söndag 20 april 2008

Tehus i Toronto - Red Tea Box

Inför en väns besök i Kanada letade sökte jag på nätet efter tehus i Toronto. Det var lätt att hitta sådana som serverade Afternoon Tea men jag var mest intresserad av en kopp gott oolongte. Jag lade ett par namn på minnet, bland annat Red Tea Box, som sades vara dyrt och hade fått mixade recensioner men som ändå verkade ha var jag var ute efter.

När vi vandrade bland de bohemska butikerna på Queen Street West stötte vi på just Red Tea Box och eftersom jag inte fått något te än den dagen verkade det vara ett lämpligt ställe för lunch. Yttre delen av tehuset påminde om en kombination av en veranda och ett kök. Där fanns vägghyllor med teburkar och teförpackningar i ljusa färger, glasskåp med tekannor för försäljning, två små bord med vaser och levande blommor, en kassa och så ett stort bord med bakelser. Det är svårt att beskriva dessa fantastiska bakelser så att det gör dem rättvisa. Brukar ni titta på konditoritävlingar (på TV eller i verkligheten)? Så detaljrika och färglada var dessa bakelser, som dignade av marsipanblommor, marsipanrosetter, chokladdekorationer och små bär.

Vi frågade om vi kunde få sitta utomhus i det fantastiska vädret och det visade sig att de hade en liten uteplats mellan yttre terummet och inre terummet. Där fanns det dignande växter och blommor och ett stort och ett litet bord. Vi fick sitta vid stora bordet mot att vi lovade att dela bord om fler kom. Men vi verkade komma vid en lugn tid så endast två andra bord var upptagna (av dryga tio bord).

Red Tea Box har drygt 30 olika sorter av Camellia Sinesis (sju svarta, nio gröna, sex oolong, sex vita, och pu-er) och sex varianter av örtte, rooibos och frukt-tisaner. En kanna te kostade 55-65 kr. Menyn av ätbara ting bestod av tre olika sorters soppor, fem olika smörgåsar i 60-kr klassen, fem sallader i 70-kr klassen och japan-inspirerade bentoboxaar med flera olika rätter av moderna kulturblandade rätter. Mycket var ekologiskt och veganskt och det fanns en tydlig hälsoprofil. När vi slog oss ner vid vårt bord fick vi omedelbart varsitt glas honungsmelon-vatten som fylldes på så fort vi började få slut på det.

Jag beställde en kanna Amber Dragon Silver Tip Oolong. Namnet sade mig inte särskilt mycket förutom att det var ett amber oolong (dvs mediumoxiderat) och jag hade önskat att de hade tydligare namn på sina teer. Men jag frågade servitrisen och hon kunde berätta att det var ett taiwanesiskt, fruktigt, mediumoxiderat oolong. Det är skönt att höra att personalen verkar ha koll på sina teer (även fast jag kanske borde ha frågat om skördeår och region för att grilla lite extra). Till teet beställde jag en Salmon Sandwich ('with nonya spices, pineapple-cucumber relish with nutty almond-blue ginger dressing'). Min vän beställde Spice-rubbed Grill Chicken Salad ('with scorched fruit and passionfruit dressing') och en Iced Tea ('Ceylon with kaffir lime').

Värmen blev efter en stund lite för överväldigande och servitrisen hjälpte oss att flytta inomhus till det trevligt inredda inre terummet. Efter en ganska lång men ändå acceptabel väntetid fick vi våra rätter. Jag hade sett andra på tehuset bli serverade Yixing-kannor men själv fick jag en stor enliters-tekanna av bästa engelska snitt och en relativt liten, matchande blåvit tekopp med blommönster. Jag fick inga brygginstruktioner och bristen på uppvaktning fick mig att anta att bryggningen var mitt ansvar. Hur gör de för att tenoviser inte ska få dåligt te för att de inte har goda bryggkunskaper?

