söndag 28 december 2008

Terecension - Kahls Sencha

Jag anlände i Växjö för ett veckolångt julbesök och insåg att den enda basen för varm dryck som fanns i skafferiet, förutom kaffe, var Rooibos Apelsin. Jag gillar Rooibos Apelsin; det är en utmärkt kvällsdryck, men det är inte te. Nej, jag var sugen på Sencha; denna klassiker bland japanska gröna teer. Då kan man ju tycka att jag borde ha kommit ihåg att ta med mig mitt handplockade Asamushi från O-Cha, men faktum är att jag ändå inte hade kunnat brygga det på ett sätt som gjort teet rättvisa. Inte med endast en förvuxen tekula med enda bryggredskap.

Jag böjade med att gå till den ekologiska livsmedelsbutiken Johanne, men deras teutbud var en besvikelse. De hade någon smaksatt Sencha, och lite indiska rena teer och en bunt smaksatta svarta teer, men inget rent, grönt te. De kunde dock hänvisa mig vidare till caféet Gusto, som enligt deras utsago skulle ha lite teer som de själva inte hade. Och märk min förvåning när jag hittar förpackningar med te från In the Mood for Tea på detta café. De hade även teer från Kusmi, samt några andra "finare" märken. Men jag var sugen på Sencha, inte något annat. Även om DanCong Mi Lan Xiang inte hade suttit helt fel.

Min sista anhalt, och den som jag helst hade velat undvika att köpa Sencha på, var Thekompaniet. Jag har i och för sig handlat vettiga teer där förr, bl.a. Green Darjeeling, men jag har stora fördomar mot det Sencha som finns i ordinära tebutiker. Dock så var det billigt; 35 kr/hg, så jag kände att jag kunde riskera att få ett te av lägre kvalité. Först när jag hade köpt det så insåg jag att jag kanske borde ha gått till det lokala Sushi-stället och tittat, för jag har för mig att de åtminstone säljer Genmaicha. Men, men, det blir en läxa till nästa gång.

Jag har druckit Kahls Sencha "on the go" en gång tidigare, dvs. köpt en kopp med te på Kahls. Jag var inte imponerad. Först och främst var jag explicit tvungen att säga till personalen att hälla lite kallvatten i botten, då de var i full färd med att hälla kokande vatten direkt från kaffemaskinen på min Sencha. Så jag fick ner temperaturen lite, men teet blev ändå beskt och otrevligt.

Kahls Sencha är något bättre när man själv kan kontrollera bryggningen. I torkat skick har det förvånansvärt stora blad, om man jämför med bladstorleken på de teer som jag har beställt direkt från Japan. Jag har inte något direkt emot det, eftersom jag ogillar grumliga bladpartiklar i mitt te, men jag är inte säker på vad skillnaden beror på. Det stod "Japansk Sencha" på teburken i butiken, men jag kan bara spekulera i att den kanske i själva verket är kinesisk. Kineserna har ju en tradition av att inte finfördela sina teblad.

Det bryggda teet är gult och saknar de djupa, algigt mossiga toner som finns hos ett riktigt färskt Sencha. Det har en viss japansk profil, och är lätt särskiljbart från en klassiskt kinesiskt grönt te, men det är platt i smaken. Det känns som att teet mest har kropp, och inte så mycket övertoner. Kroppen har en "varm" känsla, och drar tankarna åt okokt grön sparris.

Värt priset? Mjo, för 35 kr/hg kan det väl vara det. Då slipper man ha dåligt samvete om man värmer vattnet i mikron och brygger teet i tekula. Men en stor te-upplevelse? Nej. Sencha ska beställas direkt från Japan.

söndag 14 december 2008

Terecension - Chaikhanas Kokeicha

Tekoppen var vänlig nog att förse sig mig med ett smakprov av sitt nya Kokeicha från Chaihkana. Det märktes omedelbart en skillnad gentemot den Kokeicha som Tekoppen tidigare låtit mig prova. Den här Kokeichan doftade inte lösningsmedel, utan hade en mild, vagt örtig doft. Inte den härligt färska, gurkiga doften som jag förknippar med prima japanska teer, men heller inte avstötande.

Jag har bryggt det i gaiwan med ca 5 mm lager av Kokeicha-"barr", och 80-gradigt vatten med mycket korta bryggningar (ca 10 sekunder).

Kokeicha baseras på en biprodukt från Matcha-tillverkningen. Jag är ingen stor Matcha-entusiast, vilket skulle kunna påverka mitt omdöme, men å andra sidan så smakar Kokeicha inte alls som Matcha. Matcha har en speciell sötbeska, med betoning på beska, medan Kokeicha knappt har tillstymmelsen till bitterhet. Det är över lag ett väldigt neutralt te. Det har en lätt syrlighet och en varm sötma som påminner en del om kroppen hos Kukicha. Profilmässigt är det knappast kinesiskt, men inte heller tydligt japanskt.

Kokeicha är kanske inte spännande nog för att dricka som dryckesupplevelse - då tycker jag att det finns bättre japanska teer för det ändamålet - men som måltidsdryck så tror jag att det fungerar till väldigt många olika rätter. Gör sig säkert bra till kyckling, t.ex.

Man får vara försiktigt med att inte brygga andra bryggningen för länge, för det verkar som att smakerna fälls ut snabbt.

Chaikhanas Kokeicha är definitivt den bästa Kokeichan jag har provat hittills, men jag skulle ändå rekommendera Kukicha till den som vill ha ett lättdrucket, billigt japanskt te med en varm profil.

torsdag 11 december 2008

Terecension - Gyokuro Asa-Giri

Jag har börjat komma till den hårda insikten att vill man ha bra japanskt te så måste man beställa det direkt från Japan. Skillnaden i framför allt doft men även smak är milsvidd. Jag förstår inte riktigt varför nästan allt japanskt te som jag köpt i Sverige har en vag smak och doft av fabrik och kemikalier.

Tekoppen teoriserade om att doftämnena är det första som lämnar teet, för att sedan följas av smaken. Kanske är det så att även bra japanskt te har smaktoner av fabrik, men att det då maskeras av den härligt färska doften.

I varje fall så hade jag haft slut på Sencha ett längre tag, och Sencha är ett av de teer som jag verkligen kan få en craving för. Måste ha! Nu! Efter att Tekoppen och jag varit på japansk teceremoni tillsammans på Etnografiska Muséet nämnde jag att jag funderade på att göra en beställning från O-Cha, som anses vara en av världens bästa exportörer av japanskt te. Tekoppen tyckte att det var en utmärkt idé, och bestämde sig för att delta i beställningen.

