolongteer; löv så att det täcker bottnen, skölj löven med halvvarmt vatten som man häller av innan första bryyningen, 80-85 grader varmt vatten, bryggning i max 1 minut. Andra tillfället var jag lite mer omsorgsfull med att få rätt temperaturer och förvärma mina tekoppar innan jag hällde i teet.

Teets doft vid de första 2-3 bryggningarna var gudomlig med den blommiga, lätta parfymighet som är kännemärket för ett bra, ljust oolongte. Det är inte alltid den första bryggningen hos ett oolongte blir bra men för detta Tung Ting blev första bryggningen alldeles utmärkt. Rik och väldoftande med toner av nektar och liljekonvalj och toner av söt melon. Tung Ting påminde mycket om det ljusa kinesiska oolongteet Ti Guan Yin, och det visade sig att de första Tung Ting-plantorna importerades från Wuyi-bergen i Kina, som ligger i samma provins som det klassiska Ti Guan Yin-teet odlas i. Ska jag se någon skillnad så har Tung Ting något mindre mineraltoner än det Ti Guan Yin som jag har smakat.

I takt med att jag gjorde fler Tung Ting bryggningar insåg jag att detta te inte var särskilt förlåtande. Förlåtande i den mening att det var väldigt känsligt för felaktig bryggtid. Att brygga det femton sekunder för lite eller femton sekunder för mycket gav ett betydligt sämre te. Med oolong har jag lagt till mig vanan att aldrig dricka upp en överbryggd bryggning. Det är inte värt att förstöra smaklökarna med tanniner när det går att få en ny, bra bryggning bara genom att hälla på nytt vatten.

Den smakmässiga kvalitén på teet var förvånansvärt stadig under de 6 bryggningar jag gjorde. Visst tappade teet lite av sin rikedom efter tredje bryggningen, men inte alls till den grad som flera andra ljusa oolongteer som jag har smakat. Vid 6:e bryggningen var det fortfarande ett intressant te.

Dessvärre var teet ett ganska kort te. Med kort resp. lång menar jag hur länge smaken dröjer sig kvar i gommen. Toppkvalitéer av Lapsang, mörkt Wuyi-oolong och Golden Yunnan är bland de längsta teer jag har smakat. Detta Tung Ting var inte helt kort, men heller inte så långt som jag hade velat. Men jag antar att långheten var en av de saker jag inte betalade för när jag valde att köpa en billigare variant.

Sammanfattningsvis tyckte jag bra om detta Tung Ting och jag kommer se om jag kan testa ännu bättre kvalitéer, både när jag kommer till Stockholm över jul och nästa gång jag åker till Toronto.

söndag 2 december 2007

Terecension - Indiskt Oolong

Inspirerad av min positiva upplevelse av grön Darjeeling inkluderade jag två provsmakningsförpackningar av indiskt oolongte; Arya Estate Topaz Organic och Poobong Estate Oolong First Flush, i min förra beställning från Upton Tea Imports.

Jag började med att testa Poobong Estate, som var det billigare av dem båda (58kr/60g). Jag bryggde det enligt gong-fu-metoden i lerkanna enligt anvisningarna på förpackningen. Och jag blev oerhört besviken. På något sätt lyckades Poobong Estate kombinera de värsta egenskaperna hos ett Darjeeling och en Oolong. Teet var skarpt med ett överflöd av tanniner, som hos omogna krusbär, men ändå smaklöst och tunnt. Inga spår av den sötma jag förväntar mig hos ett oolongte, och inte heller fylligheten hos ett svart Darjeeling. Andra bryggningen blev inte bättre, och tredje bryggningen bara marginellt bättre. För att försäkra mig om att jag inte hade bryggt det fel på något sätt experimenterade jag med bryggningen ett par gånger till men utan att få ett te som jag ville dricka upp.

Jag var fortfarande hoppfull med Arya Estate (83kr/60g), som är en berömd indisk teplantage. Tyvärr visade det sig endast vara marginellt bättre än Poobong Estate. Arya Estate gick trots allt att dricka upp. Men även det hade en skarphet som jag inte har hittat varken hos grön Darjeeling eller svart Darjeeling. Jag försökte bli av med den genom att brygga teet kortare tid, men det gjorde det bara smaklöst. Kanske mer teblad och kortare bryggtid hade varit en bättre kombination. Jag gjorde en helt ny bryggning några dagar senare men lyckades inte experimentera mig fram till ett tillfredsställande te.

Det är roligt att indierna testar på nya tevarianter än sitt klassiska svarta te men på oolongfronten har de fortfarande en bit kvar. De har potential att skaffa en intressant oolong-nisch som smakmässigt är distinkt från kinesiska och taiwanesiska oolonger men de måste nå den rätta smakmässiga balansen hos sitt te för att det ska bli gångbart. För min del kommer det dröja länge innan jag beställer indiskt oolongte igen (om jag inte blir rekommenderad en exceptionell variant).



lördag 10 november 2007

Terecension - Orange King Oolong

Att vara sjuk kan vara jobbigt nog. Att vara sjuk och dessutom inte få dricka koffeindrycker på tre veckor kan vara rena plågan. I och för sig kan det vara väl värt att utforska det kanadensiska utbudet av ört-teer, men jag skulle ljuga om jag påstod att de är lika trevliga som vanliga teer.

Att dricka sin första kopp te efter en lång period av avhållsamhet är naturligtvis en stor upplevelse och skulle jag välja vad jag skulle dricka skulle det nog ha blivit ett finstämt Long-Jing eller ett Pai Mu Tan, men inget av detta har jag här i Kanada.

Däremot har jag ett te som jag köpte i en liten volym hos en av delokala tehandlarna; Orange King Oolong. Jag var först tveksam till tanken på smaksatt oolong, men då apelsin är en av de få fruktsmaksättningar på te som jag faktiskt uppskattar kändes det som att det var värt att provdrickas. Dessutom har jag druckit osmanthus-smaksatt oolong i Kina som var klart drickvärt.

Orange King Oolong är ett hyfsat mörk, orullat taiwanesiskt oolong med stora bitar av torkat apelsinskal i. Det funkar förvånansvärt bra. Teet är mjukt men apelsinsmaken är inte kraftig nog för att överskugga tesmaken för mycket. Inte så finstämt eller subtilt, men ett mycket värmande och tröstande te.

Med tanke på det relativt låga priset (~ 40 kr/hg) är det inte underligt att det inte gick att få ut mer än tre bra bryggningar av Orange King Oolong. Om oolong-entusiasten hittar ett liknande te hemma kan jag rekommendera att prova det.

lördag 22 september 2007

Te och mjölk - och Keemun

Jag har länge varit avigt inställd till att dricka te med mjölk. Min filosofi var att om teet smakade så beskt att man behövde mjölk för att kunna dricka det så var det ett dåligt te. Men det senaste halvåret har jag långsamt tvingats revidera denna oförlåtande syn på te och mjölk.

De flesta av invånarna i de traditionella teländerna Kina och Japan är laktosintoleranta. Många indier är det också men där har man sedan länge utvecklat metoder för att få bort laktosen från sina mjölkprodukter (tillverkningen av ghee från smör, till exempel). Eftersom dessa länder inte har någon tradition av att dricka mjölk eller mjölkprodukter är det heller inte så underligt att de traditionella teerna från dessa länder - gröna teer - dricks bäst utan mjölk.

I de västra delarna av Kina och i Mongoliet har det karga landskapet lämpat sig bättre för boskapshållning än odling, och då har det också blivit naturligt att ta tillvara mjölkprodukter. Här har man traditionellt sett inte druckit grönt te - det känsliga teet blev dåligt under de långa transporterna från de östra och sydliga provinserna - utan pressat, lagrat te som pu-er. Dessa teer passar sig något bättre tillsammans med mjölkptodukter och än idag tillagas och dricks teet i Tibet tillsammans med jaksmör och salt, men även mer engelskliknande varianter där teet kokas med jakmjölk och socker förekommer.

I maj-inlägget "På jakt efter svensk tekultur" spekulerar jag över mjölkens inträde i den västerländska tekulturen - eller snarare teets inträde i den västerländska mjölkkulturen - och det tänker jag inte upprepa här, men det är en otvistligt faktum att kombinationen mjölk och svart te är väldigt populär. Svart te börjar till och med så smått bli vanligare i Kina - det ses som ett västerländskt koncept; lite hippt och spännande - men jag vet inte ifall de dricker sojamjölk till sitt svarta te eller om de tycker att det är värt att få lite ont i magen (på grund av laktosen) för att vara riktigt västerländsk och dricka te med komjölk.

Hur som helst så inkluderade jag en provsmakningsförpackning av Kinas mest berömda svarta te, Keemun, i min senaste beställning från Upton Tea Imports. Mina positiva upplevelser av Yunnan-te sporrade mig till att fortsätta utforska kinesiska svarta teer och jag beställde en av de dyraste och bästa kvalitéerna; Hao-Ya "A" Keemun Classic. Beskrivningen löd "The attractive leaves have a wonderful aroma and the liquor has notes of wine, fruit, and chocolate. The finish has a light smoky nuance". Första gången jag bryggde det blev jag ytterst besviken. Det luktade ordinärt och smakade ordinärt. Lite bättre än English Breakfast, men inte den upplevelsen som jag förväntar mig av ett förstklassisgt te. Jag tänkte att jag måste ha bryggt det fel på något sätt, och tog en ny hop blad och bryggde det igen några dagar senare. Det var fortfarande inte något speciellt med teet. Påminde mig lite om kaffe, förutom att det smakade bättre än kaffe. Jag funderade på ifall det helt enkelt inte föll mig i smaken, men jag visste att Keemun är mycket populärt, så några positiva egenskaper var det ju tvunget att ha.

