måndag 20 juli 2009

Terecension - Sencha från Asian Market

100 g Sencha för 58 kr är inte så farligt - även om det skulle visa sig vara dåligt Sencha. Så resonerade jag när jag ändå handlade asiastiska varor på Asian Market på S:t Eriksgatan. Sista förbrukningsdagen var dessutom mer än 6 månader framåt, vilket är ett riktmärke när man ska handla Sencha i färdigförpackad påse.

Senchan visade sig vara något av ett mellanting mellan Chumushi (mediumångat) och Fukamushi (djupångat). Första bryggningen blir duktigt grön, men blir ändå inte för bitter. Teet är behagligt algigt, och smakar friskt även om doften hos de torkade bladen inte har en pinfärska mossighet som direktimporterad Sencha kan ha, utan snarare en lätt fabriksdoft. Inte så mycket umamitoner men teet är heller inte platt. Två bryggningar går att få ut.

Jag gillar verkligen den här Senchan, och för 58 kr tycker jag att det är ett fynd.

lördag 20 juni 2009

Terecension - Chuan Hong

Ibland är man sugen på en viss kategori av te, och i maj-juni har jag haft en svart te-period. Med en students begränsade budget blir det lätt "säkra kort" på de billigare tebutikerna under sommaren (Genmaicha, Green Darjeeling, Yunnan FOP ect) men jag kände att något nytt, svart te ville jag pröva.

Jag hade vägarna förbi Gamla Stan och valet föll på Chaikhanas Chuan Hong; ett svart te från Szechwan-provinsen i Kina för 135 kr/hg. Jag sökte efter ett te med kakaotoner. Jag kan inte påstå att de är så tydliga i Chuan Hong, men det är ett te vars toner inte är helt lätta att bena ut.

De torkade, hela, bruna tebladen har sällskap av gyllene knoppar. Det bryggda teet (jag gillade en temperatur på 90-95 grader) har en rund men kraftig kropp, utan bitterhet. Det finns en lätt rökighet, och en muskig, sötaktig ton som påminner mig om färska dadlar.
Det är inte lika distinkt som Golden Monkey, högkvalitativt Keemun, Darjeeling eller Golden Yunnan - den generella profilen är ganska mycket "svart te" - men det är ett gott och trevligt svart te. Kanske att priset kunde ha varit några tior lägre, men det är en trevlig omväxling mot andra kinesiska, svarta teer.

När vi ändå är inne på svarta teer så upptäckte jag häromdagen hemma hos en vän att en blandning av 1/3 Assam Golden (Bönor och Blad) och 2/3 Golden Nepal (t.ex. Upton Tea Imports) gav ett trevligt te att ha till engelskt high tea, om man blandade i en skvätt mjölk.

tisdag 19 maj 2009

Terecension - Lagrad Feng Huang DanCong från HouDe

Eftersom Tekoppen var vänlig nog att ge mig ett smakprov av det lagrade oolongteet hen beställde från HouDe blir detta mitt tredje lagrade oolong från denna försäljare. De andra två var rullade, taiwanesiska oolonger medan detta DanCong från mitten av 90-talet är ett orullat, kinesiskt te.

Det saknar de träkolsaktiga och karamellartade tonerna som jag har upplevt från andra lagrade oolonger. Istället så påminner det mycket om ett olagrat DanCong, om än lite rundare i profilen. Jag har testat att brygga det i gaiwan i 100 resp. 90 grader, med relativt lite blad och ganska mycket uppmärksamhet, och på ett mer avslappnat vis i en mindre glastekanna med 100-grader och lite mer blad. Resultatet blir ganska likartat. De första två bryggningarna har en klassisk, fruktig DanCong-profil med en syrlighet som jag gärna hade varit utan. Syrligheten går över till en strävhet med ett uns av bitterhet i de senare bryggningarna. Tankarna förs till röda druvor, och plommon som inte riktigt är färdigmogna. Det finns vissa blomtoner i teet som får mig att tänka på rosor.

Brygdens färg är varmt gul och ljus för att vara ett lagrat oolong (de drar ofta åt det rödsvarta hållet).

HouDe säger inte vilken DanCong-kultivar som Mid-90's Aged Feng Huang DanCong kommer ifrån. Jag tror inte att det är SongZhong eller Mi Lan. Kanske Jiang Hua Xiang, dvs. varianten som har en arom av ingefära.

För den som gillar DanConger och känner sig tveksam över att prova lagrat oolong så är det här nog ett bra val. Personligen så föredrar jag antingen ett riktigt bra "färskt" DanCong, eller ett lagrat oolong med tydlig lagrad smak. Det här är inte det bästa av två världar, och då känns det inte riktigt värt att betala 200 kr/hg för.

lördag 16 maj 2009

Tehuset Java öppnar i Stockholm

De flesta som har umgåtts med tedrickare i Lund-regionen vet att Tehuset Java är något av en regional instutition. De håller på att expandera i landet, och efter en butik i Lidingö Centrum har nu turen kommit till centrala Stockholm, närmare bestämt Odengatan mot Tekniska Högskolan.

Det roliga är att när jag såg att deras nya lokal blev ledig så tänkte jag "här borde man öppna ett tehus". Och uppenbarligen var det fler än jag som tänkte så, även om jag är osäker på ifall de har servering i sin nya butik (lokalen var inte färdigrenoverad sist jag åkte förbi).