O-Cha betyder kort och gott "japanskt te" på japanska, medan Ko-Cha betyder "västerländskt te"; oftast svart. Det jag gillar med tebutiken O-Cha är att de specificerar egenskaperna hos sitt te på ett detaljerat sätt. För ett av de två teer jag beställde; Gyokuro Asa-Giri, löd beskrivningen så här:

Color: Deep Green
Aroma: Medium
Taste: Sweet
Astringency: Medium
Consistency: Medium


Vissa av dessa faktorer, som grumlighet/klarhet (consistency) har jag insett är viktiga för mig. Jag föredrar om mitt bryggda gröna te inte är alltför grumligt, dvs. inte har alltför mycket småpartiklar i sig. Jag föredrar också en mild eller måttlig beska (astringency). Den's Tea, som jag tidigare har beställt ifrån, är inte lika grundliga i sina smak- och utseendebeskrivningar.

Jag har endast testat en typ av Gyokuro tidigare, och det var ett dåligt bryggt sådant på ett tehus i Prag. Gyokuro är en dyr vana som sannerligen inte passar en studentekonomi, men min nyfikenhet fick mig ändå att beställa det något billigare Gyokuro Asa-Giri. Det är en blandning av Gyokuro-blad och Gyokuro-stjälkar, och uppblandningen med stjälkar gör att priset går ner. Det är alltså en typ av Kukicha, eller Karigane, som det också kallas i Japan. Enligt beskrivningen så ska det fortfarande ha en Gyokuro-profil, och det ska också bryggas som Gyokuro (mycket blad, ca 60 grader).

Att beställa från O-Cha är inte helt billigt. Frakten går på strax över hundringen, och Gyokuro Asa-Giri självt kostar 25 dollar för 110 g, dvs strax under 200 kr/100 g. För priset fick jag i alla fall den underbara, gurkiga, mossiga aromen som jag suktade efter. Teet doftade färskt. Och så till det viktigaste; smaken. Gyokuro är inte en lättbryggd tesort. Jag är inte säker på att jag har lyckats få en optimal bryggning än, men jag har inte fått många dåliga bryggningar heller. Att förvärma kanna och koppar är obligatoriskt enligt alla rekommendationer jag har läst, och nog bör man inte gå över 65 grader på vattentemperaturen.

Den första bryggningen verkar tjänas på att göras ganska kort. För det får man ett milt, behagligt och uppfriskande te. Något sött - men inte så söt som vanlig Kukicha - och med milda Sencha-toner.

Andra bryggningen brygger jag lite längre, och den bli ofta bäst. Lite starkare Sencha-toner, men forfarande eteriskt och uppfriskande.

Tredje bryggningen har en intressant sötma som jag brukar associera till bra kinesiska gröna teer, som Meng Ding Gan Lu.

Sammanfattningsvis så är Gyokuro Asa-Giri ett utmärkt te som jag tycker mycket om och som jag ser fram emot att dricka upp. Men jag är inte säker på att det är tillräckligt speciellt för att bli en stapelvara i te-skafferiet.

måndag 24 november 2008

Bokrecension - Tea: Exotic Flavours and Aromas

Det var när jag bodde i Kanada som jag för första gången stötte på den här stora, eleganta boken i en bokaffär. Den var dyr - nästan 500 kr - och jag var övertygad om att det skulle gå att köpa den billigare på nätet. Men det kostade inget att stå och bläddra i den, och jag insåg att det var en bok jag var tvungen att äga.

Tea - Exotic Flavours and Aromas av Lydia Gautier med sina ca 190 sidor är som porr för te-älskaren. Fotona, tagna av Jean-Francois Mallet är sensuella och mättade och fulla av kärlek till tebladen och teplantan.

Min upplaga, som kostar 263 kr på Bokus, är från det brittiska förlaget Stewart, Tabori & Chang, och subtiteln skiljer sig en smula från omslagsbilden här intill (där den heter "Tea - Aromas and Flavours Around the World" så heter min "Tea - Exotic Flavours and Aromas"). Jag tror dock att innehållet är detsamma. Boken skrev 2005, och min upplaga printades 2006.

Fransyskan Lydia Gautier var sommelier och vinexpert innan hon började intressera sig för te, och började jobba med bl.a. Palais des Thés. Det gör att hon närmar sig te från vinprovarens och sommelierens perspektiv, och det tycker jag är ett av de stora utbytena med den här boken.

De fem kapitlena är organiserade enligt följande:

1. A history of Tea
En intressant redogörelse över teets smakutveckling och konsistensutveckling, snarare än en upprepning av de kinesiska sagor och myter som brukar vara vanligt i den här sortens kapitel (även om hon inte helt utelämnar dem).
2. Alchemy of Tea
Betydelsen av terroir, höjd, vilka blad som plockas. Teets kemiska komposition. Aktiva ämnen och hur tillverkningsprocesserna för de olika genrerna ändrar kemin för att balansera sötma och bitterhet hos teet. Något om teets hälsoeffekter.
3. Tea Tasting
Hur man brygger en bra kopp te, olika länders teceremonier, samt teprovning ur en professionell teprovares synvinkel. Hur man analyserar färg, doft och smak, samt betygsätter det obryggda och bryggda lövets utseende. Exempelanalyser av 32 berömda teer. Detta fylliga kapitel är en av de stora behållningarna med boken.
4. The Subtle Affinities of Tea
Njutningsdrycker i allmänhet; kopplingen till kaffe och choklad. Att välja te att servera till mat. Recept med te som ingrediens. Smaksättning av te.
5. Adress Book
Guide till tehus och tebutiker runtom i världen. En trevligt kapitel som tyvärr lär bli inaktuellt snabbt.

Jag skäms inte för att påstå att Lydia Gautiers bok är ett måste i varje tesnobbs hylla. Det är den bästa påbyggnadsboken om te som jag har läst, och rent visuellt är den en njutning.

lördag 22 november 2008

Bokrecension - The Story of Tea


Att vara te-entusiast i dagens Sverige innebär inte bara att sitta i sitt lilla hörn och sörpla te. Det innebär också en hel del folkbildning, oavsett om man hade planerat det eller ej.