Så läste jag på ett inlägg internetforum där en Keemun-drickare prisade sitt te "för att det bara blev bättre och bättre fram till tredje bryggningen". Det förvånade mig, eftersom det enda svarta teet som jag har hört lämpar sig för att brygga om är Darjeeling. Entusiastisk över att få testa detta påstående bryggde jag mig någon dag senare en ny kanna. Det kändes som ett slöseri med dyrt te att hälla bort första bryggningen, så istället hällde jag i en slatt mjölk för att se om det blev något bättre. Och bang, det blev det minsann. Mjölken drog fram subtila lager av nyanser i teet som inte kom fram utan den. Inte alls dumt, även om det heller inte var det mest omvälvande jag har druckit. Sedan bryggde jag om samma teblad, och andra bryggningen blev faktiskt betydligt bättre. Den drack jag utan mjölk. Jag borde göra en bryggning till och brygga det tre gånger för att se hur den tredje bryggningen blir.

lördag 15 september 2007

Betraktelser över Earl Grey


Bergamott (Citrus aurantium ssp. bergamia) en citrusfrukt som främst odlas i Italien och norra Afrika. Frukten odlas främst för dess skal ur vilka en eterisk bergamottolja, utvinns genom pressning. Oljan är gul eller grön till färgen och har en citrusaktig doft och en bitter smak. (Wikipedia)

Den till synes enkla kombinationen av bergamottolja och svart te har skapat ett av västvärldens mest populära teer. Jag höll på att skriva "ett av världens mest populära teer" men insåg sedan hur imperialistiskt det påståendet skulle vara. Med tanke på den stora befolkningsmängden i Kina och Indien är världens mest populära teer sannolikt indiska chaiteer och kinesiska gröna teer.

Om jag får en förpackning av Liptons standardsortiment av påsteer framför mig så väljer jag alltid någon variant av Earl Grey. Det är ett av de teer som funkar relativt bra på påse. Liptons bladningar Russian Earl Grey (med extra citrus), Lady Grey (lite mildare) och Persian Earl Grey (med jasminarom) faller mig ovanligt bra i smaken för att vara påsteer. Eftersom min erfarenhet av Earl Grey i lösvikt var tämligen begränsad (jag hade bara druckit det ett fåtal gånger hemma hos en vän i Uppsala) bestämde jag mig för att se hur mycket bättre Earl Grey blev som lösvikt. Att det skulle bli bättre var åtminstone min tes, eftersom alla andra teer jag har testat hittills har varit bättre i lösvikt.

Jag är inte säker på ifall Lipton använder äkta bergamottolja eller syntetiskt framställd men av ett bra Earl Grey i lösvikt förväntar jag mig har äkta bergamottolja och ett väl beskrivet baste av god kvalité.

Det första jag testade var ett tämligen dyrt Earl Grey (ca 75 kr/hg), Earl Grey - Thé des Lords, med svart Yunnan som baste. Första gången jag bryggde det blev jag tämligen besviken, eftersom bergamottsmaken helt överskuggade tesmaken. Jag testade att brygga det lite längre och fann att bergamottsmaken inte blev starkare, men att tesmaken kom fram mer. Teet var mjukare och rundare än vanligt Earl Grey, och med en annorlunda, mer citrusaktig bergamottsmak än påsteets, men jag kan inte påstå att det var så exceptionellt att det var värt priset. Jag lyckades inte få fram tillfredsställande tydliga Yunnan-toner utan att göra teet beskt, men det kanske handlade om att jag inte hade nog med te för att försöka så många gånger. För den som gillar en stark bergamottsmak är det säkert inte ett dumt te.

Mitt nästa smakprov var Earl Grey - Blue of London, ett Earl Grey med baste från Ceylon och Kina. De blå blommorna tror jag är blåklint. Det kostade ca 50 kr/hg. Här var bergamottsmaken inte lika övertydlig och det hade också (föga förvånande) tydliga blommiga toner som man inte förväntar sig hos ett standard-Earl Grey. En spännande Earl Grey-variant.

Den tredje versionen jag har testat var Earl Grey Supreme från Upton Tea Imports (33 kr /125 g). Beskrivningen löd "Earl Grey tea, blended with TGFOP Assam and rare China teas. A balanced blend for those who prefer a lighter bergamot flavour". För att vara en "lätt bergamottsmak" var det en ganska kraftig bergamottsmak, vilket gjorde mig lite besviken. Förutom att vara mjukare och mindre bittert än pås-Earl Grey var det här teet inte utstickande, men ändå ett bra Earl Grey för den prisnivån.

Helt nyligen testade jag också Admiral Grey från The Tea Haus; Darjeeling Second Flush med bergamott. Jag tyckte mycket om det. Lite sötare och blommigare grundsmak och diskret bergamott-touch.

Som sammanfattning så finns det helt klart fler varianter att välja på när man köper Earl Grey i lösvikt än på påse, och teerna är i snitt bättre, men det är ändå inte den gigantiska skillnad mellan påste och lösvikt som de flesta svarta teer har.

Gillar man Earl Grey och vill variera sig lite kan jag rekommendera att testa alla de andra varianter blandningar som finns av Earl Grey; Earl Grey med Darjeeling som baste, Earl Grey med lite Lapsang i, grön Earl Grey (ofta med alltför stark bergamottsmak), oolong Earl Grey och många fler. Det finns varianter för bergamott-älskarna och varianter för dem som föredrar en mer diskret bergamottsmak. Och för er som gillar Persian Earl Grey, varför inte blanda in lite rena jasminblommor, eller lite svart eller grönt jasminte i ert favorit-Earl Grey? Vissa tesajter säljer rena, torkade jasminblommor under sina örtte-kategorier.

Vad har ni för favorit-Earl Grey, kära läsare?

tisdag 11 september 2007

Terecension - China Yunnan Golden Temple

Så har min andra beställning från Upton Tea Imports kommit och dryga tiotalet nya teer kan avnjutas. De flesta köpte jag i små provsmakningsförpackningar, men tre stycken köpte jag i fullpack om 80-125 g. Ett av dessa var Yunnan Golden Temple, som jag beslöt mig för att beställa efter min positiva upplevelse av Yunnan FOP (se augustirecension).

Det första jag märkte var att de torkade tebladen var väldigt vackra. De är långa och smala med gyllengula stråk insprängda i bladen. Det gyllene kommer från den höga halten av teknoppar i teet. Doften av de torkade bladen är fantastisk. Sötaktig med toner av kryddpeppar, mjölkchoklad, russin och mandel. Den påminner mig om ett kryddskafferi.

Jag bryggde teet med kokande vatten i kanna i ungefär 5 minuter. Teet blir mörkt rödbrunt och får mig att förstå att kineserna kallar sitt svarta te för rött te. Smaken är mjuk utan bitterhet men samtidigt fyllig och intensiv. Det här är inget milt, subtilt te. Det är däremot ett mångbottnat te med en underliggande, svag sötma som slår in ganska tidigt i smaken, en jordig och lätt metallisk ton som slår in en stund senare, och med stråk av rökighet som hos en äkta Lapsang. Jag får associationer till whiskey, även om den sista eftersmaken innehåller en lätt syrlig ton som nästan påminner om rödvin. Eftersmaken är lång och tillfredsställande.

Bortsett från Darjeeling är det här nästan så långt från English Breakfast Blend på påse som man kan komma. Jag kan verkligen rekommendera China Yunnan Golden Temple till alla som uppskattar ett mustigt svart te.

måndag 3 september 2007

Terecension - Green Darjeeling

Jag var på besök hos min mor i Växjö och gick till den lokala tebutiken på jakt efter Hojicha, utan större förväntningar om att finns någon. Mycket riktigt hade de inte Hojicha, men eftersom min mor hade dåligt med te och det kliade i fingrarna efter att köpa något valde jag det första som fångade mitt intresse, vilket var Green Darjeeling för dryga 30 kr/hg.

Som trogna bloggbesökare vet har jag druckit nog med kinesiska och japanska gröna teer för att ha en viss känsla av hur de brukar smaka. Men indiskt grönt te? Namnet indkerar en smakmässig likhet med (svart) Darjeeling, vilket var min förhoppning eftersom jag är mycket förtjust i Darjeeling. Samtidigt ville jag inte ha för höga förhoppningar med tanke på att det var ett ganska billigt te från en ganska vanlig tebutik.

Min första observation var att det var lätt att överbrygga teet. Min andra observation var att det inte var dumt alls även när det var underbryggt. När jag lyckades få till en lagom stark bryggning tänkte jag "mums, det här är riktigt bra". Green Darjeeling har en mjuk, rund, sötaktig, blommig smak påminner lite om en blandning av ljus/grön oolong och svart Darjeeling. Den ligger väldigt långt från japanska gröna teer och är distiskt även från kinesiska gröna teer. Jag gissar att det är den indiska teplantan camellia assamica som har använts för att göra det här teet snarare än den kinesiska camellia camellia, och det borde ju ge ett visst utslag i smaken.

För priset tycker jag att Green Darjeeling var ett toppente, och jag kommer att försöka hitta mer när det tar slut, för att ha bland mitt stapelförråd av gröna teer.

Den stora Lapsangprovningen

I recensionen av Zheng Shan Xiao Zhong nämner jag att det finns flera olika kvalitéer av Lapsang (svart te med röksmak). Jag har nu fått möjligheten att jämföra fyra olika Lapsanger;

(1) “Rökig Lapsang” (baskvalitet hos in the Mood for Tea)

(2) “Lapsang Souchong” (högre kvalitet hos in the Mood for Tea)

(3) “Lapsang Special Grade” (högsta kvalitet hos in the Mood for Tea)

(4) “Zheng Shan Xiao Zhong” (högsta kvalitet hos Chaikhana)

De tre Lapsangerna från in the Mood for Tea smakade jag av i identiska muggar för att komma så nära ett blindtest som möjligt. Teet från Chaikhana hade jag mest med som smakreferens eftersom jag redan har recenserat det.

(2) är milt (för ett Lapsang, inte milt som ett grönt te kan vara) och med en lätt smak som inte självklart är associerbar till rök om man inte har smakat liknande lapsanger förr. Det märks att det är rökt på riktigt då det saknar den karakteristiska, chockerande smaken av tillsatt rökarom utan har en mer subtil, lätt jordig rökarom. Basteet är däremot ganska platt och dröjer sig inte kvar någon längre stund.

(3) är ett äkta Lapsang från Wuyi-bergen. Det är ungefär lika lättrökigt som (2), men rundare och med ett betydligt mer karaktärsfullt baste. Det är lite sött och fyller hela munnen under lång tid. Doften av teet har en angenäm, lätt kaffeliknande ton. Det är dock snäppet mindre sött än (4) och har även en lite annorlunda smakpalett än (4) som är svår att sätta fingret på.