Tehuset Java är en tebutik i samma anda som Stockholm Tea Centre, dvs. med ett fokus på smaksatta teer och klassisk svensk tetradition (i den mån den existerar). Ska bli intressant att se hur den står sig i konkurrensen med liknande tebutiker i Stockholm.

söndag 3 maj 2009

Terecension - Iri-Bancha från Ippodo

Iri-Bancha är en lokal specialitet från Kyoto och kallas ibland även för Kyo-Bancha. Det görs av grova blad, stammar och kvistar från tebusken som blir över från den vanliga te-skörden. Dessa soltorkas sedan och rostas snabbt på hög värme.

Houjicha är också ett rostat japanskt te, men min tro är att houjichan rostas längre och mer försiktigt, för Iri-Bancha påminner inte alls om houjicha. En skillnad är att det till stor del består av hela blad, och att det är oerhört storbladigt. 200g Iri-Bancha upptar ungefär lika mycket volym som 500 g av ett vanligt, småbladigt te. En annan skillnad är doften. Iri-Banchan från Ippodo har en ärligt talat mycket otrevlig doft av tobaksrök. När paketet från Japan anlände så tänkte jag "fy sjutton vad mycket deras lagerpersonal måste röka". Jag var tvungen att stoppa teet i en glasburk för att doften inte skulle spridas i hela köket. Det inbjöd inte direkt till en testund, så det tog ett tag innan jag vågade mig på att prova.

Ippodo rekommenderar 100-gradigt vatten till all sin Bancha. Efter att detta inte gett önskat resultat på deras Wakayanagi-Bancha så beslöt jag mig för att prova 80 grader istället. Jag gav bladen en sköljning i det heta vattnet innan första bryggningen, i hopp om att få bort lite av doften. Sedan bryggde jag det i ca 1½ minut i en 3 dl glas-tekanna.

Smaken påminner inte alls om houjicha. Iri-Bancha smakar grillat. Kolgrillat. Det är rättframt och inte särskilt komplext; du har en mild och lätt botten av Bancha underst, med en tydlig sötma och bara vaga vegetabiliska toner, och ovanpå det en tjock målning av kolgrill.

Teet smakar betydligt bättre än vad det doftar. Jag skulle till och med påstå att det är gott. Men dagar då ens mage är ovän med en borde man nog inte dricka Iri-Bancha. Det är ett krävande te att dricka, när ens doft- och smaksinne får så olika intryck. Jag vill sällan göra mer än en bryggning av det, även om det inte är något problem att få en andra bryggning, som blir något mildare.

Iri-Bancha är ett billigt te - vi pratar om ca 25 kr för 200 g. Men den högra fraktkostnaden gör att det inte är värt att enbart beställa så här billiga teer från Japan.

onsdag 29 april 2009

Terecension - ItMfT Ti Guan Yin "Wang"

Jag vill alltid ha ett ljust/grönt oolong hemma. Mitt lager av medelmåttigt taiwanesiskt NanTou-oolong från HouDe tog slut för någon vecka sedan, och då bestämde jag mig för att det var dags för Ti Guan Yin igen. För er som inte är så bekanta med Ti Guan Yin, läs gärna TeBloggens recension från 16:e juni 2008.

In the Mood for Teas variant "Wang" doftar färskt och härligt blommigt. Som de flesta TGY är det svårt att misslyckas med; 90-95-gradigt vatten och mängd och bryggningstid beroende på hur noggrann man vill vara. Ibland brygger jag det med Gong Fu-metoden i en liten Yixing-kanna, ibland slarvigt i en lite större glaskanna.

Jämfört med taiwanesiska oolonger så är det kinesiska Ti Guan Yin mindre vegetabiliskt och mer mineraligt. Dominerande toner är blommor som lilja och syrén, och fruktighet som drar tankarna åt välmogna gröna vindruver eller päron. Det har en inneboende sötma och blommigheten dröjer sig kvar länge i gommen. Jag har fått ut 6-7 bra bryggningar.

Ti Guan Yin "Wang" har allt som jag begär av ett TGY, och är även tacksamt att bjuda gäster på. Det rekommenderas.

torsdag 23 april 2009

Terecension - HouDe Aged NanTou Oolong

Det här är ett av de teerna som Tekoppen var vänlig nog att ge mig vid vårt senaste tebyte. Ett taiwanesiskt, rullat oolong från 90-talet, som rostats en enda gång under mycket lång tid, för att sedan lagras.

Jag bryggde 90's Selected Aged Nantou i en gaiwan med ca 1/5 blad och 95-gradigt vatten. Jag gav bladen en snabb sköljning i hett vatten innan första bryggningen.

Mitt tidigare lagrade oolong från HouDe var mjukt med en tydlig rostad ton. Aged NanTou är till en början distinkt annorlunda. Den drar mina smakassociationer starkt åt nyponsoppa. En eterisk, lätt söt, lätt syrlig nyponsoppa. Jag är genellt sett inte alls förtjust i syrliga smaktoner i te, men jag Aged NanTou klarar sig ändå ganska bra. Det är helt utan bitterhet, och har inte så starka lakritsaktiga toner som vissa lagrade oolonger kan ha. Teet har en lätt fruktighet - tydligare än hos t.ex. många Wuyi-oolonger - men den anas bara under övriga smakintryck.

Under senare bryggningar framträder rostningen tydligare, mellan den syrliga nypon-touchen avtar något. Aged NanTou håller profilen i många bryggningar, jag tyckte att 9:e bryggningen fortfarande var givande.