Om jag hör några av de vanligaste missuppfattningarna om te (att grönt te är fermenterat, att allt te går att brygga med kokande vatten, att vitt te skulle vara väldigt komplicerat att tillverka) så känner jag förstås ett behov av att rätta till dem.

Men även i mer avslappnade sammanhang, som när man bjuder hem gäster på te, så känner jag ett behov av att förklara det fantastiska med just det teet och just den bryggmetoden.

Ibland går det så väl att det tänds ett ljus av te-entusiasm i någon av de personer man predikar för, och då är det trevligt att ha en bra bok att rekommendera för den som vill lära sig mer. För den som endast vill läsa på svenska skulle valet vara enkelt; Te - Från Sencha till Lapsang av Petter Bjerke och Vernon Mauris är den bästa svenska boken om te.

Mer omfattande och på engelska är den 417-sidiga boken The Story of Tea - A Cultural History and Drinking Guide av Mary Lou Heiss och Robert J. Heiss. Den gavs ut så sent som förra året. Författarparet driver en egen butik och har ett stundtals ganska personligt tilltal i sin bok, som jag kan tänka mig att vissa uppskattar men andra skulle finna påfrestande. De tio kapitlerna är:

1. A Brief History of Tea
- Bra för en nybörjare, men te-entusiasten har nog redan hört det mesta som står i det här kapitlet.
2. The Life of a Tea Bush
- Ett lagom kort kapitel om de olika varianterna av Camellia Sinensis, vilka odlingsförhållanden de föredrar och när de olika plockningstiderna är.
3. Manufacture: From Fresh Leaves to Distinctive Tea
- Detta kapitel är bokens verkliga styrka (ur den mer erfarne te-entusiastens perspektiv). Den detaljerar tillverkningsprocesser för alla olika te-genrer mer grundligt än någon annan bok som jag läst.
4. Journeying along the Tea Trail
- Ett långt och ganska trevligt kapitel om olika länders speciella tesorter, te-producerande regioner och favorit-genrer. Viss upprepning från kapitel 1 och 3. Särskilt styckena om teproduktionen i Afrika och Sydamerika är intressanta.
5. An Encyklopedia of Tea
- Ett kort kapitel som närmare beskriver ca 30 kända teer, t.ex. Long Jing, Ti Guan Yin, Yunnan Gold ect. Jag hade gärna sett ett mer utförligt kapitel med fler teer, men för nybörjaren är det en god början.
6. Brewing the Perfect Cup
- Tips för tebryggningen. Utmärkt för nybörjaren och även tips för den erfarna (som dock motsäger en del andra tips jag läst, så jag antar att man helt enkelt får testa sig fram till vad som funkar bäst).
7. Tea Customs and Culture
- Yixing-kannor, Gong Fu, japanska teceremonier, rysk- engelsk och marockansk tekultur m.m. Ett trevligt kapitel, men med vissa upprepningar från kapitel 4.
8. The Health Benifits of Tea
- Jag tycker personligen inte att det här kapitlet hör hemma i en konässörsbok om te, men avsnittet om koffein är intressant.
9. Ethics in the Tea Trade
- Går igenom olika märkningar för te, såsom Fair Trade och Organic. Jag hade gärna haft mer djuplodande reportage om hur tearbetares arbetsvillkor verkligen ser ut i dagsläget.
10. Cooking with Tea
- Det obligatoriska kapitlet med te-recept. För min del hade det lika gärna kunnat utelämnas, men andra kanske uppskattar det.

Boken har en mycket stor mängd bra och intressant information, men lider tyvärr av dispositions och layot-problem. Det är uppenbart att man har haft problem med hur man ska strukturera all information, och det gör att boken stundtals känns lite tung att läsa. Det innebär dock inte att The Story of Tea är en dålig bok, tvärtom så är det nog den engelska boken som jag skulle rekommendera en nybörjare. För te-entusiasten däremot skulle jag rekommendera en annan bok, som kommer recenseras inom kort.

söndag 9 november 2008

Terecension - ItMfT Yunnan Gold

Det kommer perioder då man inser hur mycket gott te man har i teskåpet. Och att det kanske vore en idé att dricka upp det istället för att köpa nytt hela tiden. Problemet är då, att om man också tebloggar, så gör det plötsligt att underlaget för nya recensioner blir mycket mindre. Är man dessutom inne i en period då studierna är extremt svåra blir det lätt så att det inte blir mycket bloggat.

Men ibland inser man att man faktiskt har köpt hem teer som man inte har recenserat. Ett sådant är In the Mood for Teas Yunnan Gold, som jag köpte 50 g av någon gång i september. Yunnan Gold, eller Golden Yunnan som det ibland också kallas, anses av många te-entusiaster vara ett av de absolut bästa svarta teerna. Keemun och Darjeeling (för dem som räknar Darjeeling som ett svart te) brukar också rankas högt, men det är sällan som Yunnan Gold inte nämns när svarta teer skall rekommenderas.

Yunnan Gold uppstår i den unika terroir som finns i Yunnan-provinsen, där man också odlar det te som blir till pu-er. De senaste åren har det varit mycket svårt att få tag på Yunnan Gold av superb kvalité, något som både entusiaster och tehandlare har beklagat sig för mig om. Vissa menar att detta kan skyllas på den ökade populariteten hos pu-er, så att de teblad som skulle ha blivit Yunnan Gold istället blir pu-er. Andra hävdar att pu-er och YG tillverkas i helt olika delar av Yunnan och att det inte alls är samma blad som används till de båda förädlingsprocesserna.

Oavsett vad hade jag "oturen" att som mitt allra första Yunnan Gold - som jag beställde från Upton Tea Imports - få ett te vars likhet jag sedan dess inte har lyckats hitta igen. Jag har smakat och köpt och provat men jag har inte hittat ett YG som jag har tyckt lika bra om som Uptons dåvarande China Yunnan Golden Temple. Jag blev mycket besviken på Yunnan Golden Buds from Yunnan Sourcing LLC på Ebay, vars omtalade te jag endast tyckte var mediokert.

In the Mood for Teas Yunnan Gold är snäppet bättre, men det har inte riktigt den fylliga, kryddiga mjukheten som har kommit att bli mitt ideal för YG. Syrlighet är en egenskap som jag absolut inte vill ha hos mitt YG, och här lyckas In the Mood for Teas variant hyfsat bra, men en liten syrlig ton kan ändå anas.