(1) är en Lapsang av den typen som säljs i de flesta tebutiker; ett robust te med kraftig röksmak. Det har däremot en mer karakteristisk vedsmak än andra standardmässiga Lapsanger jag har smakat. Mina tankar förs till barrträd snarare än till en allmän röksmak. Jag gillar det, och skulle gärna se att de Lapsanger som görs med tillsatt rökarom gjordes mer karakteristiska (tall-Lapsang, ek-Lapsang, en-Lapsang ect). Det är svårt att jämföra (1) med de övriga teerna i testet eftersom det i mina ögon är helt olika sorters te, men jag skulle faktiskt vilja påstå att det är den bästa ”vanliga” Lapsangen jag har smakat.

Som sammanfattning så skulle jag inte köpa (2) om jag ville prova på ett äkta Lapsang, trots det lägre priset, utan satsa på (3) eller (4) eftersom djupet i smaksensationen blir så mycket större. Jag tycker att (3) och (4) är jämförbara i kvalité även om smakpaletten hos (4) faller mig snäppet mer i smaken.

Till er som köper standardmässig Lapsang i er lokala tebutik vill jag rekommendera att fråga efter hur gammalt teet är (när det tillverkades) och inte köpa det om det är mer än nio månader gammalt, eftersom Lapsang enligt min erfarenhet tappar mer smak mer tiden än de flesta andra teer.

Lapsang är ett te som jag verkligen inte skulle köpa i tepåsar eftersom de stora Souchong-bladen behöver mycket plats att utveckla sig på. Brygg det helst i kanna eller i någon annan brygganordning med en rejäl sil.

fredag 10 augusti 2007

Terecension - Yunnan FOP

När man pratar om svart te så tänker de flesta på Darjeeling eller Assam från Indien, eller Ceylon (Sri Lanka). Indien och Sri Lanka är också de länder där den svarta teodlingstraditionen är starkast rotad, men på 1800-talet började man även framställa svart te i det gröna teets land Kina. Den stora europeiska efterfrågan gjorde att man skulle missa stora summor pengar om man avstod.

Kineserna själva kallar sitt oxiderade te för rött te, efter färgen på det bryggda teet. I den internationella tehandeln kallar man ofta kinesiskt svart te för Congou. De flesta teentusiaster har druckit Lapsang Souchong, som är ett exempel på kinesiskt svart te, men som framställs ganska annorlunda jämfört med andra svarta kinesiska teer. Som namnet indikerar använder man souchong-bladen, som är lite större blad som sitter längre ner på teplantan. Souchongblad används också ofta när man framställer oolongte. Ju längre upp på plantan man plockar bladen desto högre koffeinhalt är det i dem, och därför har oolongte och Lapsang generellt sett lägre koffeinhalt än annat te. Men till de flesta svarta teer använder man toppbladen och knoppen; precis som man gör till finare gröna och vita teer.

De mest berömda svarta kinesiska teet produceras i Keemun, Szechuan och Yunnan. Efter tidigare dåliga erfarenheter av svart te har jag undvikit kraftiga svarta teer, men när jag förrutom en provsmakningsförpackning med Kukicha även hittade en liten påse med Yunnan FOP på tebutiken Camellia i Göteborg bestämde jag mig för att det var värt att testa.

FOP står för Flowery Orange Pekoe, och kvalitén anses vara något finare än OP. Hade det stått ett B som i Broken med i namnet hade teet varit finfördelat, vilket också gör det kraftigare och kärvare i smaken, men nu bestod teet av hela teblad. Jag fann att teet kunde dra ganska länge utan att bli beskt, och då jag drack det utan mjölk gav det en mustig, mörk dryck med en underliggande ton av sötma. Smaken är lätt jordig med ett litet sting av rökighet, och jag blev inte förvånad när jag läste att Yunnan är samma provins som också producerar det jordiga pu-er-teet. Skillnaden mellan Yunnan FOP och en lätt Darjeeling är milsvidd; där Darjeeling är finstämd och upphöjd är Yunnan trygg och höstlig, ungefär som en Lapsang. Jag tror att Yunnan skulle passa inbitna kaffedrickare alldeles utmärkt, men jag vill även rekommendera det till tedrickare som vill variera sitt intag av svart te.

Vill man ha högkvalitativt Yunnante ska man leta efter Golden Yunnan, som innehåller mängder med guldgula teknoppar. Golden Yunnan finns också med beteckningarna Imperial och Mao Feng, som betecknar ytterligare högre kvalitéer.

torsdag 9 augusti 2007

Terecension - Kukicha

Jag hade länge velat prova Kukicha; ett japanskt te som närmast kan klassas som grönt och som till största delen består av stjälkar och bladnerver från tebusken. Därför blev jag väldigt glad när jag under ett besök i Göteborg hittade en lite provsmakningspåse med Kukicha på tebutiken Camellia.

Jag bryggde Kukicha i 75-gradigt vatten direkt i teskål, med något längre bryggtid än hos andra japanska teer, och det funkade utmärkt som bryggmetod. Teet blir trevligt gröngult, och doften fick mig att tänka på en höstäng strax efter att blommningen har slutat. Smaken kombinerar egenskaper hos både kinesiska gröna teer och japanska teer. Kukicha har den lite kraftigare, friska havstonen hos japanska men samtidigt också den mjuka, varma, lågmält gräsiga smaken hos kinesiska. Bitterheten är mycket låg, lägre än i de flesta gröna teer jag har provat.

Första bryggningen är inte subtil eller utmanande, men jag tycker att den lyckas kombinera det bästa ur två tevärldar på ett fantastiskt sätt. Vid andra bryggningen kommer lite nya toner av svart vinbär fram, och de kinesiska dragen börjar dominera över de japanska, samtidigt som eftersmaken är ganska japansk. Jag blev mycket förtjust i Kukicha, och kommer definitivt att köpa ett hekto.

Kukicha sägs ha lägst koffeinhalt av alla japanska teer. Det brukar rekommenderas som kvällste just därför, men jag tycker också att det passar jättebra som måltidsdryck; både till klassiskt svenska och asiatiska rätter.





tisdag 17 juli 2007

Hittat på stan - Grace Tea House

Spatserandes på Drottninggatan gick jag och försökte fördriva ett par minuter innan jag skulle träffa en vän, då jag upptäckte en skylt med ett kinsesiskt tecken bakom Kulturhuset och tycker mig med kisande läsa ordet "tea" ovanpå den. Jag går närmare och skådar namnet "Grace Tea House", och får känslan av att vara i en helt annan stad som jag inte alls känner. Hur ofta är det en spontant hittar ett tehus mitt i city som en inte ens har hört talas om?

Jag går naturligtvis in. Det är stökigt i lokalen då de nyss verkar ha fått en leverans, och halvuppackade lådor ligger överallt. Men det bekommer mig inte särkilt mycket. Jag skådar Yixing-kannor, gaiwan och söta små oolong-koppar. Och en tebricka, som jag har ångrat bittert att jag inte köpte när jag var i Peking.

Lokalen består av en mysigt inredd restaurangdel och en något kaotisk och svåröverblickbar butiksdel. Efter att ha tittat omkring ett tag är jag fortfarande inte riktigt säker på hur mycket te de egentligen säljer, och vad som är te till försäljning. En sak som jag omedelbart blir positiv av är att de har små provsmakningsförpackningar av en del av sina teer. Provsmakningsförpackningarna är fortfarande dyra (18-20 kr), men jag är alltid för att te går att köpa i olika volymer.

En sak som verkar unikt i Stockholm med Grace Tea House är att de enligt sin information bara säljer ekologiska teer (de använder sig av den engelska termen organic). Det är en god sak, eftersom många som vet mer om hur te produceras och om de vilkor som arbetarna lever under väljer att bara köpa ekologiskt te. Grace Tea House har ett ganska smalt sortiment av te till försäljning. De har 6-7 sorter, plus några olika kvalitéer av vissa av sorterna, men de sorterna de har spänner över vitt te, grönt te, oolongte och svart te.

Grace Tea House använder väldigt mycket hälsoargument i sin reklam, och jag är ambivalent till det. Visst visar forskningen att te innehåller mycket antioxidanter. Men för mig handlar te om smakupplevelser. Jag dricker te för att det är gott och njutningsfullt, och det är också så jag vill förmedla te till andra. Kan det vara gott och nyttigt är det ännu bättre, men jag ser hellre att mitt te är gott än att det är nyttigt.

Den kinesiska folkmedicinen är gigantisk och guldkorn av visdom är blandat med stora doser vidskepelse. Oolongte saluförs på många internetsidor som ett mirakelmedel mot övervikt och fett i maten. I Kina dricks pu-er av unga kvinnor för att det påstås ha samma effekt. Jag kan inte dementera det eftersom jag inte har läst några forskningsrapporter om saken, men jag tvivlar på det. Köper du oolongte på en hälsosida är sannolikheten stor att det enda du får är ett ganska tråkigt oolongte, inte någon viktnedgång. Det innebär inte att jag tror att Grace Tea House har dålig kvalité på sitt te - har man så få sorter borde de vara högkvalitativa - men jag manar till viss tillförsikt när det gäller att köpa "hälsote" via internet.

Jag får återkomma till Grace Tea House och äta lunch eller inta en kinesisk teceremoni, och göra en ordentlig recension. Priserna för en teceremoni eller för att hyra teras ceremonirum var faktiskt ganska rimliga.

Var: Beridaregatan 1, centrala Stockholm
På nätet: http://www.exclusivetea.se/

måndag 16 juli 2007

Terecension - Zheng Shan Xiao Zhong (Lapsang)

Jag har alltid gillat rökt mat. Rökt skinka var mitt favoritpålägg genom hela barndomen. Eftersom vi hade ett av Sveriges bästa fiskrökerier i närheten av vår sommarstuga i Blekinge lades snart ett antal fiskar till listan över kulinariska läckerheter. Rökt lax, rökt makrill, rökt ål... med detta i bagaget är det kanske inte så konstigt att jag också har blivit väldigt förtjust i rökt te. Jag får erkänna att första gången jag smakade Lapsang så var jag väl inte direkt överförtjust. Det var... udda... jämfört med Earl Grey och Darjeeling. Men det fanns ändå något som fick mig att vilja smaka igen. Och efter tredje gången var jag frälst. Idag står det alltid en burk Lapsang hemma i hyllan. Jag kan bli sugen på Lapsang på ett sätt som jag sällan blir med andra teer.