Nu hade jag inga problem att brygga ett fullt tillfredsställande te. Jag insåg att Fancy/Choice/Choicest ect. Formosa-oolong inte riktigt är min favoritkategori av oolong. Ljusa oolonger och Wuyi-oolong faller mig bättre på läppen. Men samtidigt har jag inget att klaga på när det gäller kvalitén på teet. Jag hade föredragit en mindre kanna så att jag kunde göra flera bryggningar - nu orkade jag inte dricka något mer te när jag var klar med första bryggningen - men samtidigt fick man definitivt en stor mängd te för pengarna, som lätt hade kunnat delas på två. Min vän var också mycket nöjd med sitt iste, som var hemmabryggt och inte någon billig, översöt pulvervariant.

Maten var något snålt tilltagen och kanske inte riktigt så fantastisk som menyn beskrev den, men ändå god. Jag fick en sallad till min smörgås (som var gjord i lager som en dubbel hamburgare) och blev nästan mätt. Red Tea Box bakade sitt eget, ekologiska bröd. Tyvärr kände vi oss pressade av våra plånböcker att hoppa över de fantastiska desserterna (som kostade runt 60 kr).

Över lag var vi mycket nöjda med vårt besök. Stämningen och inredningen är fantastiskt trevlig och servicen var fullt godkänd. Jämfört med tehuset Camellia Sinesis i Montreal har Red Tea Box en något mer feminin, mjuk framtoning som riktar sig mer mot kvinnor i 35-50års åldern, samtidigt som det lyckas med att kännas modern och uppdaterat.

onsdag 16 april 2008

Terecension - Den's Genmaicha Satsuki

Innan jag köpte min första Genmaicha tänkte jag på det som "sushi-te" eftersom det var så jag först kommit i kontakt med det. Jag insåg att jag gillade det och frågade i en tebutik vad det kunde vara för något. Först var jag tveksam till att köpa Genmaicha - det kostade 35 kr/hg, nästan 15 kr dyrare än de andra teerna - men de gick med på att låta mig köpa 50 g och jag lämnade butiken med mitt sushi-te. Det var ett par år sedan och numera är min plånbok betydligt frikostigare med mina teinköp. Men jag har fortsatt att gilla Genmaicha.

Genmaicha Satsuki från Den's Tea (~ 45 kr/hg) innehåller mer rostat ris än andra varianter jag har testat och det har också en starkare rostad smak. Smaken av Bancha (basteet) är ganska undanknuffad. Visst finns den japanska profilen där, men alger och gurka är inga dominerande smaker. Personligen gillar jag det, eftersom jag är väldigt förtjust i den ris-iga smaken, men den som föredrar en starkare grönt te-aspekt av Genmaicha vill kanske blanda in lite vanlig Bancha eller Sencha i sin Genmaicha Satsuki.

Genmaicha Satsuki är ett generöst te som inte är så noggrannt med bryggparametrarna. Lite för varmt vatten, lite för lång tid... det blir ändå inte dåligt. Det är inget bittert te. Det ger också tre bra bryggningar.

Jag har inget att klaga på när det gäller Genmaicha Satsuki. Det är inte upphöjt eller finstämt men det är robust, smakrikt och värmande. Jag är hittills mycket nöjd med min beställning från Den's Tea. Teet är väl förpackat, känns väldigt färskt och förpackningarna har små påsar i sig som absorberar syre och förhindrar att teet åldras. Jag fick kontakta dem och fråga hur det gick att beställa med ett kreditkort som hade "billing adress" i Sverige, eftersom det bara gick att välja USA eller Kanada i listan, men de sa att det bara var att välja USA eller Kanada och sedan skriva i fältet för kommentarer vad ens riktiga billing adress var.

fredag 11 april 2008

Terecension - Den's Guricha

Plocka fram era kyusu och tetsubin för nu är det dags för en Japan-svit. Min japanska te-uppfostran har bestått av Genmaicha från en vanlig stockholmsk tebutik, Sencha Ariake
från Mariage Fréres och Kukicha från Upton Tea Imports. Jag är oerhört förtjust i alla tre teerna, även om Sencha Ariake har varit det jag oftast känt ett sug efter.

Men som te-entusiast är jag alltid sugen på att prova något nytt och därför var det bara Genmaicha som jag hade testat tidigare av de teer jag beställde från Den's Tea.