Jag hade gärna sätt ännu mer distinkt "lagrad" smak hos det här teet, men det är gott och trevligt och jag kommer att dricka upp resten med nöje.

måndag 30 mars 2009

Terecension - 'Bei-Pu' Bai Hao Oolong

"Bai Hao" inbjuder till förvirring. Själva ordet betyder "vitt hår" eller "vitt fjun", och syftar på att de torkade tebladen hos äkta Bai Hao oolong ska ha en vit tipp. Men med detta namn förväxlas detta mörkrostade, taiwanesiska oolong lätt med Bai Hao Yin Zhen, som är ett högkvalitativt vitt te.

Alternativa namn som förekommer är bl.a.

* Oriental Beauty; en engelsk benämning
* Dong Fang Mei Ren, en kinesisk översättning
* Wu Si Cha, "de fem färgernas te"

Bai Hao oolong är ett mörkt (50-70 % oxidering), orullat, rostat te som man kan säga upptar en helt egen genre bland de taiwanesiska teerna. Till de andra genrerna räknar jag 2) ljusa, rullade oolonger, t.ex. Tung Ting, och 3) ljusa, orullade oolonger, t.ex. BaoZhong. De flesta anonyma teer som säljs under namnet "Formosa Oolong" vill egentligen vara Bai Hao, men lever inte upp till kraven.

Och kraven är inte små - det som gör Bai Hao så speciellt är att teplantan för att utveckla den rätta smaken få sina blad bitna av insekten Jacobiasca Formosana Paoli. Ämnen i dess saliv påbörjar oxidationen av teet i förtid och ger en extra sötma åt teet. Behovet av denna gräshoppa trivs gör att Bai Hao odlas utan bekämpningsmedel.

HouDes 'Bei-Pu' Bai Hao (ca 150 kr/hg) är handskördat och har odlats i Bei Pu i kommunen Shin Zhu i Taiwan.

De torkade tebladen är långa, mörka och vackra, med vita och grönbruna stråk. De expanderar förvånansvärt mycket när man brygger dem, trots att de är orullade. Jag bryggde teet i gaiwan med ca 1/3 löv, 95-gradigt vatten och ca 1 minuts första bryggning. Brygden blir bärnstensfärgad.

Smaken är mångfaldig och rik. Den får mig att tänka på smörig mjölkkola av någon anledning. Men den är också blommig med toner av plommon och honung. Smaken är söt och förvånansvärt len, men ändå med ett litet sting. Bai Hao har inte samma skarphet som t.ex. First Flush Darjeeling. Det påminner mig en del om Tai Tung 'Hao Xian', ett svart taiwanesiskt te som jag tidigare beställt från HouDe. Men med tanke på att Hao Xian tillverkades av samma teplantor som användes till oolong så är det kanske inte så underligt. 'Bei-Pu' Bai Hao har inte samma påträngande rostning som t.ex. Wuyi-oolonger brukar ha, utan är mer elegant och finstämt.

Följande bryggningar lät jag dra i 20-30 sekunder, och jag har fått ut ända upp till sex bra bryggningar. Blommigheten avtar något i senare bryggningar, men teet håller fortfarande upp mycket komplexitet.

Jag tycker att det här är ett fantastiskt te - utan tvekan prisvärt och rekommendabelt. Det påminner mig om varför jag älskar oolong.

fredag 27 mars 2009

Terecension - Lagrat Mu Zha "Si Ji" oolong

Vi var ett gäng bloggare som gjorde en gemensam beställning från HouDe; en av de mest ansedda tehandlarna på internet, och igår så mötte jag upp med Tekoppen och fick min beställning.

Lagrad oolong är inte det första som de flesta stöter på i tevärlden. Så var det heller inte i mitt fall; det var först för dryga året sedan, i Montreal, som jag för första gången fick möjlighet att smaka lagrat oolong. Till en början tyckte jag att smaken var ovan - det smakade inte alls som något oolong jag hade druckit tidigare - men när jag väl kommit över den första chocken ville jag ha mer. Numera tänker jag på lagrat oolong som en helt egen smakkategori, för lagrade oolonger har ofta gemensamma drag.

De flesta teer lämpar sig inte för lagring. Undantagen är pu-er, Liu An, Liu Bao och oolong. All oolong lämpar sig heller inte för lagring, utan i snitt är det teer som är ganska kraftigt rostade och åtminstone mer än 20% oxiderade som ger bäst resultat. Alla entusiaster av gröna, taiwanesiska oolonger som BaoZhong och AliShan vet hur trista dessa kan bli redan efter ett halvår.

Rostning är nyckeln till att lagra ett oolong. Gröna oolonger rostas normalt inte, men görs det (rostning över öppen eld anses bäst) så stoppas delar av processerna som bryter ner smaken, samtidigt som fukthalten blir lägre. Lagras sedan teet relativt svalt och lufttätt så sker en fermenteringsprocess (ja, i det här fallet är det faktiskt fermentering, inte oxidering), som utvecklar helt nya smaker hos teet. Med jämna mellanrum så tar man fram teet och rostar om det, för att kontrollera smakutvecklingen. Till skillnad från pu-er så utvecklar lagrat oolong sällan några jordiga toner. Istället är en sötaktig ton av karamelliserat socker vanligt förekommande.