Efter att ha varit på Chaikhana och skådat ett rökt te för ca 180 kr hektot i menyn blev jag naturligtvis nyfiken. Vad var det för speciellt med det här teet? Jag fick förklarat för mig att vanlig Lapsang oftast är smaksatt med rökarom, eftersom det helt enkelt inte finns tid nog eller ved nog för att röka allt Lapsang som efterfrågas. Teet jag frågade om, Zheng Shan Xiao Zhong, var däremot rökt endast med riktig rök. I grunden låg ett fint svart Fujian-te. Jag fick lukta på teet och noterade att det inte alls luktade så intensivt rökigt som "vanlig" Lapsang, utan mer lågmält och jordigt. Lite som pu-er. Jag fick berättat för mig att Zheng Shan Xiao Zhong var framtaget av Madame Tseng (på bilden), en av världens tio nu levande temästare, och den enda kvinnan i gruppen. Jag besegrades av min nyfikenhet och bestämde mig för att köpa ett halvt hekto.

Om ordet "Tarry" ingår i namnet på ett te betyder det att teet är rökigt, eftersom Tarry är en paraplyterm för rökta teer. Äkta Lapsang kommer från Wuyi-bergen i Kina, men efterfrågan är såpass stor att den mesta Lapsangen kommer från andra delar av Kina eller från Taiwan (f.d. Formosa). Taiwanesisk Lapsang sägs ofta vara rökigare och starkare än kinesisk.

Zheng Shan Xiao Zhong var en mycket spännande upplevelse att dricka första gången. Det smakade helt annorlunda än vanlig Lapsang. Smaken var rundare och mjukare, och i eftersmaken låg en lite sötaktig ton som förde mina tankar åt Darjeeling Second Flush. Själva smaken är distinkt men inte påträngande rökig, utan låter basteet tala. Den drar lite åt pu-er-hållet. Smaken är inte rökig på det sättet som jag förknippar med det Lapsang jag har druckit de senaste åren, eller med doften i kläder som kommer av att ha suttit länge vid en lägereld, men vad finns det som säger att rök inte kan smaka på olika sätt? Jag tycker att Zheng Shan Xiao Zhong är fantastiskt, och jag rullar runt tungan i munnen för att fånga upp de sista smakresterna. Jag testade att brygga det en andra gång, trots att svarta teer sällan mår bra av mer än en bryggning, och även om ZSXZ blir lite mer diskret och mjukare andra gången så är det fortfarande ett distinkt och mycket gott te.

Det känns som att Zheng Shan Xiao Zhong lämpar sig bättre till fler sorters mat än vanlig Lapsang, eftersom den inte kommer att ta över smaken lika mycket. Jag testa ZSXZ till ett afternoon tea-party, och de flesta blev väldigt förtjusta.

Så, då kommer vi till frågan; är teet värt sitt pris? Zheng Shan Xiao Zhong är en unik smakupplevelse som jag inte tror går att få för ett lägre pris. Jag kan inte säga ifall det är bättre eller sämre en vanlig Lapsang, eftersom det är två helt annorlunda saker. Jag tycker att fint te är värt att betala för på samma sätt som en 25-årig lagrad whisky kan vara värd att betala för. Jag är nöjd med mitt köp.

Jag kan för övrigt rekommendera Chaikhana för inköp av teburkar. De har många runda och asieninspirerade till rimliga priser. Jag blev särskilt förtjust i en med motiv av John Bauers klassiska teckning Tuvstarr.

torsdag 5 juli 2007

Terecension - Tie Luo Han

Från Wuyi-bergen i Fuijan-provinsen kommer både Lapsang Souchong och många av Kinas mest berömda oolongteer. De allra finaste kvalitéerna växer i skydd av bergens grottor, men den speciella, mineralrika jorden finns förstås även utanför grottorna och ger en tydlig karaktär åt allt Wuyi-te.

80% av det te som tillverkas kring Wuyi-bergen är oolongte, och de fem mest berömda Wuyi-oolongerna är Da Hong Pao (som är ett av Kinas mest berömda teer över huvud taget), Shin Jin Gui, Bai Ji Guan, Rou Gui och Tie Luo Han. Alla Wuyi-oolonger är ganska mörka och högoxiderade, och efter att ha tagit med ett anonymt mörkt oolongte från Kina har jag blivit förälskad i den söta, mustiga smaken av ett mörkt oolong. Under ett besök på In the Mood for Team, då jag egentligen hade bestämt mig för att inte köpa mer te, fick jag lukta på en öppnad förpackning av Tie Luo Han.

Till och med tebloggaren tycker att 180 kr/hg för te är dyrt, men den söta, fylliga doften av riktigt mörk choklad tilltalade mitt chokladälskande sinne till den grad att jag tog upp plånboken. Jag vet inte om jag ångrar det eller inte. Tie Luo Han är det mest superba te jag hittills har druckit i mitt liv, och puttar ner China Jasmine Pearls till en andra plats. Fylligheten hos det bryggda Tie Luo Han är riktigt mörk, på gränsen mot svart te, men samtidigt helt utan bitterhet, med en söt bakgrund och en eftersmak som ligger kvar på tungan långt efter det att sista dropparna är slut. De tydliga tonerna av mörk choklad ligger kvar i teet åtminstone de första tre bryggningarna tillsammans med en lätt touch av kryddnejlika och järnrika mineraler. Jag har testat att brygga det upp till sex gånger och det är fortfarande ett smakrikt te, om än inte lika fantastiskt som i början. Det finns även en liten rökig ton i det, och det skulle säkert gå att blanda med lite Lapsang om man vill förstärka den.

Varför skulle jag ångra ett sådant inköp? Därför att man inte riktigt vill gå tillbaka till enklare teer när man vet var man missar.

För den som inte bor i Stockholm finns Wuyi-teer att beställa över internet från bl.a. http://www.teaspring.com/ och http://www.houdeasianart.com/

onsdag 4 juli 2007

Recension - Long Jing (Zheijang)

Som teentusiast med förkärlek för ljusa teer vill jag ha ett visst basutbud av rena (osmaksatta) teer hemma, både för min egen skull och för att det är trevligt att ha lite klassiker när det kommer gäster. Jag vill ha ett lätt svart te, som Darjeeling eller Golden Nepal. Jag vill ha ett mörkt oolongte och ett ljust oolongte. Jag vill ha ett klassiskt japanskt grönt te och ett klassiskt kinesiskt grönt te, och så något mer experimentellt grönt te. Och så vill jag ha ett vitt te. Till detta ett basutbud av smaksatta teer, som Lapsang, Earl Grey och jasminte.

Jag har väntat ett tag på 2007 års skörd av Long Jing, och bestämde mig häromdagen för att se ifall den gick att få tag på. Eftersom In the Mood for Tea (där jag annars skulle leta efter kinesiskt grönt te, eftersom de specialiserar sig just på Kina) har sommarstängt bestämde jag mig istället för att testa att köpa te på Chaikhana. På internet listar de två sorters Long Jing; "221" (Long Jing Zheijang) och "23201" (Xihu Long Jing Zheijang), där den senare låter som en dyrare variant. Väl i Chaikhanas butik i Gamla Stan kunde jag bara hitta 221 på deras telista, men jag får erkänna att jag kanske inte tittade noggrannt nog.

Jag frågade om Long Jing 221 var från 2007 års skörd, och blev tyvärr besviken över hur dålig koll personalen hade. De trodde att det var årets skörd eftersom de visste att Long Jing skulle komma in någon gång nu, och på grund av att teburken med Long Jing var nästan full. Men de var inte säkra på sin sak. Jag har tidigare blivit besviken på Stockholm Tea Centre för att de inte har koll på när årets skördar kommer in, eller på hur gammalt deras te är. De enda jag har stött på med stenkoll på färskheten är In the Mood for Tea. Nåväl, eftersom Chaikhana verkade ganska säkra på sin sak bestämde jag min ändå för att köpa 221.

Long Jing är Kinas mest berömda gröna te, och "äkta" Long Jing odlas bara vid sjön Xihu (Västra Sjön) i provinsen Zheijang. Äkta Long Jing från Västa Sjön är mycket dyrt om man vill ha goda kvalitéer. Man kan få ett te som smakar i princip likadant men är billigare om man är villig att köpa ett som odlas i andra delar av Zheijang eller i andra kinesiska provinser. Long Jing 221 kostade 106 kr/hg, och jag köpte ett halvt hekto. Jag gissar att Long Jing 23201 kostar närmare 200 kr/hg. Men nog om inköpet och fram till smaken.

Jag bryggde först mitt Long Jing en gång i gaiwan. Nästa gång jag drack det bryggde jag det i skål. I nästan alla smakomnämnanden av Long Jing står det saker om smörighet och om rostade nötter och kastanjer. Detta på grund av att de traditionella kinesiska teerna rostas i wokar. Det var längesedan tebloggaren åt kastanjer, men jag kan i alla fall inte hitta särskilt många sådana toner i mitt Long Jing. Det är milt med djupa men subtila smaker, och definitivt inte beskt. Möjigtvis kan jag hålla med om att det har en rundhet som dröjer sig kvar på tungan och som skulle kunna associeras med egenskaper hos smör. Men det smakar inte smör. Det är lite gräsigt och lite örtigt. Första bryggningen är subtilt gurkig och andra bryggningen är subtilt blommig. Eftersmaken är ganska lång, såsom sig bör av ett dyrt te. När jag drack upp sista, starkaste slurken ur skålen kunde jag möjligtvis hitta toner av kastanj.

Jag brukar oftast inte kommentera utseendet på de bryggda tebladen, men när det gäller ett skåde-te som Long Jing som oftast bryggs i högt, genomskinligt glas i sitt hemland är utseendet av betydelse. Jag hade hoppats på hela, smala, vackra blad, men Long Jing 221 har mestadels halverade blad tillsammans med en del stjälkar. Mitt inköp var inte den bästa kvaliteten av Long Jing, men stjälkar är ingenting jag vill se i ett te som jag betalar 106 kr/hg för.

Long Jing är ungefär så lång från Söderblandning och Rabarbergrädd man kan komma. Det är ingenting jag rekommenderar som ens första gröna te. För att uppskatta de milda tonerna bör man vara van vid att dricka milda teer. Long Jing 221 är inget dåligt te, men inte riktigt värt sitt pris. Jag rekommenderar att dricka det utan något tilltugg, eller tillsammans med något som verkligen harmoniserar med smakerna. Kokt grön sparris stekt i hasselnötssmör tror jag vore alldeles utmärkt. Eller en skiva formfranska med philadelphia och smörgåskrasse.