Det har den trivsamt robusta, nästan lite jordiga ton som man förväntar sig hos ett Yunnan-te, tillsammans med en viss kryddighet som jag ofta associerar till kryddpeppar och svartpeppar. För att få ut det mesta av dess komplexitet bör man brygga det i gaiwan, eller någon annan liten porslinskanna, med relativt korta bryggningar. Då känner man den något söta, vagt chokladaktiga undertonen. Eftersmaken ligger kvar på tungan länge. Tre intressanta bryggningar går att få ut på det viset, men brygger man i en större kanna kan man fortfarande få ut två bryggningar.

Sammanfattningsvis är In the Mood for Teas Yunnan Gold är ett bra YG, men det finns ännu bättre där ute. Problemet är att finna dem.

torsdag 23 oktober 2008

Terecension - Fenghuang DanCong Song Zhong

(TeBloggens förra inlägg introducerade oolongte-klassen DanConger. Det är bra att läsa det först, om man inte har gjort det.)

Jag fick provsmaka detta DanCong på In the Mood for Tea, och sedan var jag fast. Det var ett dyrt te; 300 kr/hg, men vettet var mindre än plånboken i detta fall, och smaklökarnas makt var stor.

Rent namnmässigt är Fenghuang DanCong Song Zhong ett något förbryllande DanCong, då det inte följer den normala namnkonventionen med en beskrivning av en doft eller en arom. Song Zhong verkar snarare hänvisa till att teplantan har anor från Song-Dynastin. Men andra DanConger verkar inte kunna vara Song Zhong; "Mi Lan Xiang Song Zhong" = "Mi Lan med anor från Song-dynastin", verkar inte existera. Så Song Zhong är inte en klass teer, utan ett unikt te.

Jag skulle lätt sätta etiketten "litchi-DanCong" på Song Zhong, om jag behövde ge det ett namn i stil med andra DanCongers namn. Persika kanske kan ge en liten aning åt smaken, men åk och köp lite färsk litchi eller rambutan, eller köp en burk konseverad litchi, så kommer ni att förstå vad jag menar.

Jag har bryggt Song Zhong på lite olika sätt; mest i gaiwan, men också i glastekanna. Oftast med 95-gradigt vatten och 1/3 blad (bladen är ganska stora). Det är ett mer förlåtande DanCong jämfört med Mi Lan och Gui Hua. Visst, det blir bittert om man glömmer bort det, men inte samma snabba, otrevliga och nästan oudvikliga bitterhet som vissa DanConger har. Det indikerar vilken fantastisk kvalité det här teet har.

Jag tänker inte skräda mina ord här. DanCong Song Zhong är ett av de allra bästa teerna jag har druckit. Första bryggningen är en orgasmisk upplevelse av mjuk, sval fruktighet. Det är svårt att beskriva i ord. Kanske passar det bara mina smaklökar perfekt. Detta är inte ett särskilt blommigt DanCong, och då det för tillfället finns mycket gröna, rullade oolonger i min tehylla är det extra trevligt med ett lite annorlunda te. Det är heller inte så "vuxet" och robust som Wuyi-oolonger, utan väldigt finstämt. Och det luktar fantastiskt.

Kommande 3 bryggningar är också mycket njutningsfulla, med en lite snällare, ljusare framtoning. 5:e bryggningen börjar bli lite mer som lätt smaksatt varmvatten. Jag borde brygga ännu fler bryggningar nästa gång för att se om det händer något spännande, men jag kan ändå konstatera att jag tycker att detta är ett fantastiskt gott te värt sitt höga pris.

torsdag 16 oktober 2008

Terecension - Bai Hao Yin Zhen

Tekoppen var mycket generös mot mig vid vårt senaste tebyte och ett av teerna jag fick var det vita teet Bai Hao Yin Zhen. Det är inte att förväxla med taiwanesiskt Dong Fang Mei Ren "Bai Hao", eller Oriental Beauty som det även kallas. Det är ett mörkt oolongte (ett av de få taiwanesiska teer som har utvecklats på ön, och inte "importerats" från Kina), och dess profil ligger mycket långt från Bai Hao Yin Zhen.

Så vad ligger bakom denna förvirring? Jo, Bai Hao betyder, beroende på vilken källa du frågar, silverhår, silvertopp eller vitt hår. Oriental Beauty har mörkrostade blad, men bladen slutar med en vit spets. Betydligt mer vitt blir det på Bai Hao Yin Zhen, som ibland kallas Silver Needles, som vars bästa kvalitéer ska vara täckt av ett vitt, fjunigt hår.

Så är definitivt fallet med detta Yin Zhen (inköpt på In the Mood for Tea om jag inte missminner mig), och bladen har ett mycket inbjudande utseende. De är köttiga och tjocka och får en att vilja äta själva bladen istället för att brygga te på dem.

Jag fyllde min gaiwan till ca 1/4 och använde lite fegt 70-gradigt vatten med korta bryggningar. Brygden doftade jordigt av alla dofter, med aningar åt nötskal. Första bryggningen blev olikt något annat te jag har druckit, för även om jag har sett smakbeskrivningen "gräddigt" många gånger tidigare så var det här första gången jag upplevde det själv. Mjukt, fylligt, lent... ja, gräddigt. Under det nötiga toner, och drag av ogräs (vått och växtligt).

Andra bryggningen blev tyvärr inte lika mind-blowing, då mycket av den tjocka fylligheten har tonats ner. Här känner man lite tydligare kopplingen till traditionella, kinesiska gröna teer, även om detta te har sina vegetabiliska drag. Det är inte särskilt sött eller sövande, utan är ett mer uppmanande te som vill sätta igång tankeverksamhet.

Vitt te har aldrig varit en tegenre som intresserat mig särskilt mycket, men det här är ett mycket bra te. Vill man testa vitt te så tycker jag att Bai Hao Yin Zhen, med sin ganska vuxna framtoning, och White Dragon Pearls (vitt te rullat till små kulor), med sin söta, aprikosaktiga ton, är två bra val som ger en god bild av spektrat av vita teer.

onsdag 8 oktober 2008

Terecension - Gui Hua Xiang DanCong

Man kan skönja flera stora klasser av oolongteer; Wuyi-bergets klippteer (t.ex. Da Hong Pao), Anxi-oolongerna (där Ti Guan Yin ingår), taiwanesiska höghöjdsteer (bl.a. Li-Shan, A-Li-Shan och Tung Ting) samt Fenix-oolongerna från Guangdong-provinsen i Kina.