Guricha (även kallat Tamaryokucha) är ett grönt te som är ångat precis som Sencha med som dessutom genomgår en extra process. Det är oerhört svårt att finna detaljer om denna process, utom att det resulterar i att tebladen får en böjd, vriden form likt många kinesiska gröna teer. Det gör det troligt att processen involverar rullning. Guricha står för 4.7% av Japans totala teproduktion, vilket får anses vara en ganska hög andel.

Eftersom det tillverkas i Kyusu-distriktet önskar jag att jag hade haft en Kyusu-kanna att brygga det i men jag får hålla mig till godo med en liten, vanlig porslinskanna.

Den's Guricha (ca 100 kg/hg) doftar färskt och helt fantastiskt. Jag kan sitta och lukta på det hur länge som helst. Doften påminner mig närmast om kinesiskt Tian Mu Green men den har mindre drag av mossa och mer drag av gurka. Doften är också sötaktig och har toner av rostad majs.

Jag bryggde det i 70 grader men det verkar vara ganska förlåtande mot olika bryggtemperaturer. Det bryggda teet har samma gröngula färg som Sencha och doftar svagt örtigt och blommigt, nästan som ett kinesiskt grönt te.

Smaken var inte vad jag hade förväntat mig. Den är väldigt krämig; nästan tjock på tungan. Mycket mild, helt utan bitterhet. Det har definitivt en japansk profil men de algiga, vagt beska tonerna jag förknippar med Sencha är i princip icke-existerande. Det är ett "varmt", fylligt te som får mina tankar att dras åt majssirap trots att jag aldrig har smakat ren majssirap. Det påminner en del om Kukicha, men Kukicha är mer likt Sencha.

Jag fick ut tre jämförbara bryggningar av teet, även om smaken började bli något blek vid tredje brygningen.

Den's Guricha är ett ödmjukt te som inte sticker ut. Det är inte riktigt intressant nog för att drickas som en te-upplevelse i sig men jag tror att det är en utmärkt måltidsdryck till bland annat rökt kött, feta fiskar och vegetariska rätter.

tisdag 8 april 2008

Terecension - Puttabong FTGFOP1 First Flush

Vi avslutar den oplanerade Darjeelingsviten med en kort recension av ett smakprov som jag fick välja gratis vid min beställning från SpecialTeas.

Puttabong FTGFOP1 (Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe) First Flush är ett Darjeeling First Flush (DFF) från Puttabong Estate skördat våren 2007. Det riskerar därmed att ha försämrats med sin ålder. Lyckligtvis märkte jag inte av det nämnvärt. Puttabong First Flush har allting som jag personligen önskar av ett DFF. En vårig, uppfriskande men inte det minsta påträngande syrlighet. En genomgående sötma och en rosig blommighet. Tydliga muskatel-toner och utan nämnvärd beska.

Det är inte lika varmt och fylligt som ett Second Flush eller ett höst-Darjeeling men det är inte riktigt var man är ute efter av ett First Flush. Jag bryggde det med nästan kokande vatten i porslinskanna och fick ut två lika bra bryggningar av det. Teet var förlåtande och blev inte beskt även om man drog det lite extra. En fullträff i mina ögon.

Om Puttabong Estate håller jämn kvalité kan jag varmt rekommendera att söka upp motsvarande First Flush för i år.

lördag 5 april 2008

Länder möts i Darjeeling

Jag har vid flera tillfällen undrat varför te från Darjeeling är så annorlunda än te från Assam. Darjeeling ligger i i norra delen av delstaten Västbengalen, som är granne med delstaten Assam. På kartan ser det inte ut att vara långt:


Vad är det då som gör att smakskillnaderna i deras teer bli så stora? De är ju båda indiska teer. De mest intuitiva förklaringarna är dels att jordmånen helt enkelt skiljer sig mycket mellan regionerna, som i sin tur påverkar vilka näringsämnen som teplantorna tar upp och därmed vilken smak de utvecklar. Och dels att Darjeelings teer ofta odlas på högre höjd än Assams teer. Ju högre höjd desto mer finstämda blir generellt sett teerna, och Darjeelings tegårdar ligger upp mot 2100 m över havet.