Jag känner mig lurad på frånvaron av de rostade tonerna, och funderar på hur hädiskt det vor att blanda in lite Hojicha (hårt rostat japanskt grönt te) eller ett korn Lapsang eller två i brygden. Eller att ta en liten del av min Long Jing, rosta den i stekpannan och försiktigt blanda in lite med resten av teet när jag brygger det.

måndag 25 juni 2007

På jakt efter teskålar

Vissa teer är trevligast att dricka i skål. Lägg lite kinesiskt Long-Jing i din skål, häll på 75-gradigt vatten och se hur de gröna bladen leker och utvecklar sig till sin fulla grace. Rör inte om för mycket. Om bladen får sjunka till botten och vara ifred blir teet inte lika bittert. När det är dags att dricka - och teet svalnar snabbt i en skåls stora yta - sluter du dina båda händer om skålen och känner hur den värmer dina fingrar. Höj det till till din mun och känn den friska, lockande doften. Du måste kanske blåsa bort bladen från munnen och kanske sila dem lite mellan tänderna. Kanske följer ett grönt blad fullt med antioxidanter med in i munnen. Men att dricka ur skål ger en närhet till teet som inget annat kärl kan åstadkomma. När du har druckit upp är det bara att hälla på nytt vatten, och känna lugnet svepa över dig på nytt. Att dricka te ur en skål kräver full koncentration eftersom du inte har några händer över, och i koncentrationen finns lugnet.

De flesta storbladiga gröna teer är trevliga att dricka ur skål. En bra teskål för bladte har en form som gör den behaglig att hålla i, den är lätt i vikten, den är tunn så att den är lätt att dricka ur, den är inte såpass hög att den liknar en mugg, den har en sådan färg så att man kan uppskatta teets färg och form och den är inte för dyr. Den är inte för liten så att den försvinner i händerna, men inte så stor att man inte orkar dricka upp andra bryggningen.

Är det för mycket begärt? Varför ska det vara så svårt att hitta en trevlig teskål? Jag har letat i orientaliska butiker, i japanska butiker och i vanliga husgerådsbutiker efter en skål som faller mig i smaken. Raku (skålar för vispat japanskt ceremonite) står att finna, men de är inte vad jag är ute efter. Den största framgången i mitt sökande hittils förvånade mig; i en Duka-butik upptäckte jag en ny 20 cl-skål från Höganäs Keramik som faktiskt uppfyllde majoriteten av de krav jag ställer på en teskål. Jag är övertygad om att te inte var deras tanke med skålen, men det är helt oväsentligt. Jag tänker leta lite till, men det är mycket möjligt att Höganäs blir mitt val.

onsdag 20 juni 2007

Recension - Chaikhana afternoon tea

Chaikhana var mig veterligen det första det första moderna tehuset som etablerades i Stockholm. Det öppnade 2004 i Gamla Stan, och ändå har det dröjt ända till nu innan tebloggen lyckades leta sig dit med siktet på att avnjuta ett engelskt afternoon tea.

Tehuset består av en ganska stor butiksdel med ett stort utbud av fina teer och teaccessoarer samt en cafédel. Chaikhana är inget ställe man går till för att snabbt få i sig något uppiggande och sedan dra vidare. Chaikhana bör ses som en upplevelse på samma sätt som att få en massage eller gå på Gröna Lund. För upplevelsen kostar.

Chaikhanas meny erbjuder tio olika sorters teer varje vecka, där en kanna te för två personer går på mellan 60 kr och 95 kr. För samma pris kan man nästan få ett hekto av samma te i butiken. Mitt sällskap anmärkte på att man inte bara betalar för det högkvalitativa teet utan också för bryggkunskapen när man beställer en kanna te. På Chaikhana ska man förvänta sig att få ett perfekt bryggt te, både temperaturmässigt och smakmässigt. Jag tror mig ha de redskap och delar av det kunnande som behövs för att brygga bra te hemma, men har man inte det kan det mycket väl vara värt att betala för.

Jag var tämligen hungrig och bestämde mig för att välja den större av de engelska afternoon tea-menyerna för 160 kr. Då ingick tre sandwiches, två scones, en bit tårta ur husets tårtbricka och en kanna te från 60-kronorsdelen av menyn. Mitt sällskap var mindre hungrig och bestämde sig för att välja den mindre franska afternoon tea-menyn, som för 120 kr inkluderade två franska sandwiches av surdegsbröd, en pain au chocolat och en kanna te av samma prisklass som i den engeksla menyn.

Vi var eniga om att vi ville smaka de mest exklusive teerna i menyn, och frågade därför den uppmärksamme servitören om det gick att lägga till en extra slant (35 resp 30 kr för att vara specifik) för att få Makaibari muscatel 1st flush (10031), black tea, India och Shui Xian, (27200), Oolong tea, China, som stod högst upp på temenyn. Det gick utmärkt, och det gick även utmärkt att vi beställde kannorna tillsammans för att kunna smaka av dem båda. För mig kändes ett indiskt single-estate te som ett naturligt val till engelskt afternoon tea, medan jag tänkte oolongteets sötma säkert skulle harmonisera väl till sötsakerna. Vad min vän tänkte är jag inte säker på, men vi var i alla fall helt överens om valen. Jag var i och för sig lockad att testa Grand Pai Mu Tan, (2306), white tea, China, eftersom jag är väldigt förtjust i Pai Mu Tan, men det går inte att få allt samtidigt.

Jag hade redan propagerat för att beställa in first flush-teet först, med tanken att oolongteer oftast ha längre smak än svarta teer och att det vore synd att blanda upp smaken av det indiska teet med kvarvarande eftersmak av oolong. När servitören frågade i vilken ordning vi ville beställa kannorna anmärkte han över att det var ett gott val; vilket även om mitt resonemang inte stämmer är en positiv indikation på kunnande och omsorg om detaljer.

Först fick vi vårt te. Porslinet var tyvärr en besvikelse. Det var vitt, funktionellt och definitivt inte oestetiskt, men Chaikhanas märke på alla delar fick det att kännas massproduceras. Det kändes inte så hemtrevligt och fick mig inte att känna mig lika unik och speciellt som resten av servicen. Efter en snabb smutt på teet konstaterade min vän att teet skulle tjäna på att svalna en stund. Eftersom jag var något besviken på första smutten - ganska tydlig beska och ganska få djupare smaker - hoppades jag verkligen att det stämde. Sedan började maten komma in.

Jag fick tre snittar trädda på en trästicka; en ost/skinka/senap, en gurka och en lax. Laxen var en klar höjdare, men då jag varken uppskattar senap eller ost är bedömningen något partisk. Det vita brödet kunde varit snäppet färskare. Min vän fick in sina franska snittar av halvmörkt surdegsbröd tillsammans med sin pain au chocolat (som påminner om en chokladfylld croissant). Den ena snitten var med skaldjurspaté och den andra snitten med leverpaté. Jag fick smaka en bit av leverpatésnitten, och både patén och brödet var mycket gott. Patén harmoniserade oerhört väl med Makaibari muscatel, som vid det här laget hade svalnat en del och blivit betydligt mer njutbart.

När jag var färdig med den maten hade vi druckit upp det indiska teet och bad om att få in oolongteet. Denna kanna kom in i små oolongkoppar tillsammans med mina scones. Jag fick två nybakade, varma scones som kom in tillsammans med två marmelader (en apelsin och en med röda bär) och clotted cream. Sconesen var allt man kan begära av nybakade scones i form av smak och konsistens. Den enda tråkiga var att jag inte blev upplyst om att man var tvungen att skynda sig med att äta upp sconesen, eftersom de hårdnade till skorpkonsistens när de svalnade. Nå, min hunger började ändå avta och jag kunde ändå leva med att kvarlämna en fjärdedels scones.

Även oolongteet, som var ett mörkt oolongte men inte av den allra mörkaste sorten, tjänade på att svalna, och blev då gott men inte anmärningsvärt bland de mörka kinesiska oolonger jag har druckit. När jag ätit upp sconesen var jag nästan mätt - jag hade faktiskt inte förväntat mig det av tre snittar och två scones, men det var positivt - var det dags för den sista delen på min meny; en tårtbit ur den koloniala tårtvagnen. Valet stod mellan passionsfruktscheesecake, chokladtårta och vitchokladmousse. Sugen på något friskt efter sconesen valde jag cheesecaken, trots att alla mina vänner förmodligen skulle ha gissat på att jag skulle välja något med choklad. Cheesecaken var utomodentligt god; lagom söt och lagom frisk med en trevligt luftig konsistens. Den passade bra till oolongteet, och portionen var såpass generös att jag var tvungen att lämna kvar en bit.

190 kr fattigare gick jag mätt och varm ifrån Chaikhana. Jag tog ingen närmare titt på deras butiksutbud av te eftersom jag var rädd att göra av med för mycket pengar och redan har det te jag behöver för tillfället, men jag kan försäkra om att deras utbud är rikt och jag är övertygad om att kvalitén på deras teer är hög. Precis som deras övriga utbud är deras lösa teer inte billiga, men jag anser å andra sidan att gott te är värt att betala för.

Chaikhana är inget ställe du ströfikar på. Hit går man som ett speciellt tillfälle. Det är också ett passande ställe att ta med svärmor eller svärfar till. Det är dyrt, men definitivt värt att besökas åtminstone en gång i sitt liv.

Var: Svartmannagatan 23, Gamla Stan
Web: http://www.chaikhana.se/

fredag 15 juni 2007

Recension: Sticktermometer och japansk glaskanna och

Jag har fått en ny förälskelse. I flera månader hade letat efter en trevlig glastekanna. En liten sådan; snarare lämpad för gong-fu-bryggning än för fem personer. Bönor och Blad hade bara stora, moderna glaskannor med plasthandtag. Likaså Stockholm Tea Centre. Tebutiken på Stora Nygatan i Gamla Stan (en av stadens bättre tebutiker) hade gaiwan och koppar i glas, men förklarade att deras glastekannor var slut och eventuellt inte skulle komma förräns till sommaren. Gaiwanen i glas var dock väldigt söt, och jag betänkte ett framtida inköp.