Fenghungang betyder fenix på kinesiska och DanCong [uttalas danchong] betyder blad. "Fenghuang DanCong" och "Fenixoolong" är alltså samma sak. Ofta säger man bara DanCong, för att slippa alla långa uttryck.

DanCong-tebuskarna är uppskattade för sin förmåga att imitera andra dofter och smaker, utan att man faktiskt behöver smaksätta dem med något annat än temästarens kärlek. Xiang betyder doft eller arom på kinesiska, och genom att titta på namnet på en DanCong-sort kan man få sig en uppfattning av vad man kan vänta sig av teet;

- Yu Lan Xiang (Magnolia-blomma)

- Xing Ren Xiang (Mandel)

- Zhi Lan Xiang (Orkidé)

- Po Tou Xiang (Ingefärsblomma)

- Huang Zhi Xiang (Apelsin-blomma)

- You Hua Xiang (Pomelo-blomma)

- Mi Lan Xiang (Honungsorkidé)

- Rou Gui Xiang (Kanel)

- Gui Hua Xiang (Osmanthus-blomma)

Ett traditionellt DanCong rullas inte (till skillnad från Ti Guan Yin och de flest taiwanesiska oolongerna) och oxideras 30-40%. DanConger kräver en del planering och varsamhet vi bryggningen då de är lätta att brygga fel. Riktiga "Gong Fu"-teer. Ett litet bryggkärl (gaiwan eller Yixing-kanna) är nyckeln, samt korta bryggningar (15-20 sekunder). Att brygga dem för kort tid är alltid bättre än att brygga dem för länge, eftersom beskan som kommer vid för lång bryggtid är oerhört påträngande och dröjer sig kvar i tebladen länge. Det är också viktigt att se till att man verkligen häller av allt te från sitt bryggkärl, så att det inte ligger kvar och blir bittert. Enligt min erfarenhet blir DanCong godast om man dricker det så varmt som möjligt.

Jag fick en generös mängd Osmanthus-DanCong (Gui Hua Xiang) från In the Mood for Tea av Tekoppen vid vårt senaste tebyte. Det finns oolongte som smaksätts med osmanthus (ofta ganska låg kvalité), men med Gui Hua Xiang har man alltså försökt odla fram smaken på ett naturligt sätt.

Osmanthus-oolong är ett av min mors favoritteer men själv har jag ingen större erfarenhet av att dricka varken det eller andra teer smaksatta med osmanthus. Därför kan jag inte direkt säga hur nära i smaken Gui Hua Xiang kommer. Jag bryggde det i en 1/3-fylld gaiwan med 90-gradigt vatten. Det färdiga teet blev varmt gult med en korresponderande varm, lätt blommig doft som fick mig att tänka på apelsin, vanilj och rhododendron.

Teet har en nästan läskande men ganska subtil smak. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det smakar. Jag associerar återigen till vissa smakelement hos apelsin. Det finns en lätt beska som verkar svår att komma ifrån, men som går att minimera om man brygger det rätt. Fylligheten blommar tyvärr ut tidigt i munnen och når inte riktigt halsen. Eftersmaken finns där men är relativt svag.

De första två bryggningarna imponerade inte. Tredje bryggningen var däremot annorlunda; lite rundare, fylligare och mer balanserad. Fjärde bryggningen var dock också mycket bra, och femte helt okej. Jämfört med andra DanConger jag har testat, som Mi Lan Xiang, så är Gui Hua Xiang mer anonymt i smaken.

Jag vet att In the Mood for Teas Gui Hua Xiang är ett av deras billigare oolonger och därför kan det varar en bra introduktion till DanCong för någon som vill testa dem. Personligen är det här kanske ett lite för subtilt DanCong för mig.

Jag tackar Tekoppen för att jag fick möjlighet att bredda min erfarenhet när det gäller DanConger.

måndag 29 september 2008

Te och EU - revisited

I ett försök att öka medvetandet kring EUs importbestämmelser för te (se inlägg i maj) mailade jag flera svenska EU-parlamentariker. Jag fick två trevliga svar; ett från Carl Schlyter (mp), och ett från Jens Holm (v). Jag publicerar dem här med deras godkännande.

Carl Schlyter:

Jag är själv passionerad te-drickare och har uppenbarligen illegaltsmugglat in te i okunskap om reglerna, tog bara för givet att det var samma gräns som för kaffe....

Du har redan nått det första steget att påverka genom att jag nu kommer ställa en fråga till kommissionen om varför te behandlas så hårt, med bakgrund av min kamp för sänkta kvoter på alkohol inom EU där reglerna är allftör generösa istället.

Ditt nästa steg kan vara att skriva ett liknande brev till EU-kommissionen. Det tredje är att be regeringen driva frågan inom EU.

Jens Holm:

Tack för ditt mail, och jag förstår din frustration då jag själv är stor te-drickare.

EU är en tullunion vilket innebär att frågor om tullar och regler kring privatimport bestäms på EU-nivå. Dock är detta inget EU-parlamentet kan säga till om, utan det är medlemsländernas regeringar som bestämmer, efter att kommissionen kommit med förslag om nya/ändrade regler. Kommissionen är ett tjänstemannaorgan som har stor makt inom unionen, men som inte är så lätt att påverka utifrån. Det är ett av EUs demokratiproblem...

Jag skulle emellertid rekommendera dig att ta kontakt med kommissionens kontor i Sverige och höra om det finns någon diskussion om förändrade regler kring införsel av te till EU. Du kan även kontakta kommerskollegium som är regeringens myndighet för handelspolitik, och höra om dem har arbetat något specifikt med den här frågan.

Lycka till, och håll oss gärna underrättade om du når framsteg.

Carl Schlyter skickade mycket riktigt en fråga till EU-kommissionen för att höra varför te särbehandlas, och var sedan vänlig nog att vidarebefodra det informativa svaret till mig. Rödmarkeringarna är mina egna.