Men en annan faktor är vilken variant av själva tebusken som används. När britterna försökte starta teproduktion i Indien gjorde de flera experiment med stulna/importerade kinesiska teplantor. På de flesta ställen gick det ganska dåligt. Klimatet och jordmånen passade inte. Men under första halvan av artonhundratalet insåg någon smart person att de inte särskilt teliknande plantor som växte vilt på vissa ställen i Assam-regionen faktiskt var teplantor. En egen underart av Camellia Sinesis - Camellia Sinesis Assamica - som hade anpassat sig till det lokala klimatet. Man började experimentera med att planterar och förädla dessa plantor för produktion.

Enligt historien dröjde det inte många år tills en viss Dr. A Campbell år 1835 beslöt sig för att etablera en kurort på den avlägsna och bergiga plats som senare kom att kallas Darjeeling. Han hade med sig en mix av tefrön som både hade tagits från Assam och "importerats" från Kina och planterade några små rabatter. Vissa av dessa grönskade väl och ryktet om att det gick att odla te i Darjeeling spred sig. Man fann att både den kinesiska teplantan - Camellia Sinesis Sinesis - och den inhemska Assamica kunde fås att trivas i regionen. År 1866 fanns det redan 39 tegårdar (estates) i Darjeeling och år 1881 hade antalet gårdar växt till 100 och befolkningen hade växt från ett fåtal hundra när Campbell anlände femtio år tidigare till nästan hundratusen.


Många tegårdar hade följt i Campbells spår och planterat både kinesiska och indiska teplantor. Man hade också kombinerat dem båda till hybridarter. Så är det än idag, även fast många av ekonomiska skäl har gått över till att bara ha Assamica och hybridarter. Den kinesiska tebusken tål det kyligaste och högsta klimatet, men busken är inte like hög som Assamica och har inte lika många blad. Bladen i sig är dessutom mindre. Det betyder att man behöver plocka ungefär dubbelt så många Sinesis-buskar som Assamica-buskar för att producera samma mängd te.

Är man bara ute efter att producera så hög volym som möjligt så är det ett logiskt att välja Assamica. Men många hävdar att Sinesis ger ett finare och delikatare te och att Darjeeling bör rikta in sig på finsmakarproduktion snarare än massproduktion, eftersom man ändå bara producerar 1% av allt indiskt te.

När jag fick höra talas om detta blev jag naturligtvis lockad av att göra en jämförelse mellan Assamica-te från Darjeeling och Sinesis-te från Darjeeling. Men det är inte helt lätt att hitta teförsäljare som anger vilken underart av teplantan som deras Darjeeling kommer ifrån. Jaya Teas verkar göra det på de flesta av sina Darjeelings. Jag har inte beställt från dem än så se dem inte som en benhård rekommendation, men de verkar seriösa.

onsdag 2 april 2008

Terecension - Darjeeling Imperial Oolong


Jag funderade på att dra till med "Tebloggaren trött på te - byter till kaffebloggen.blogspot.com" som aprilskämt igår, men vissa tankar är för hemska för att skämta om ;-)

Indiskt oolong är en modernitet med mindre än 15 år på nacken. I takt med att teentusiaster världen över efterfrågar nya, annorlunda teer är det inte underligt att länder och regioner som traditionellt sett specialiserat sig på en typ av te börjar prova på andra genrer. Svart te från Japan. Grönt te från Kenya. Vitt te från Assam. Oolong från Darjeeling. Men teplantor är ofta framavlade under flera hundra med målet att nå perfektion för en viss genre av te, och att använda samma plantor för att tillverka en annan genre, eller att plantera helt nya plantor, är sällan en enkel omställning. Likaså saknar dessa regioner ofta den specialkunskap som krävs för att framgångsrikt tillverka andra genrer av te. Att tro att indiskt oolong ska hinna bli lika bra på 15 år som kinesiskt oolong har blivit på 1000 år är kanske att vara väl optimistisk.