Jag fruktade att jag skulle behöva beställa en glastekanna från internet (http://www.specialteas.com/ eller http://www.theteatable.com/) när jag gjorde mitt första besök på In the Mood for Tea och skådade en helt bedårande liten glaskanna där. Jag fick förklarat för mig att just den kannan var för personligt bruk i butiken, men att de skulle få in likadana från Japan inom någon månad. Jag väntade tålmodigt och häromdagen när jag gick förbi butiken kunde jag till min glädje se två olika glaskannor på deras hylla. En var den jag redan hade sett; en lite bulligare tekanna med en smart, löstagbar metallsil i hällpipen. Den andra var lite högre och lite mer konformad och hade en insats i glas med små slitsar i väggarna. Det var till slut slitsarna som fick mig att välja kannan jag inte hade sett innan. För storbladiga teer som grönt te och oolongte tror jag att den bulliga kannan funkar alldeles utmärkt, men för små teer som svart te och rooibos tror jag att teet skulle riskera att rymma genom silen ut i koppen. Jag hade i och för sig mestadels tänkt ha glaskannan till grönt te men multifunktionalitet är alltid bra.

På samma tebutik hade jag även fått se en smart digital sticktermometer som tydligen fanns på Clas Ohlsson. Jag ursäktade inköpet inför min plånboks samvete med att jag som tebloggare måste testa olika tetillbehör, och gick till Clas Ohlsson och inhandlade sagda termometer för 98 kr. Tidigare har jag sänkt temperaturen på tevattnet antingen genom att låta det stå en stund eller genom att hälla på lite kallvatten efter att jag har kokat upp vattnet i vattenkokaren. Jag hade bilden av att jag var ganska duktig på att få rätt temperatur. Men efter att ha köpt termometern och testat den fick jag se hur fel jag hade. Det krävs mycket mer kallvatten än vad jag trodde för att få ner temperaturen från 100 grader till 75 grader, och jag har uppenbarligen bryggt mycket av mitt te för varmt. Låt oss för påminnelsens skull upprepa den förenklade regeln för tevattnets temperatur:
Svart te - 95 grader
Oolongte - 85 grader
Grönt te - 75 grader

Rooibos - 90 grader


Jag trivs jättebra både med tetermometern och glaskannan. Termometern visar temperaturen med en enkel knapptryckning, och kan visa Farenheit också om man så vill. Tycker man att 98 kr är något dyrt har Clas Ohlsson även laboratorietermometrar i glas för ca 40 kr som räcker upp till 100 grader. En vattentermometer är inte bara för extrema tesnobbar; jag tror att alla kan få godare te med en sådan hemma.
Glaskannans volym räcker inte till mer än en stor kopp eller två mindre koppar, men det passar mig utmärkt. Kannan häller teet i en vacker båge och droppar inte, och icke att förglömma den stora fördelen med glaskannor: man kan se hur de vackra teebladen utvecklar sig och hur färgen på teet förändras.

torsdag 14 juni 2007

Terecension - Tian Mu Green

Jag brukar säga att allt som kräver tillvänjning för att uppskattas oftast inte är värt besväret. Men det finns undantag. Lapsangs underbara rökiga aromer, till exempel. Tian Mu Green är ett annat exempel. Första gången jag fick provdricka det på In the Mood for Tea var jag inte särskilt imponerad, men ju fler gånger jag dricker det desto mer förtjust blir jag. In the Mood for Tea har två kvalitéer av Tian Mu Green, och jag köpte Special Grade, den finare och lite dyrare av de två kvalitéerna.

Klassiska kinesiska teer som Long Jing är ofta milda och gräsiga. Men det finns en enorm spännvidd i smak när det gäller kinseiska teer, och Tian Mu är helt annorlunda. Dels ska det bryggas i lägre temperatur än andra gröna teer; ända ner till 60 grader går bra (jämfört med ca 75 grader för vanliga gröna teer), men framför allt är det den rikliga smaken som gör skillnaden. Jag har fått höra att Tian Mu ska dra mer åt det japanska hållet, trots att det är ett wokat te och inte ett ångat te. Jag är inte säker på att jag håller med. De japanska teerna som Sencha och Genmaicha har en annan karaktär än Tian Mu. Men det gör Tian Mu än mer unikt, antar jag.

Doften av Tian Mu är stark och genomträngande och inte riktigt vad man förknippar med te. Jag doftade länge på det i ett försök att få doftassociationer, men doften är såpass sammansatt att det var svårt. Nykapad, frodig kirskål som har växt i skuggiga hörn, kanske. I efterhand kan jag i alla fall konstatera att doften ger en bra föraning om smaken, till skillnad från vissa oolongteer som verkligen smakar annorlunda än de doftar.

Jag bryggde Tian Mu i min nya glaskanna, först en kort stund (ca 1 minut) och sedan en längre stund (ca 2½ minut). Vid den korta bryggningen utvecklas ingen bitterhet och man får ett milt och läskande te med smaker som drar åt gurka, men med en varmare och fylligare underliggande ton. I den långa bryggningen blommade de diskreta mossiga toner som gick att ana i den korta bryggningen ut, tillsammans med ett litet tanninbett. Jag tänkte på skogspromenader i fuktiga gammelskogar.

Andra bryggningen blev snäppet sötare vilket jag tyckte gjorde den lite bättre än den första. Det behövdes väldigt liten mängd te för att ge mycket smak åt teet, vilket gör att teet trots sitt höga pris (ca 100 kr/hg) ändå blir ganska prisvärt.

Har du redan Sencha och Long Jing hemma i tehyllan och vill prova något nytt som kompletterar tesamlingen bra kan jag rekommendera Tian Mu Green, men det kanske inte är det gröna te man bjuder tenoviser på.

onsdag 16 maj 2007

På jakt efter svensk tekultur

Engelsmännen har English Breakfast, Yellow Label och Earl Grey. Antingen med mjölk eller socker eller eventuellt med en citronskiva i Earl Grey-fallet. Mer än 95% av teet konsumeras i påse. Araberna tar gärna samovarkokat te med mycket socker och kanske mynta eller rosenvatten i. Kineserna och japanerna har sina rena gröna lösteer och skulle förfasa sig över om någon fick för sig att hälla mjölk eller socker i. Hur kan man förstå så olika tekulturer?

Den viktigaste faktorn för hur ett lands tekultur har utvecklats måste vara tillgången på te. Låt oss spekulera i hur det kan ha gått till. Under flera hundra års tid var Kina det enda landet där te odlades. Här kunde man få te nyskördad och färskt, och det var också de enklaste metoderna för att processa teet som gav grönt och vitt te. De enklaste metoderna var de metoderna man upptäckte först, och därmed det man vande sig vid. Grönt te lämpar sig däremot dåligt för lagring och transport. Kina är ett stort land med långa transportsträckor, och kineserna upptäckte säkert tidigt vilka teer som passade bäst för långa transporter: pu-er och svart te. Kineserna i de avlägsna provinserna fastnade mer för pu-er än för svart te, men när Mellanösterns folk började handla med Kina via Sidenvägen verkar det som att de orientaliska handelsmännen tog det svarta teet till sina hjärtan. Det är inte orimligt att europeernas första kontakt med te skedde genom orientaliska handelsmän på marknaderna vid Medelhavet. Det svarta teet blev europeernas bild av te. När Ostindiska Kompaniet sedan började etabera handel med Kina letade man just efter sådant te. Man fick säkert med sig även grönt te, men när man upptäckte att det tappade mycket mer smak än det svarta teet efter det år det tog att segla hem till England lät man bli att ta hem mer.

För det andra kan vi konstatera att te sällan serveras ensamt. Det är trevligt att ha något att äta när vi dricker te. En del smaker komplementerar och förstärker varandra, medan andra kraschar och förstör varandra. Grönt te passar till de lätta, wokade och ångade smaker som är vanliga i den asiatiska kulturen. Majoriteten av befolningen i östasien är laktosintoleranta - och grönt te går dåligt ihop med mjölk. Folket i Mellanöstern behövde ett te som kunde stå upp mot deras kryddiga, mustiga grytor och söta bakverk. Svart te med socker, mynta eller kanske något kryddkorn stod väl upp mot dessa rätter. Engelskmännen behövde något som stod upp mot deras kraftiga frukost; korvar, bacon, bakade bönor, omelett... och det resulterade i att de kraftiga, djupa svarta teerna från Assam och Ceylon blev populära. De har fylligheten för att stå upp mot fet, flottig, salt mat men kräver mjölk eller socker för att beskan ska balanseras upp. Kraftiga svarta teer med socker och mjölk blev en naturlig utveckling.

Sverige då? Den traditionella svenska frukosten är betydligt lättare än den engelska. Ett par smörgåsar med skinka eller med ost och marmelad. Havregrynsgröt. Ett kokt ägg. Fil och flingor eller müsli. Det är ganska sällan vi svenskar äter stekt mat till frukost. Det ger en förutsättning för lite lättare svarta teer som komplement till frukosten. På det viset är det förvånande att Darjeeling inte är vanligare än vad det är i Sverige. Kanske beror det på att det är en annan måltid som har etsat sig in i våra tesinnen; fikan. En klassisk fika med ett flertal söta, krispiga småkakor och kanske en sockerkaka eller en tårta. Till detta kompletterar söta och blommiga teer bra. Och hjärtat i den svenska tekulturen får väl sägas vara smaksatt, gärna fruktigt svart te, med mjölk och/eller socker. På senare tid har även rooibos intagit allt starkare position hos tedrickarna. Jag tror att det har flera orsaker. Gemene människa i Sverige är osäker på hur man brygger te, och rooibos är svårt att misslyckas med. Det blir inte beskt. Folk letar också efter koffeinfria alternativ. Rooibos är heller inte lika tungt som svart te.

Ser man till vår svenska matkultur så har vi en stor blandning av smaker. Vår frukost är som redan nämnt en lätt historia som bäst borde kompletteras av ljusa svarta teer som Darjeeling och ljusa oolonger. Stekt strömming och potatismos... varför inte ett japanskt grönt te? Stekt fläsk och löksås... en blanding med ett uns lapsang i, som Sir John eller Sir Williams? Kalops med rödbetor... en mörk oolong? Vi dricker sällan te som dryck till våra huvudmåltider, men det finns mycket spännande kvar att utforska på det området.

söndag 13 maj 2007

Vilse i havet av grönt te

Våren har blommat ut i gröna blad och fruktträdsblommor, och nu har säsongen för grönt te börjat. Det börjar gå att få tag på färskskördat grönt te från 2007, och eftersom grönt te tål lagring sämst av alla teer (möjligtvis med undantag från vitt te) är det de kommande månaderna som grönt te ska avnjutas.