Svar från kommissionen

I gemenskapens gällande bestämmelser görs det skillnad mellan de omständigheter under vilka varor införs till gemenskapens territorium, samt mellan tull, mervärdesskatt och punktskatt. Vid flytt från tredjeland befrias personlig egendom på vissa villkor från tull och mervärdesskatt. Särskilt gäller att varorna ska ha använts på den tidigare ordinarie bostadsorten och vara avsedda att användas på den nya ordinarie bostadsorten. Befrielsen gäller inte varor som är avsedda att användas vid utövandet av affärsverksamhet eller yrkesverksamhet. Befrielsen gäller heller inte vissa särskilda varor, såsom tobak eller tobaksprodukter och alkoholprodukter. Te däremot har ingen sådan särskild status och omfattas därför av befrielsen på samma villkor som andra produkter. Punktskatt på te omfattas av andra regler. Te hör inte till de produkter på vilka en harmoniserad punktskatt tillämpas. Gemenskapslagstiftningen hindrar dock inte medlemsstaterna från att uppbära punktskatt på te och föreskriver heller inte några särskilda mängdgränser på detta område i samband med flytt från tredjeland. Medlemsstater som uppbär punktskatt på te får därför i princip tillämpa sina nationella regler.

När det gäller resande från tredjeländer är situationen en annan. Här är principen att varor som ingår i det personliga bagaget befrias från mervärdesskatt, punktskatt och tull upp till ett visst penningbelopp som tillämpas på de sammanräknade varorna i det personliga bagaget (för närvarande 175 euro). Vissa varor omfattas däremot i stället av kvantitativa begränsningar . Detta gäller först och främst alkohol- och tobaksprodukter. I fråga om mervärdesskatt och punktskatt tillämpas däremot kvantitativa begränsningar även på parfym, kaffe och te. För te är den kvantitativa begränsningen 100 g. Utvidgningen av bestämmelserna till att gälla de tre sistnämnda kategorierna, ett beslut som antogs 1969, var en följd av att en betydande andel av medlemsstaterna vid den tiden uppbar punktskatt på dessa varor. Idag återspeglar systemet dock inte längre det verkliga beskattningsmönstret för punktskattepliktiga varor i en stor majoritet av medlemsstaterna. Därför föreslog kommissionen den 22 februari 2006 att de kvantitativa begränsningar som tillämpas på dessa tre produktkategorier ska avskaffas [1]. Rådet antog förslaget den 20 december 2007 [2]. Som en följd av detta kommer te att behandlas som vilken annan produkt som helst och sålunda att omfattas enbart av det högsta värde som tillämpas på de sammanräknade varorna i det personliga bagaget (värdet har höjts till 300 euro och, när det gäller flyg- och sjöresenärer, till 430 euro). Det nya systemet kommer dock att träda i kraft först den 1 december 2008.

[1] Förslag till rådets direktiv om befrielse från mervärdesskatt och punktskatt på varor som införs av resande från tredjeländer, KOM (2006) 76 slutlig.
[2] Rådets direktiv 2007/74/EG av den 20 december 2007 om undantag från mervärdesskatt och punktskatt på varor som införs av resande från tredjeländer, EUT L 346, 29.12.2007.

Glädjande nog verkar det alltså som att någon redan insåg orimligheten i de rådande importbestämmelserna för te, och gjorde något åt saken. Från och med december kan vi alla ta in te för upp till 3000 kr utan att behöva smuggla.

torsdag 25 september 2008

Temagi i Prag

Jag fick för flera månader sedan en fråga om jag kände till några bra tehus i Prag. Jag var tyvärr tvungen att svara nej; jag hade aldrig varit i Prag. Jag kände knappt ens till att det fanns en tjeckisk tekultur. Nu har jag varit i Prag och konstaterat att ryktet var sant.


Innan Sovjet föll var det inte lätt att få in bra te till Tjeckien. Det är lätt att gissa att Partiet helst gynnade de inhemska producenterna i Georgien och övriga östra Sovjet. Avskräcker billigt sovjetiskt te folk från te, eller sporrar det dem att längta efter bättre? I Prags fall verkar det ha varit det senare. Utvecklingen sedan revolutionen 1989 har stora likheter med de steg Sverige har börjat ta från kaffemonopol till en efterfrågan på valmöjligheter och kvalité. Men Tjeckien har kommit längre.


I Kanada och USA fick man verkligen leta efter tehus; helst på internet innan man gav sig ut. I många fall blev man besviken. I Prag springer man ofta på tehusen; även om det lönar sig att göra lite research. Jag gjorde båda varianterna. På min väg upp mot slottet (ja, vad som visade sig vara slottet; jag var egentligen bara nyfiken på de gotiska tornen), förbi Karlsbron, gick jag in på ett tehus med ett stort kinesiskt tecken på skylten. Det kändes som en garanti för att jag inte bara skulle få välja mellan svarta frukostblandningar. Menyn var okej, men inte förstklassig. De vanligaste sorterna av en viss genre (Ti Guan Yin, Pai Mu Dan ect) samt en större mängd smaksatta svarta teer. Det roligaste var kanske tedrinkarna som bestod av olika blandningar av te, likör och mjölk. Det hade kanske varit ett bättre val, men jag valde att slå på stort och beställa en kanna Gyokuro (98 CZK, ca 40 SEK). Tehuset bestod av ett enda rum med mysig interiör, lite bakverk att beställa till om man så önskade, samt te och acessoarer till försäljning.


Tyvärr överskattade jag tehusets förmåga att brygga Gyokuro. Jag fick en bitter, oinspirerad och inte alls tillräckligt gräsig bryggd. Det räckte till två koppar; den andra bättre än den första, men jag misstänker att mina smaklökar var saturerade med beska vid det laget.


Det andra tehuset hade jag kollat upp på internet innan; U zlatého kohouta hette det och låg på Michaelská #3 i Gamla Stan. Det första jag fick höra när jag gick innanför dörren var svenska röster, och vilka satt där denna måndag om inte en grupp vänner och bekantar från Stockholm? Jag är fortfarande inte helt övertygad om att jag inte drömde, för de var tvungna att gå strax därefter och jag bad om en meny omgiven av en lätt overklighetskänsla.