Ibland händer det att temakare försöker kränga dåligt oolong genom att tungrosta det, lagra det ett tag och sedan sälja det dyrt som exklusivt, lagrat oolong. Men ett bra lagrat oolong kräver ett bra baste, så köp bara lagrat oolong från pålitliga källor. Undvik också dem som försöker sälja lagrat te (eller te i allmänhet) med hjälp av hälsoargument. Det betyder att teet inte är tillräckligt gott för att de ska kunna sälja det i alla fall.

Mu Zha 'Si Ji' från HouDe (ca 200 kr/hg) är ett handskördat, rullat taiwanesiskt oolong från början av 1990-talet. De mörka, torkade bladen doftar inte särskilt starkt, vilket förvånade mig en smula. Jag bryggde det i gaiwan i 100-gradigt vatten med kanske ½ cm teblad i botten. Den första bryggningen lät jag ta ungefär 1 minut; resterande ca 30 sekunder.

Det här är ett mycket trevligt, "snällt" lagrat oolong. Nästa gång tror jag att jag ska ha lite mer blad i gaiwanen, för att få starkare smak. Det finns ingen bitterhet i smaken så det verkar vara svårt att överbrygga. Smaken påminner om Shui Xian, men är fruktigare och betydligt fylligare och djupare. Framför allt eftersmaken är fruktig, med inslag av färsk aprikos och torkat päron. Eftersmaken har också en anis-aktig smakton (jag skulle kunna likna det vid lakrits och mentol, men eftersom jag varken gillar lakrits eller mentol, men gillar det här teet, så är det nog inte en bra liknelse).

Smaken förändras faktiskt inte särskilt mycket över bryggningarna. Men jag ska testa att brygga det med mer blad, och återkommer med anteckningar kring hur det blev.

Mitt inledande intryck är i alla fall mycket gott. Jag är glad över att jag beställde det här teet, och kommer att njuta av att dricka upp det. För mig, som ha varitmycket svårflörtad av pu-er, innebär det en trevlig möjlighet att få utforska de lagrade teernas värld, och det känns också som att det skulle kunna vara ett bra te att föra in nybörjare i de lagrade oolongernas värld med.

måndag 16 mars 2009

Terecension - Ippodos Wakayanagi Bancha

För några veckor sedan blev mitt craving för japanskt te alltför akut, och jag gjorde en beställning från Ippodo Tea; en japansk online-butik rekommenderad av bloggen Alpha Ralpha Boulevard. Det här är egentligen inte bästa säsongen för att beställa japanskt te - skördarna sker i snitt under försommaren och sommaren, så det var ett tag sedan - men man får hoppas att de har förvarat tebladen från skörden väl och kontinuerligt producerar "färskt" te.

Ippodos fraktkostnader är mastiga, och det blev inte bättre av att tullen bestämde sig för att det var dags att jag började momsa för mitt te, men frakten tog å andra sidan inte mer än 3 dagar från Japan till Sverige.

Jag beställde fyra distinkt olika teer; Gyokuro Karigane, Sencha Kumpu, Wakayanagi Bancha, och Iri-Bancha (kallas ibland för Kyo-Bancha). Jag har sedan dess experimenterat med olika bryggparametrar, vilket har visat sig vara en värdig utmaning. Medan Gyokuro Karigane och Iri-Banchan var någorlunda lättbryggda, så har Sencha Kumpu och Wakayanagi Bancha varit lika föränderliga som vårt marsväder.

För Wakayanagi Bancha (ca 50 kr/hg) - som av allt att döma är de relativt grova, gröna teblad som vi normalt endast kallar för "Bancha" - rekommenderar Ippodo en stor mängd blad (ca 2 msk) och 100-gradigt vatten. Med de bryggparametrarna så blev teet bittert, och ändå inte fylligt. Det doftade relativt färskt - inte lika aromatiskt som Den's eller O-Cha's teer, men färskare än något japanskt te som går att köpa i en vanlig tehandel. Så förutsättningarna för en bra kopp te borde finnas.

Wakayanagi är inte ett särskilt algigt Bancha. Och om man brygger det försiktigt för att hålla nere bitterheten (80-85 grader C) så drar faktiskt tankarna åt ångade kinesiska teer, som In the Mood for Teas Steamed Green. Det finns dock en rund eftersmak med lätt umami-touch som är tydligt japansk. Men en mild, eterisk brygd som bråkar med en vid bryggningen är sällan vad man vill ha av ett Bancha.

Jag har provat att brygga Wakayanagi i både en liten glastekanna och i gaiwan, och upplevde det lättare att kontrollera bryggningarna i en gaiwan. Bladen är dessutom grova nog för att det inte ska bli spenatsoppa istället för te som man dricker. Jag har minskat temperaturen med 5 grader, och minskat dragningstiden, för varje bryggning (med bara några sekunders dragning andra och tredje bryggningen), och har fått ut tre vettiga bryggningar. Men jag tror fortfarande inte att jag har hittat de optimala bryggparametrarna.

Är Wakyanagi bättre än de generiska Sencha som går att köpa på Kahls och Bönor och Blad? Ja. Är det prisvärt? Om man bortser från frakten, ja. Är det lika bra som ett fem gånger dyrare Sencha? Nej, naturligtvis inte.

lördag 7 mars 2009

Två år av tebloggande

Mars 2009. Nu är det två år sedan jag skrev första inlägget på TeBloggen. På vissa sätt känns det underligt att det inte har gått längre tid. För jag tycker att jag har sörplat i mig så mycket te och fått en så mycket djupare bild av teernas värld att någon del av min hjärna protesterar mot att det bara skulle ha gått två år.