Tebloggaren har druckit ganska mycket grönt te i sina tedrickardagar, men detta har varit ospecificerat grönt påste eller smaksatt grönt te. Först på senare tid har jag börjat beta av kända sorter som Sencha, Long Jing, Bai Mu Dan (som i och för sig oftast klassas som vitt te), Genmaicha och Gunpowder. Och de flesta av de sorterna har jag inte druckit nog för att kunna avgöra vad jag föredrar för gröna teer.

Sålunda kommer det bli mycket drickande av gröna teer framöver. Men vad ska man börja? Jag tittar i mina teböcker och jag tittar på tesajter, och det finns dussin och åter dussin olika sorters gröna teer med något olika smakbeskrivningar. Jag måste förstås testa den kinesiska skolan versus den japanska skolan. Gräsigt och örtigt versus friskt och algigt. Japanskt ångat grönt te med hela blad följer en ganska enkel skala i grunden:

Bancha - Enklaste standarden. Tidigare japanernas standardte.
Sencha - En grad bättre än Bancha. Numera japanernas standardte. Rent, smakrikt och trevligt.
Guykuro - En grad bättre en Sencha. Exklusivt och inte direkt ett vardagste.

Japanerna verkar inte vara mycket för att smaksätta teet (även om körsbär är en av de populärare smaksättningarna), men de har ändå kommit på flera andra variationer:

Genmaicha - Bancha med puffat ris, som sägs ta bort mycket av bitterheten i Bancha. Jag har i alla fall aldrig uppfattat Genmaicha som bittert. Trevlig touche av rostat ris, om man gillar ris.
Kokeicha - Biprodukt från Matcha-tillverkningen som formas till en tallbarsaktig form. Sägs vara lite söt och majsaktig i smaken
Hojicha - Bancha som sedan rostats.
Kukicha - Ett te med mestadels stjälkar och bottenblad. Smaken beskrivs som något söt med höaktiga toner.

Jag har bestämt mig för att prova både Hojicha och Kukicha den här säsongen. Japanernas andra tepassion, Matcha (pulveriserat Guykuro som vispas till en mer eller mindre tjock vällig vid tillredning) känner jag mig däremot inte riktigt redo för.

Kinesiska gröna teer är betydligt fler och betydligt mer spretiga, och jag har inte testat många nog för att veta vad som skiljer dem åt. Efter mina goda erfarenheter av Jasmine Pearls så vill jag gärna testa Dragon Pearls, som är fint kinesiskt grönt te rullat i bollar. Men det finns så många andra val att det lutar åt en beställning från Upton Tea Imports, eftersom de har provsmakningsstorlekar.

Jag tycker att både kinesiska och japanska gröna teer har sin charm, och det kanske bli så att en 50-50-blandning av de båda visar sig vara en favorit? Mr. Tea, en bloggare som jag länkar till här till höger, har fått mig att inse hur fega vi är med att göra våra egna blandningar och att vi borde öppna upp för vår experimentlusta.

onsdag 9 maj 2007

Recension - Steam

Tebloggaren hade inte särskilt bråttom över lunchen en veckodag och beslöt sig för att leta upp den nya dumplingbar som det hade stått en notis om i en av våra större morgontidningar. Det tog en stunds solig promenad längs S:t Eriksgatan innan jag lyckades lokalisera Steam, som ligger i närheten av Vanadisplan, ungefär 10 minuters promenad från Odenplan.

Steam är ett sparsmakat inrett hål i väggen och det är uppenbart att maten inte är menad att ätas på plats. Det finns en bänk längs enda väggen att sitta på och vänta, men inga bord eller stolar.

Steams matutbud består av fyra olika sorters dumplings (kycklig, räka, fläsk och lax), samt Pekinganka. Dumplings är, för den oinvigde, fyllda knyten med tunn deg som ångkokas. Dumplingarna (de som vet hur man egentligen böjer ordet i plural får gärna berätta det) serveras antingen för sig själva, med grönsaksris eller med nudelsoppa. Tebloggaren valde 8 dumplings med nudelsoppa för priset av 85 kr, och valde 3 lax, 3 räkor och 2 fläskdumplings. I lunchpriset ingick oolongte, med möjligheten att köpa till jasminte (25 kr) samt en annan sorts te. Jag tyckte att 25 kr var väl dyrt för jasminte och skulle - säkert föga förvånande för trogna bloggläsare - ha valt oolongte även om jasminteet var gratis. Hon hade en kaka pu-er stående vid disken, men jag frågade inte ifall man kunde få pu-er-te om man så önskade. Jag borde också ha frågat om man kunde få vinäger till dumplingarna om man inte valde ris eller nudelsoppa, eftersom dumplings traditionellt serveras med vinäger i Kina.

Jag frågade kvinnan som hade Steam om vad det var för sorts oolongte och hon erkände att hon inte riktigt visste, utan att hon använde In the Mood for Tea som tekonsulter. Det bådade gott, och vid närmare inspektion av tebladen, som kom i en lyxigt rymlig tepåse, framlade jag teorin att det var ett medeloxiderat eller mörkt oolongte.

Jag hade en ganska stor transportsträcka att ta mig innan jag kom till ett lunchrum, och ungefär en deciliter av soppan läckte ut på vägen genom ett olämpligt litet hål i soppburkens lock. Jag tog ur tepåsen ur min vattenkopp efter ungefär hälften av rekommendationen "max 10 minuter" eftersom jag föredrar underbryggt oolonge framför överbryggt. Väl redo att äta fann jag att de breda risnudlarna i soppan var intressant al dente, och simmade i en tämligen mesig men ändock god buljong med ilagd koriander och chiliringar.

På Steam hade jag blivit informerad om att hennes dumplings inte riktigt var som de kinesiska, vilket stämde. Fyllningen hade mycket lösare konsistens än de dumplings jag har ätit tidigare, något som inte riktigt föll mig i smaken. Jag gillar den mjuka degen runt dumplingen, men det är trevligt ifall den balanseras upp av något krispigt i fyllningen, som koriander, bambuskott eller vattenkastanjer. Eller ifall det finns något tuggmotstånd alls i fyllningen. Det saknades i lax- och fläskdumplingarna, medan räkdumplingarna hade en något bättre konsistens. Smaken var det inget större fel på, men när det gäller dumplings får man en större smakupplevelse på Deluxe.

Teet då? Första bryggningen var lite underlig jämfört med andra mörka oolonger som jag har druckit eftersom försmaken var söt och eftersmaken var något besk. Det normala är tvärt om. Teet var dock ändå gott, och eftersom det verkade vara av god kvalité bryggde jag det en gång till. Det resulterade i ett mer balanserat te med toner av mörk honung. Gott.

Jag tycker det att det är väldigt trevligt att möjligheterna att äta dumplings sprider sig i Stockholm, och att fler asiatiska restauranger serverar oolongte till maten. Steam skulle behöva jobba lite på sina dumplingrecept, och gärna bredda sitt dumplingsutbud också, men som pionjär-dumplingbar är den berömvärd.

Var? - S:t Eriksgatan 118

När? Lunch mån-fre, öppet till 19 på onsdagar

(Dumplingarna på bilden har inget samband med Steam)

lördag 5 maj 2007

Synden är en jäktad kopp te?

Jag har hört folk säga att synden är en jäktad kopp te. Och läser man Tebloggen, med dess utläggningar om Gong Fu och multipla bryggningar, kan man lätt tro att te inte är något för den tidspressade människan. Det är naturligtvis fel. Te verkar på många uppiggande och stimulerande, men vissa undersökningar har visat att det också kan sänka halten av stresshormon i blodet. Och även fast ett fint oolongte eller vitt te kanske inte bör stressas igenom på fem minuter innan man går till jobbet, så finns det teer som passar alldeles utmärkt för det.

En generell regel är att ju mer finfördelade de torkade tebladen är, desto fortare går det att brygga teet. Svart te har en uppsjö olika beteckningar som man kan stöta på. BOP står till exempel för "Broken Orange Pekoe", som alltså är mer finfördelat än OP, "Orange Pekoe". Orange Pekoe är en standardbeteckning som inte säger särskilt mycket om teet i vår moderna tid, utan användes som en kvalitetsbeteckning förr i tiden.

Ännu mer finfördelat än BOP är CTC, som betyder "Crushed Teared Curled". De indiska Assamteerna säljs ofta som CTC. Med CTC kan du få dig en fullgod kopp te på en minut. Dock så är de teer som görs CTC ofta tunga och kraftiga teer som lätt blir beska, och de är ofta lämpliga att komplettera med mjölk och kanske socker. Eller med mjölk, socker och kryddor till en chai, som indierna ofta gör.

De flesta svarta teer passar faktiskt bra som snabbteer, eftersom de generellt sett bara kan bryggas en gång. Man förlorar alltså inget på att inte ha tid att brygga dem flera gånger. Dessutom ska de bryggas med kokande eller näst intill kokande vatten, och därmed behöver man inte ödsla tid på att låta vattnet svalna. Grönt te låter sig också bryggas relativt snabbt och lätt. Varför inte lägga tebladen i en termos och fortsätta brygga om dem när man kommer till jobbet eller plugget? Grönt te bryggs bäst i ungefär 75-gradigt vatten, men det går ju att spä ut sitt kokande vatten med kallvatten för att snabbt få ner temperaturen.

Synden är en jäktad kopp te? Jag vill snarare säga: det finns alltid tid för en kopp te.

fredag 4 maj 2007

Recension - Aroydee/Deluxe

Den kinesiska restaurangen Deluxe ligger vägg i vägg och drivs tillsammans med den thailändska restaurangen Aroydee. Den kinesofila tebloggaren hade läst mycket gott om Deluxes dim sum och släpade en solig söndag med ett par familjemedlemmar till Gamla Stan.