Det här var ett mycket ambitiöst tehus med en meny som mest påminde om utbudet på In the Mood for Tea. Lokalen var gammal och mysig, med soffor och fåtöljer, tegelväggar och en öppen spis (som inte eldades denna dag). De hade ca 10 olika oolonger från Kina, Taiwan och Thailand samt en angivelse på hur många bryggningar man kunde förväntas få ut av teet. Bland de svarta teerna fanns bl.a. toppkvalitéer av Yunnan, Keemun, Darjeeling och Panyang Congou. Jag valde ett DanCong (98 CZK) som jag inte minns det exakta namnet på, men som enligt uppgift skulle räcka til 3 bryggningar. Med tanke på att teskålen och kannan kanske rymde 3 dl så var det ingen dålig mängd te som jag avnjöt. Temakaren hällde elegant upp teet vid bordet varje gång jag lämnade in kannan för att få nytt vatten, och det var utmärkt bryggt varje gång. Det var ett mycket gott DanCong med lång eftersmak av blommor och litchi.


TeBloggen ger sina högsta rekommendationer till U zlatého kohouta.

Holy Mountain Teas guide till tehus i Prag

söndag 7 september 2008

Terecension - Tai Tung "Si Cha"

Tai Tung Si Cha är ett rullat, mörkt oolong som jag beställde från Hou De. Mörka oolonger, som Bai Hao och Wuyi-teerna, brukar oftast vara orullade, och därför lockade möjligheten att få testa något annorlunda. Taiwaneserna är dessutom inte kända för att göra något annat mörkt oolong än Bai Hao.

Eftersom rullning kapslar in och skyddar teet mot oxidering sägs det göra att teet håller smaken längre. Nu är Si Cha från 2007 så åldring kan ändå ha haft en viss effekt på smaken, men när det gäller mörka oolonger så kan det ibland vara en positiv effekt, som mjukar upp och balanserar smaken.

Jag har bryggt Si Cha både med gaiwan (ca 1 dl) och i en lite större glaskanna (ca 3 dl). Det har varit populärt bland mina vänner. "Kan jag få det där karamell-teet" frågade en kompis sist hon var hemma hos mig.

Si Cha är en mjukt te som ifall det bryggs "western style" (mycket vatten, långa bryggningar) påminner starkt om ett Shui Xian-oolong från Wuyi-berget. Det är inte hårt eller bittert, men kanske heller inte så komplext. Ett trivsamt te som är snällt mot magen.

Bryggt i gaiwan med mycket blad och korta bryggningar får man däremot starkare caramel-artade toner, även om det inte är en dominerande smak. Hou De tycker att det är fruktigt men jag vet inte om jag håller med. Lite sötaktigt, lite; lite toner av varmt trä (jag associerar till en bastu).

Jag slutade brygga vid 5 gaiwan-bryggningar, som alla var i stort sett likvärdiga. Brygger jag fler bryggningar i framtiden så ger jag en rapport. Över lag så är priset (ca 300 kr/ hg) i det mastigaste laget för något som i stort sett skulle kunna ersättas med Shui Xian, men det är ett mycket gott te.

tisdag 2 september 2008

Te och tänder

Lovprisningar kring teets hälsoeffekter är inget jag brukar överskölja TeBloggen med. Det kan andra skriva om bättre än jag, och jag är skeptisk till många saker som påstås. Men i dessa tider av grönt te-yra och vitt te-snobberi kan folk behöva lite goda argument till att fortsätta dricka svart te.

Jag hos tandläkaren för ett par dagar sedan. Som vanligt hade mina tedrickarvanor gett lite beläggningar på tänderna och jag förväntade mig en åthutning av min tandläkare. Instället sa hon att det var bra att jag drack te. Hon förklarade vidare att det finns relativt mycket fluor i te, och som vi alla fick lära oss i grunskolan (ibland under plågsamma förhållanden) så skyddar fluor mot karies.

Och gissa vad? Svart te innehöll mest fluor, även om grönt te och andra sorter av Camellia Sinensis var nästan lika bra. Det finns alltså all anledning att dricka en kopp te efter maten (helst utan mjölk och socker). Eller till maten. Eller närsomhelst.

torsdag 28 augusti 2008

Att förvara te

Te är en färskvara. I olika grad beroende på vilken tegenre det handlar om, men ändå en färskvara. Te kan huvudsakligen degenereras genom oxidering (exponering med syre), fotolys (exponering med ljus) och förmultning (aktivitet från bakterier eller mögel). Hur kan vi förhindra det och ge vi våra teer ett långt och lyckligt liv?

Oxidering

Låt oss börja med oxidering. I längden är det omöjligt att förhindra oxidering, eftersom all luft innehåller syre och vi inte kan undvika att åtminstone öppna våra burkar (eller andra förvaringskärl) när vi vill dricka vårt te. Oxidering försvagar smaken på teet och kan ibland också förändra den.

De flesta organismer har i sin naturliga form ett skydd mot oxidering. Hos ett teblad utgörs detta av ytan på tebladet, som skyddar de inneliggande cellerna. Så fort vi delar tebladet i bitar exponeras cellerna som då är känsliga för oxidering. Desto större cellytor som exponeras eller desto fler ytor som exponeras desto kraftigare blir oxideringen. Finfördelat te (BOP, t.ex.) är därmed känsligare än helbladigt te. Allra känsligaste är pulveriserat te, som Matcha, men också te till tepåsar. Japanskt te är ofta finfördelat, och tillsammans med faktumet att det ofta är grönt leder det till att japanskt te hör till de absolut känsligaste teerna.

Det finns flera sätt att minska effekterna av oxidering. Det första är att förvara sitt te i burkar med dubbla lock (ett innerlock och ett ytterlock). En viss mängd luft kan bara oxidera en viss mängd te, sedan minskar "oxideringspotentialen". Dubbla lock minskar risken att ny luft strömmar in i burken; luft som skulle kunna oxidera mera. Burkar med dubbla lock är tyvärr ganska dyra (jag har sett från 69 kr i Sverige) men det kan vara en väl värd investering. Titta efter moderna japanska teburkar; de har ofta dubbla lock.

Om man brukar köpa en större mängd te åt gången (säg +200g) är ett annat sätt att skaffa en mindre burk och en större burk att förvara samma i. Den lilla burken, som kanske rymmer 25g, har man för daglig användning. När den tar slut fyller man på den från den stora burken, som är för långsiktig lagring. På så vis minskar man mängden nytt syre som man utsätter det mesta teet för. Chaikhana i Stockholm har ett sådant system.

Till sist så är en annan bra lösning att köpa små mängder te åt gången. Om din tebutik inte säljer 50g, påpeka det. Varje gång du är där. Ju snabbare man dricker upp teet desto mindre har det hunnit oxidera.

P.S: Det finns förvaringsburkar med vakuumpump, för att pumpa ur luften med, men det känns som överkurs.