Hur kom TeBloggen till? Jo, bloggandet var trendigt som tusan i början av 2007, och jag var sugen på att testa. Och så läste jag en liten krönika i Metro; om temabloggar, och varför de var intressantare än mer generella bloggar (säg bloggar om någons liv). Jag kände genast att det var vad jag skulle göra; en temablogg. Men om vad?

Jag hade bara några veckor tidigare varit i Kina, och inför resan hade jag bestämt mig för att köpa te där. Jag hade varit en slentrian-tedrickare i några år (tänk Kobbs Himlagott så förstår ni) men nu började jag känna mig lockad att bredda mina vyer. För att veta vad som var värt att satsa på så hade jag köpt boken "Te - från Secha till Lapsang". Och det var då jag insåg hur mycket det fanns att lära sig om te. Jag började läsa allt jag kom över, men när jag kollade upp bloggvärlden så kunde jag inte hitta en enda teblogg. I denna gryende te-snobbism så insåg jag då att jag ville blogga om te. Inte om tepåsar eller antioxidanter, utan om te som njutningsdryck.

Sedan dess har det lyckligtvis kommit fler tebloggar. Vissa av dem har kommit och gått, men utvecklingen har ändå gått mot fler och fler. Och det är ju så att det är fantastiskt roligt att läsa andras tebloggar.

Saker har ju hänt i den riktiga världen också under den här tiden. Fler och fler börjar få upp ögonen för kvalitetsté; både företag och vanliga människor. Det finns numera vattenkokare som är perfekt lämpade för tebryggarens behov. 5-stjärniga restauranger har börjat med te-menyer. Löste blir allt vanligare på våra caféer (om än inte på de flesta restauranger). "Vanliga" tebutiker har breddat sitt utbud med finare te. Te har ännu inte samma folklighet som kaffe, med sina baristas, espressomaskiner och lattemammor. Det kommer det kanske aldrig att få. Men folk har börjat ta te på större allvar och mindre slentrian. Och allt tyder på att utvecklingen kommer att fortsätta.

Jag ser fram emot att se vad framtiden har att bjuda på, tillsammans mer er, kära läsare. Själv så firar jag med en kanna härligt Gyokuro Karigane från Ippodo. Recension kommer så småningom!

Mvh,
TeBloggaren

måndag 2 mars 2009

Allt som kan gå fel - den svåra konsten att smaksätta te

Jag var på Blå Porten och fikade med min kära mor i helgen, och var inte sugen på så mycket mer än en kopp te. Deras temeny bestod av drygt 12 teer; de flesta smaksatta. Det fanns ren, japansk Sencha, men erfarenhet har avskräckt mig från att dricka Sencha på café. Istället valde jag ekologisk Earl Grey. Man fick teet nystoppat i en "gör det själv"-tepåse (som jag även brukar kalla för tyska tepåsar) tillsammans med en kopp, och fick sedan hälla på vatten själv. Fullpoäng på det. Jag föredrar alla gånger att få brygga mitt eget te, så att jag har full koll på vattentemperaturen och på hur länge det har dragit.

Tyvärr så grumlades upplevelsen av själva teet. Min gissning är att basen var en blandning av svart Assam och Ceylon, av ganska måttlig kvalité. För teet hade en sträv beska och saknade den rundhet som ett bra te har för att balansera upp dessa egenskaper. Jag är inget fan av vare sig Assam eller Ceylon, men jag brukar kunna dricka Earl Grey med behållning i alla fall. Oftast brukar jag klaga på en överdosering av bergamott (jag brukar föredra milda Earl Greys), men här var det helt klart bas-teet som utgjorde problemet.

Det är lätt att göra ett dåligt smaksatt te. Jag tror att alla någorlunda regelbundna tedrickare någon gång har druckit ett riktigt vidrigt smaksatt te. Man kan ha bas-te av dålig kvalité (mycket vanligt). Man kan ha ett bas-te som inte passar smakmässigt eller karaktärsmässigt med smaksättningen (vanligt med moderna Darjeeling-baserade blandningar). Man kan ha ett bas-te av en genre som passar dåligt med smaksättningen, eller en dåligt synkroniserad mix av te-genrer (vanligt exempel är smaksatt vitt och grönt te, eller blandningar med både vitt, grönt och svart te).

Man kan ha en smaksättning som är för stark och dränker smaken av bas-teet (detta görs ofta medvetet om basteet är av dålig kvalité. Man kan ha en smaksättning som smakar för artificiellt. Man kan ha en blandning av smaksättningar som är obalanserad (smaker som inte passar ihop/en smak som helt överskuggar en annan smak ect). Man kan också ha en smaksättning som helt enkelt är av generellt dålig kvalité (dvs billig).

Det senaste exemplet upptäcker jag tydligare än var jag skulle önska. Jag får nämligen vansinnigt ont i magen av te som smaksätts med artificiell jasmin-essens. Te som smaksätts genom att det får ligga och dra med äkta jasmin-blommor ger däremot inga problem. Exemplet med en dåligt synkroniserad mix av te-genrer har jag stött på flera gånger, t.ex. i blandningar som inkluderar både vitt te och svart te - teer som ska bryggas vid helt olika temperaturer och ofta olika länge. Svart te är dessutom totalt smakdominant över vitt te. Det känns som att sådana blandningar är dömda till att bara bli extra bittra på grund av det vita teet, men i övrigt smaka svart te.