Men vissa av er minns kanske att jag i höstas var på jakt efter ett bra indiskt oolongte. I decemberinlägget "Indiskt oolong" recenserade jag två sådana från Upton Tea Imports, som inte direkt imponerade. Jag hade faktiskt inhandlat ytterligare ett indiskt oolong, innan jag lämnade Sverige: Darjeeling Oolong Imperial (FTGFOP1, organic) från Maikabari Estate, som jag köpte hos Chaikhana. Exakta priset har fallit ur minnet men jag tror att det låg i närheten av 200 kr/hg. Chaikhana är duktiga och passionerade när det gäller indiska teer och jag kände att om jag skulle ge indiskt oolong en sista chans så var Chaikhana ett av de bästa ställena att köpa det från.

Darjeeling Oolong Imperial (DOI) är orullat och ser mer oxiderat (dvs mörkare) ut än de andra indiska oolonger jag har testat. En vild gissning är att oxideringsgraden ligger runt 50%. Jag har bryggt det på flera olika sätt; både i porslinskanna med lång dragningstid och nu senast enligt gong fu-metoden. Rent namnmässigt känns gong fu som den rätta metoden att brygga det med. Gong fu betyder ju ungefär "med stor skicklighet", och det krävs en hel del gong fu av en som bryggare för att få ut det bästa av det här teet.

Även smakmässigt tyckte jag att DOI blev bäst med gong fu-bryggning. Jag la en ganska stor mängd blad (så att bottnen inte syntes + lite till) i en av mina Yixing-kannor, sköljde dem i 10 sekunder med hett vatten och bryggde sedan första bryggningen med 90-gradigt vatten ca 15 sekunder. Jag hällde över teet i förvärmda lerkoppar.

De torkade tebladen hade tydliga Darjeeling-aromer. Det var i princip bara de stora tebladen som avslöjade att det var ett oolong; rent doftmässigt hade det lika gärna kunnat vara ett vanligt Second Flush. Sedan kan man i och för sig argumentera att "vanlig" Darjeeling i själva verket också är oolongte, eftersom åtminstone Firsh Flush-skörden inte är fullständigt oxiderad, men det är en diskussion för ett annat tillfälle.

Första bryggningen var väldigt likt ett klassiskt Darjeeling; friskt, blommigt, syrligt med tydliga "muskatel"-toner. Lite som en blandning mellan First Flush och Second Flush. Syrligheten var lägre än hos de indiska oolonger jag testat tidigare men jag hade föredragit att den var ännu lite lägre. Syrlighet är inget som jag normalt förknippar med oolongte. Eftersmaken var däremot längre än hos de vanliga Darjeelings jag har druckit tidigare och det var en trevlig, muskatellig eftersmak.

Andra bryggningen var mindre blommig och mer fruktig. Där fanns tydliga toner av gul frukt som jag associerade till mango och passionsfrukt, och som jag inte upplevt hos ett te förr. Intressant.

Vid mina tidigare bryggningar hade jag redan konstaterat att det inte verkade gå att få ut mer än två bra bryggningar av DOI. Även om jag inte förväntar mig lika många bryggningar av ett orullat oolong som av ett rullat oolong så vill jag gärna få ut åtminstone fyra bryggningar. Tredje bryggningen hade fortfarande kropp och en vacker persikorosa färg men inga övertoner och var därmed ganska ointressant. Att försöka brygga det längre resulterade bara i bitterhet, inte mer smak. En möjlighet är att teet började bli lite gammalt; oolonger bör drickas 6-12 månader efter inköp och det var över ett halvår sedan jag köpte det.

Men sammataget är Darjeeling Oolong Imperial ändå det bästa indiska oolongteet jag har druckit hittills. Det är likt svart Darjeeling men har ändå sina distinkta toner.
Att DOI är ekologiskt skadar inte heller.Priset är lite för högt men eftersom produktionen av oolong i Darjeeling ökar (långsamt men stadigt) och teproducenterna lär sig att förbättra sina tillverkningsmetoder finns det förhoppningar om att priserna på indisk oolong snart kommer motsvara kvalitén.