Dim sum är kinesiska smårätter som oftast är antingen ångkokta eller friterade, men soppor är också ganska vanligt som dim sum. Akten att äta dim sum kallas för yum cha, vilket betyder "dricka te". Te och dim sum är alltså intimt förknippade, och en dim sum-måltid utan te är ingen dim sum-måltid. Jag hade följdaktigen höga förväntningar på Deluxes te.

Samtliga tre familjemedlemmar var rejält hungriga. Vårt första konstaterande var att de flesta borden var upptagna, och upptagna av asiater. Det bådar gott för kvaliteten på en asiatisk restaurang. Efter att ha fått ett bord fick vi en bilderbok med kinesisk text och färgfotografier på drygt 40 olika rätter, där varje rätt hade ett nummer. Sedan fick vi en lista med alla nummer tillsammans med pris och kryssrutor, där man fick fylla i vilka rätter man ville ha. Vi bestämde oss för att beställa fyra mindre dim sum-rätter á 35 kr styck samt en större rätt med stekta risnudlar och biff för 105 kr. Det fanns söta dim sum, men vi planerade att fika senare och beställde därmed inga söta rätter. En i sällskapet var inte sugen på dim sum och fick istället en vanlig meny med ordinarie kinesiska och thailändska rätter.

När servitören (chefen själv, fick vi höra) kom för att hämta beställningslistan sa jag att vi ville ha te och fick frågan ifall vi ville ha grönt te, jasminte eller oolongte. Föga förvånande för trogna bloggbesökare valde jag oolongte medan en annan valde jasminte. Teet kostade 22 kr per kanna.

Våra kurrande magar blev ytterst tacksamma när den första maten anlände inom 15 minuter tillsammans med teet. Vi fick två generösa kannor som säkert rymde 5-6 dl och kinesiska öronlösa muggar av modell större att dricka det ur. Alla dim sum-rätter kom förhållandevis raskt. De ångkokta kom rykande nylagade i bambukorgar. Vissa rätter smakade lite annorlunda än våra västerländska smaklökar är vana vid, men jag tyckte att samtliga rätter var mycket goda. Vårrullarna och risnudlarna med biff var riktiga höjdare.

Tekannorna kom med tebladen i kannan. Oolongteet var ett mörkt oolongte med en mycket fyllig, behaglig smak. Ett av de bästa mörka oolongteerna jag har druckit, som enligt chefen var specialimporterat från Hong Kong. Jasminteet var också gott, om än av inte fullt lika bra kvalitet. En Deluxe-kanna te är mycket till en person, och när jag druckit upp min kanna och kände mig nöjd med min prestation blev jag förvånad när en servitris genast kom och hällde på nytt varmvatten i kannan. Jag gissar att oolongteet i min kanna med lätthet hade kunnat bryggas om ytterligare två gånger. 2 liter gott te för 22 kr är inte illa. Det var synd att vi inte riktigt hade ro att stanna kvar längre. Deluxe är ett ställe där man med lätthet kan sitta och prata bort flera timmar medan man beställer in någon till dim sum och ber om påfyllning av varmvatten till sin tekanna.

Adress: Stora Gråmunkegränd 8, Gamla Stan
Web: http://www.aroydee-deluxe.com/

torsdag 3 maj 2007

Terecension - Thailand Ming Thai Oolong

Dags att öppna en ny provsmakningsförpackning bland de som jag beställde från Upton Tea Imports.

Av utseendet att döma är Thailand Ming Thai Oolong (Ming Thai Reserve) någonstans mellan lättoxiderat och medeloxiderat. Det är rullat till bollar som ljust oolongte ofta är, men det torkade teet har en något muskig doft som är mer karakteriserade för medeloxiderat oolong än ljust oolong. Jag bryggde det i en liten Yixing-kanna i fyra bryggningar. Förmodligen hade det tålts att bryggas fler gånger, men man blir mätt på te efter ett par deciliter.

Första bryggningen var blommig med en touch av syrén i smaken. Kanske inte så blommig som vissa andra oolongteer kan vara vid första bryggningen, men å andra sidan hade första bryggningen en trevlig sötma som ofta inte framträder förräns vid senare bryggningar. För att vara en första bryggning var den mycket bra. Eftersmaken är lång och blommig.

Andra bryggningen är något mindre komplex. En märkbar del av blommigheten är försvunnen och ersatt av en mörkare karaktär med ett nätt och jämnt märkbart sting av beska. Eftersmaken är söt.

Tredje bryggningen är balanserad och en viss del av blommigheten har återvänt. Kanske bryggde jag andra bryggningen för länge. Tredje bryggningen är i alla fall ett mycket gott, sött och bloomigt ljust oolongte utan någon beska men med lite fylligare smak än första bryggningen.

Även fjärde bryggningen stod sig bra utan att bli tunn som vissa oolongteer kan bli efter ett par bryggningar.

Thailand Ming Thai Oolong är ett mycket gott oolongte, men för oss svenskar är det nog inte värt besväret att importera det från USA som jag gjorde när det finns liknande teer - som högklassiga Taiwanesiska oolonger - hos några av våra inhemska tehandlare.

söndag 29 april 2007

Recension - In the Mood for Tea

Tebloggen hade en lördageftermiddag vägarna förbi Odenplan och fann det oemotståndligt att spana in Stockholms nya tehus; In the Mood for Tea. Och jag får erkänna att mitt kinesofila hjärta blev förälskat med hull och hår. In the Mood for Tea består av två delar; en större del med butik och en mindre del med lounge. Jag kan inte garantera att det stämmer, men jag fick intrycket av att de två ägarna är bröder vars mor har kinesiskt ursprung. De var hur som helst mycket trevliga och entusiastiska.

Butiken är sparsmakat inredd men med ett fantastiskt utbud för den som är intresserad av den asiatiska tekulturen. Här kan man köpa kinesiska lerkannor och japanska järnkannor av många olika vackra modeller och man kan köpa gaiwan och en uppsjö av temuggar. Alla deras varor har inte kommit på plats än, men jag fick veta att de även kommer sälja en glastekanna av en modell jag blev väldigt förtjust i. Jag blev något förvånad av att se ett mindre utbud Höganäskeramik bland den asiatiska högkulturen, men Höganäs är å andra sidan bra keramik, så varför inte?

Butikens teutbud är mindre än i många traditionella tebutikers men jag är övertygad om att detta kompenseras med kvalité. Alla berömda osmaksatta asiatiska teer går att hitta här och de har även ett mindre utbud av smaksatt te. In the Mood for Tea har det bästa utbudet av pu-er som jag har sett i Stockholm med både grön och svart pu-er i både lösvikt, stora kakor och små pellets. De hade drygt sju olika sorters oolong som kostade runt 100 kr/hg. Jag var dålig på att titta på priserna på det gröna teet, men det är förmodligen flera tiokronor billigare.

Loungen bestod av ett par små bort med bekväma, fodrade stola och en soffgrupp med bord. Lugn musik strömmade ur en högtalare. Det var inte stort; max åtta-tio personer får plats där samtidigt. Jag hann tyvärr inte studera tehusmenyn och är därför inte säker på att den innehöll några tilltugg till teet, men att In the Mood for Tea kan servera gott te är jag säker på. Utan att nämna min hobby som bloggare började jag nämligen entusiastiskt diskutera asiatisk tekultur med en av ägarna, som efter ett par minuter frågade ifall han fick bjuda på te. Det finns få raggningsrepliker som funkar lika bra på Tebloggaren, och att det här inte var ett raggningsförsök gjorde det inte svårare att tacka ja. Vi hade diskuterat gaiwan-mysteriet som det har kommenterats om här i Tebloggen, och vi hade även kommit in på min skepsis inför pu-er, och jag misstänker att det var det som fick honom att välja att brygga en bit grön pu-er i gaiwan åt oss.

Bryggcentralen, som jag väljer att kalla den, ligger i hjärtat av butiken och var fiffigt konstruerad som en enorm tebricka (ett tillbehör till den kinesiska teceremonin som samlar upp vattnet som man häller över keramiken och porslinet). Där stod flera fina små Yixingkannor och gaiwan som bara skrek om att bli använda och jag kände mig nästan som att jag var i Peking igen. Tebloggaren med vänner blev bjudna på fem bryggningar av en mycket trevlig grön pu-er innan vi med visst vemod i hjärtat kände oss tvingade att vandra vidare.

In the Mood for Tea är ett fantastiskt komplement till Stockholms övriga teutbud och rekommenderas varmt för alla som vill utforska den asiatiska tekulturen närmare.

Adress: Norrtullsgatan 9, Odenplan

torsdag 26 april 2007

Teskafferiet just nu

Eftersom te är en färskvara ska man egentligen inte köpa hem mer te än vad man kan dricka upp på en månad. Så duktig är inte jag. Det är alldeles för roligt att köpa nytt te. En inventering av mitt teskafferi avslöjade följande 16 tesorter:

  • Lapsang Souchong (svart rökt te)
  • Rooibos Firebrand (apelsin, nejlika, kanel)
  • Rooibos Heta Stunder (chai och chili)
  • Hallwylskas te (svart; earl grey med rom och malva)
  • Uppsalablandning (svart söt blandning)
  • Genmaicha (grönt te med rostat ris)
  • Lin Yun White Downy (vitt, neutralt te)
  • Ti Guan Yin (ljust oolongte)
  • Chin White Hair Monkey (vitt, aprikossmakande te)
  • Rose D'Himalaya (svart Darjeeling som växt med rosor)
  • Golden Nepal (svart, neutralt te av ljusare karaktär)
  • Formosa Amber Oolong (medeloxiderat oolong)
  • En liten mängd Pu-er pellets av okänt namn
  • En liten mängd ljust, kinesiskt oolongte av okänt namn
  • Mörkt, kinesiskt oolongte av okänt namn

Tesäsongen 2007 började faktiskt bara för några veckor sedan, då de första Darjeeling First Flush-teerna kom. Nu är det alltså en bra tid att köpa Darjeeling. I början av sommaren skördas det första kinesiska gröna teet, och juni-augusti är alltså bästa säsongen att köpa grönt te. Grönt te tål lagring sämre än andra tesorter, och därför kommer jag inte fylla på min telista med mer grönt te förräns till sommaren. I gengäld hoppas jag frossa i grönt te då. Oolongte tål lagring lite bättre än grönt te men förmodligen inte lika bra som svart te. Så oolong är kanske ett bra höst/vinterte, medan svart te är bra som vinter/vårte eftersom det är den sort som tål lagring bäst.