Det finns teföretag som inser betydelsen av bas-teets kvalité när man smaksätter te. Exempel är Mariage Frères, Le Palais des Thés, och Kusmi. Det räcker en lång väg, och det tycker jag ofta är värt att betala mer för.

Men i slutändan så ankommer allt på personliga smakpreferenser. Det finns t.ex. inget som skulle kunna få mig att köpa ett grönt te smaksatt med mint och vanilj, även om det var från Mariage Frères; tillverkat på Uji-Sencha av toppkvalité, med bourbon-vanilj och äkta mintblad, och välsignat av Påven därtill. Trogna läsare vet hur skeptisk jag är mot smaksatt grönt te, och mint och vanilj tillhör de smaker som mina smaklökar vägrar acceptera tillsammans med te. Det är en av de mest vedervärdiga kombinationer jag kan tänka mig. Och ändå, så verkar det finnas folk som tycker om det.

lördag 28 februari 2009

Terecension - Foucha/"Buddhist-te"

Före jul träffade jag Tekoppen för ett tebyte, och ett av de teerna jag fick med mig därifrån var Foucha; ett grönt te från Bönor och Blad. I mitten av januari tog jag med det till mitt lilla teskafferi på universitetet. Jag hade en större mängd Long Jing av måttlig kvalité där, som jag kände att jag behövde dricka upp först, men när det väl var gjort så stod Foucha på tur.

Enligt Tekoppen så är detta osmaksatta te te ekologiskt, från Zhejiang-provinsen i Kina, och inköpt på Bönor och Blad. Denna typ av te har traditionellt sett odlats i flera buddhistiska kloster, och har därför blivit kallat för Buddhas te eller buddhist-te. Nu har jag bryggt det ett antal gånger, och jag måste säga att jag gillar det mer och mer. Det är ett perfekt grönt te för sinnesförvirrade stunder då man har mycket att tänka på. Milt och förlåtande, utan bitterhet.

På det viset så påminner det lite om Meng Ding Gan Lu. Men rent smakmässigt så står Foucha långt från den söta, dagg-smaken av Meng Ding Gan Lu. Det har snarare den kastanje-aktiga tonen som man brukar förknippa med Long Jing. Men där finns också en viss örtig blommighet, och en varm, svagt sötaktig kropp.

Jag har bryggt Foucha ganska vanheligt; i tekula med ca 80-gradigt vatten. På det viset kan man få ut tre bryggningar, där den sista bryggningen är ganska ointressant.

Jag måste erkänna att Bönor och Blad överträffar mina förväntningar med detta te. Jag har druckit många av Kinas klassiska gröna teer. Long Jing, Tai Ping Hou Kui, Liu An Gua Pian... inget av dessa skulle jag rekommendera för nybörjare till kinesiska gröna teer. Ofta är de antingen ointressanta eller svårbryggda - eller både och. Foucha å andra sidan tycker jag faktiskt ger en bra bild av den kinesiska smakprofilen (örtighet, blommighet och torrt gräs, jämfört med japanska teernas algighet och färskt gräs), samtidigt som det är svårt att misslyckas med. Så som introduktionste tycker jag helt klart att det är rekommendabelt.

Tack, Tekoppen, för smakprovet.

söndag 22 februari 2009

ItmfT Shui Xian

Shui Xian, eller Shui Hsien som det ibland skrivs som, är ett av de mest kända Wuyi-oolongerna. Det finns många kopior av Shui Xian, som odlas på andra platser i Kinas Fujian-provins, men de bästa kvalitéerna kommer från själva Wuyi-bergen.

Det är ett mörkt oolong; dvs. väl oxiderat. Likt andra Wuyi-oolonger rullas det inte (till skillnad från t.ex. Ti Guan Yin), utan kommer i form av långa, lätt vridna blad. Efter oxideringen så rostas det, och Shui Xian är ett de Wuyi-oolonger som brukar rostas mest.

Shui Xian brukar oftast tillhöra den billigare kategorin av Wuyi-oolonger. Det är kanske inte så komplext, men snällt och distinkt, och därför brukar jag ofta rekommendera det till folk som vill prova ett mörkt oolong.

In the Mood for Teas Shui Xian motsvarar ungefär mina förväntningar. Det är ett förlåtande te som är svårt att få beskt, men det gör också att man lätt brygger bort komplexiteten som trots allt går att finna i det här teet. Jag har bryggt det med 95-gradigt vatten i en liten Yixing-kanna (på bild nedan), som jag har förvärmt och fortsätter värma under bryggniningen. Ca 1 cm torkade blad i botten, och 45-60 s för första bryggningen.


Som brukligt med denna typ av teer så domineras första bryggningen av de rostade tonerna. Andra bryggningen anar man en mycket lätt blommighet som blandas med rostigheten och den varma, lätt söta kroppen. Kanske någon ton av carob. Det här är inte ett fruktigt te på något sätt, vilket gör att sötman är lite svårbeskrivbar. Tredje bryggningen upprepar mycket av andra bryggningens karakteristiska, men de rostade tonerna har avtagit ännu lite till. Det går att få ut en fjärde bryggning, men då får man brygga bladen i ett par minuter.

Eftersmaken av teet är lite rostad med inslag av karamelliserat socker, men den är inte särskilt lång. Det är synd, men inte direkt förvånande. Shui Xian är trots allt oftast ett budget-te.

Jag har för mig att det kostade 116 kr/hg, och det får väl sägas vara prisvärt. Tie Luo Han är bätte, liksom Da Hong Pao, men Shui Xian är ett bra vardagste och ett bra nybörjaroolong.

fredag 6 februari 2009

Terecension - ItMfT Yunnan Gold 2009:1

Huga, vilken hemsk titel. Men ibland blir det knepigt när man ska recensera ett te med ett generiskt namn (Yunnan Gold) som man tidigare har köpt på samma butik (In the Mood for Tea) men som inte är samma te som det som tidigare fanns, och möjligen inte samma som kommer finnas hela året (därav 2009:1). In the Mood for Tea har alltså fått in ett nytt Yunnan Gold, som de menade var ett av de bästa de hade hittat de senaste åren. Jag hade ändå tänkt köpa svart te och mitt tidigare YG var slut, så jag behövde inte tveka länge.

Det är ingen hemlighet att Yunnan Gold är ett av mina absoluta favoritteer. Särskilt i genren svart te. Jag har provat många olika varianter, och ofta blivit besviken. Men i det här fallet så kan jag bara hålla med om att ja, det här är ett betydligt bättre YG än In the Mood for Teas tidigare. Det här är faktiskt ett Yunnan Gold som faller mig helt i smaken; mjukt och välkomnande, mustigt och jordigt, ett drag av sötma och helt utan syrlighet och beska. En smula strävt, en lätt metallisk ton, och med en lång, robust eftersmak. Tål två bryggningar utan problem; den andra bryggningen blir lite sötare än den första.

Det här är ett Yunnan Gold som tävlar om förstaplatsen som det bästa YG jag har druckit. Uptons Yunnan Golden Temple, min tidigare #1, var något pepprigare, men kanske inte riktigt lika mjukt. Jag kan inte avgöra vilket av dem som är bäst, men Yunnan Golden Temple går ändå inte att få tag på längre, så det kanske inte är så viktigt. Däremot jag definitivt tänker smita iväg till In the Mood for Tea och bunkra upp med mer av deras. Yunnan Gold åldras med värdighet (vissa säger att det är som bäst 1 år efter skörd), och att kunna köpa ett riktigt bra sådant är man inte bortskämd med.

måndag 2 februari 2009

Terecension - Uji Asamushi Sencha "Ujibashi San no Ma"

Handplockad japansk Sencha, hur skiljer den sig från annan Sencha? Och är det värt att betala 10 dollar extra för att få reda på det? I ett svagt ögonblick blev svaret ja, och jag beställde Asamushi "Ujibashi San no Ma" från O-Cha (ca 300 kr/100 g). Likt Gyokuro Karigane så ankom den pinfärsk och fin med en fantastisk arom av lavar och gammalt ekgolv.

Asamushi är lättångad Sencha (medan Chumushi är medelångad Fukamushi är djupångad). Jag insåg efter min Fukamushi-beställning från Den's Tea förra året att Fuka inte riktigt är min grej. Jag hade hört att smaken skulle bli mindre bitter på grund av den kraftfullare ångningen, men jag märkte ingen större skillnad, och dessutom så gillade jag inte grumligheten som kom sig av att Fukamushin hade väldigt mycket små bladpartiklar.

Asamushi "Ujibashi" däremot har visserligen små men mestadels hela, nålformade, mörkgröna teblad. Långt ifrån de stora, grova och relativt ljusa Sencha-blad man ofta kan köpa i tebutiker i Sverige. Jag har bryggt dem i 75 grader, med noggrannt förvärmd kanna och förvärmda koppar, och ganska mycket blad. Första bryggningen tar nästan en minut. Andra bryggningen däremot bör man nästan börja hälla upp direkt, annars blir den bitter. Tredje bryggningen kan man låta dra i några sekunder innan man börjar hälla upp.

Första bryggningen är lätt, uppfriskande och eterisk. Mycket god, och nästan aldrig bitter. Andra bryggningen är fylligare och tyngre, med en påtaglig närvaro av umami. Det smakar helt klart Sencha, men inte särskilt algigt. Istället finns där mer toner av lätta gröna grönsaker, som sparris och lättkokt broccoli. Tredje bryggningen är okej, men inte fantastisk. Man gör den för att öka teets prisvärdhet en smula. För även om det här är ett Sencha av toppenkvalité så kan jag inte påstå att det är värt priset.

Sencha sägs ha en färskhetslängd på ca 6 veckor. Mitt Asamushi är nu några veckor äldre än så, och jag har kunnat följa en tydlig förminskning av smaken och aromen, trots att jag har förvarat det i burkar med dubbla lock. Men jag har ofta fått plötsliga cravings efter både det här teet och Gyokuro Karigane, så de är snart slut. Jag kommer att leta efter mer Asamushi då, men något som är billigare än "Ujibashi San no Ma" från O-Cha.

tisdag 13 januari 2009

Årets te 2008

Två veckor in i det nya året börjar det bli dags att sammanfatta det förra med TeBloggens traditionella utmärkelse "Årets te".

Svart te

1. Panyang GongFu (Dragon Tea House)
2. Tai Tung Premium "Hao Xian" (HouDe)
3. Golden Monkey (SpecialTeas)

Grönt te

1. Clouds and Mist Organic (SpecialTeas)
2. Meng Ding Gan Lu (Dragon Tea House)
3. Guricha (Den's Tea)

Oolong

1. Feng Huang DanCong Song Zhong (In the Mood for Tea)
2. Ali Shan 1991 (Camellia Sinensis, Montreal)
3. Feng Huang DanCong Mi Lan (In the Mood for Tea)

Smaksatt te

Jag har druckit mycket få smaksatta teer det senaste året, så det blir en ganska mager kategori.

1. Sencha Orange (Den's Tea, grönt)
2. Yin Hwa Pomelo Flower (HouDe, grönt)
3. Genmaicha Satsuki (Den's Tea, grönt)

Årets person

Carl Schlyter (mp), EU-parlamentariker, för hans engagemang för Sveriges (och Bryssels) tedrickare. Och för att han tar sig tid att svara på frågor från vanliga människor.

Årets pryl

Den digitala vattenkokaren (t.ex. DirtDevils AquaGrad). När man väl har en förstår man inte hur man klarade sig utan.

Bubblare: Gör-det-själv-tepåsar. Dvs. de tyska, rymliga tepåsarna som man stoppar själv. Perfekt att ge bort till tenoviser eller att ta med sig på resan.

Årets café

Jag känner fortfarande en stor uppgivenhet inför te-standarden på Stockholms caféer, men mitt nya favoritstället för långvarigt tedrickande är café Magnolia på Sigtunagatan (T-S:t Eriksplan), som har ett bra utbud, självbryggning i tekannor och ett lågt pris.

Årets företeelse

En svår en, men det skulle väl vara te-choklad. Att fler praliner och chokladkakor tycks smaksättas med te, med Earl Grey och matcha som de mest populära smaksättningarna. Och te smaksatt med choklad (med varierande framgång) ökar också i popularitet. Journal de Chocolat har reportage om te. Jo, det blir min nominering, men om ni läsare har förslag på Årets företeelse så kom gärna med dem.

Bubblare: 5-stjärniga restuaranger som satsar på te-menyer (Oaxen, Pontus!).

Årets saknad

Ett ungdomligt tehus i Stockholm med hög kvalité, gott kunnande och vettiga priser (säg max 40 kr/kopp). Och gärna en öppen spis.

Årets besvikelse

Att man, år 2008, fortfarande löper större risk att få sitt gröna te skållat i 100-gradigt vatten på ett café än att få det bryggt på ett korrekt sätt.

lördag 10 januari 2009

Tetips och tullen

TeBloggen har fått några läsarfrågor, och det är alltid roligt.

Den enda handlade om att handla te från utländska internet-butiker. Jag har alltid haft goda erfarenheter av att göra det. Att beställa från butiker i Kina (säg Dragon Tea House eller Yunnan Sourcing) ger lång frakttid (runt 3 veckor), men det kan vara värt det om man vill ha riktigt färskt kinesiskt te. Jag rekommenderar ju alltid att köpa japanskt te direkt från Japan, men där får man räkna med en saftig fraktkostnad. Att köpa te från butiker som ligger i USA (Upton Tea Imports, TeaSpring, SevenCups ect.) brukar gå snabbt och smärtfritt.

Jag har aldrig haft problem med att tullen lägger på avgifter. Det brukar butikerna lösa med en smart deklarering av sina varor.

Inlägget "Men om jag inte är i Stockholm" från januari 2008 ger ytterligare rekommendationer på butiker online.

Den andra handlade om vilka 5-10 teer som jag tycker bäst om, och som skulle kunna vara lämpliga för någon som vill gå ner lite djupare i teträsket. Det är en svår fråga, för jag har egentligen många fler än 10 favoritteer. Men jag ska göra ett försök till en rekommendationslista. Jag hoppar över vitt te och pu-erh, eftersom jag ännu inte har några stora favoriter inom de te-kategorierna.

Grönt te

Meng Ding Gan Lu (kinesiskt, jag beställde från Dragon Tea House)
Kukicha (japanskt kvist-te, jag beställde från Upton Tea Imports)
Guricha/Tamaryokucha (japanskt te, jag beställde från Den's Tea)

Svart te

Golden Monkey (kinesiskt, jag beställde från SpecialTeas)
Yunnan Gold (kinesiskt, jag har beställt från Upton och Yunnan Sourcing LLC)
Darjeeling 2:nd Flush (indiskt, jag brukar gilla Maikabari och Puttabong)

Oolongte

Baozhong/Pouchong (taiwanesiskt lättoxiderat oolong)
Shui Xian (kinesiskt, ta en dyrare variant, det är ändå ett ganska billigt te)
Dong Ding/Tung Ting (taiwanesiskt rullat oolong, se till att det är färskt. HouDe är pålitliga.)

Smaksatt te

Jasmine Pearls (Uptons "Dragon Phoenix" är bra, men de flesta butiker har Jasminpärlor)
Lapsang (äkta rökt Lapsang, som kostar ca 200 kr/hg. Både In the Mood for Tea och Chaikhana har)

Många av de här teerna finns det recensioner av på TeBloggen. Hoppas att det ger lite hjälp!

onsdag 7 januari 2009

Te och citron

Den fina boken "Tea - exotic flavours and aromas" av Lydia Gautier avråder bestämt från allt användande av citrussafter till te. Enligt boken påverkar citrusens syror teets egna aminosyror på ett negativt sätt och bryter ner smaken.

Hon rekommenderar istället att riva ner lite citrusskal för den som gillar smaken, då dessa innehåller de essentiella oljor som ger aromen, men saknar syrorna som degenererar smaken. Jag har fått samma tips på att smaksätta Keemun med citronskal på In the Mood for Tea, så det ligger säkert något i det. Men vad skulle engelsmännen säga om någon ifrågasatte deras älskade citronskiva?