Fotolys

Ljus kan ge två skiljda effekter på teet. Ljus (dvs. fotoner) har förmågan att reagera med atomer och molekyler och slita sönder dem. Ju mer energirikt ljus desto större förmåga har den att göra detta. Ultraviolett ljus (UV) från solen står för det mesta av det energirika ljus vi utsätts för. Vi människor (och den levande teplantan) har fina biologiska barriärer som skyddar oss från skadlig strålning men det har inte det processade teet. De har inte heller förmågan att ersätta skadade molekyler/celler med nya som levande varelser har. Fotolysens effekt på te är inte synbar men den kan bryta ner teets smakämnen.

Ljus har också förmågan att sätta molekyler i gungning. Kommer molekylerna upp i tillräckligt höga hastigheter kan de byta fas, t.ex. från vätskeform till gasform. Det finns alltid en viss mängd flytande vatten i te (olika mycket beroende på vilken sort) som är väl avpassad för att ge just det teet den optimala smaken. Om teet utsätts för solljus kan detta leda till att teets vätska förångas och försvinner, vilket gör att teet torkar mer än vad som var avsett. Det kan leda till ett bittrare te.

Det enklaste sättet att skydda teet mot fotolys är att förvara det i ogenomskinliga burkar i ett skåp. Det kan vara vettigt att förvara smaksatta teer och osmaksatta teer en bit från varandra om man vill hindra smakvandring.

Om ni kommer till en tebutik som förvarar sitt mer exklusiva te i genomskinliga glasburkar - köp inte det direkt från burken. Fråga om de har mer av samma te (säcken som det kom i, t.ex.) men som har förvarats på ett bättre sätt. Har de inte det så skulle jag rekommendera att köpa det någon annanstans.

Förmultnelse

Som tidigare nämnt har allt te en viss mängd vatten i sig. Svart te har mindre, grönt te har mer. Finns det någonting som bakterier och mögel älskar så är det fukt. I vårt svenska klimat med vår relativt torra luft så är det sällsynt att te möglar eller blir bakterieangripet. Men att förvara det i källaren kanske inte är det optimala, och se till att teburken är riktigt torr när du lägger i teet.

De lärda är oeniga om huruvida det är bra att förvara te i kylskåpet eller frysen. Mindre snäll miljö mot mögel och bakterier, ja, men risken finns också att det kan konsensera vatten i teet så att fuktigheten ökar. Många japanska och kinesiska tetillverkare förvarar sitt te i kyla men man kan ju undra hur pass specialanpassade de är och om det är något som en vanlig entusiast bör ta efter.

Att förvara te i frysen eller kylen kan möjligen hjälpa mot oxidering, då kall luft cirkulerar mindre än varm luft. Men ska man förvara det i kylskåpet så se till att ha en riktigt tät burk och knyt en plastpåse eller två runt den så att den inte tar lukt och smak av vitlök, skinka eller annat mysigt.

Terecension - Tai Tung Premium "Hao Xian"

Te är väl te, eller hur? Camellia Sinensis om man vill vara petig (och exkludera örtte och Rooibos). Camellia Sinensis Sinensis och Camellia Sinensis Assamica om man vill verka snobbig. Men sedan har dessa huvudvarianter ett otal plantvariationer som ger olika smak och karaktär på teet. De flesta är framtagna för att producera ett speciellt sorts te. Ti Guan Yin är ett exempel på en sådan variant av tebusken. Det är sällan en plantvariant som används för t.ex. oolong används för t.ex. vitt eller svart te. Vi börjar se mer och mer sådana experiment, bl.a. i Darjeeling, men det krävs mycket skicklighet och arbete för att få ett lyckat slutresultat.

Då jag aldrig druckit något taiwanesiskt svart te [hong cha] blev jag mycket nyfiken på Hou De's handskördade Hao Xian (130 kr/ 56g). Teet är tillverkat av samma plantor som används till oolongtillverkning och som oolongfantast tyckte jag att det lät lovande. Hao Xian är ett helbladigt te med ovanligt stora blad för att vara ett svart te (i oolongtraditionens anda). Det visade sig vara ett mycket annorlunda svart te.

Man bör inte ge sig på Hao Xian med inställningen att det ska vara som ens vanliga Keemun, Yunnan eller Golden Monkey. Då kommer man nog att bli besviken. Det närmsta jag kan associera till är lagrat Wuyi-oolong. Den söta men samtidigt robust muskiga profilen. Den är inte skogigt jordig som pu-er kan vara, men snarare bergig och mineralaktig. Ett litet bett som får mig att associera till kol och grillad mat. Kanske något drag av blåbär.

Jag bryggde det i en liten gaiwan fylld till ca 1/4, med 100-gradigt vatten i ca 30 sekunder. Doften av det bryggda teet är så stark att den fyller hela rummet. Teet är lätt strävt men inte alls bittert. Eftersmaken ligger kvar länge i gommen.

Jag bryggde andra bryggningen ca 10 sekunder längre och fick en kopp som var av samma kvalité som första. Jag kände inga större smakskillnader, men teet är å andra sidan såpass komplext att man är upptagen med att tänka på det här och nu; inte hur det brukade smaka.

Tredje bryggningen var nog min favorit. Lite mjukare, lite mildare, utan att vara intetsägande. Fjärde bryggningen är, även om den är god, tillräckligt blek för att jag ska vilja avslutta bryggningen här.

Hao Xian är som ett lagrat oolong - när man väl har kommit över den första chocken, vill man ha mer.

måndag 25 augusti 2008

Terecension - Traditional "Yin Hwa" Pomelo Flower

Detta blir den första recensionen av min tebeställning från Hou De. Som återkommande läsare redan vet har jag under en tid letat efter goda smaksatta gröna teer. Jag hade mina ögon på Yin Hwa redan förra året och nu när de fått in en ny omgång bestämde jag mig för att göra en beställning.

Pomelo är en mycket uppskattad citrusfrukt i Kina och övriga Sydostasien. Den är stor, gul och har en milt syrlig smak.

Yin Hwa (ca 65 kr/56 g) är ett orullat helbladste som tillverkas in Fujianprovinsen i Kina. På samma sätt som jasminete av god kvalitet smaksätts med jasminblommor som får ligga med teet så smaksätts detta gröna te med pomeloblommor. Och precis som med jasminte av toppkvalitet har man sedan plockat bort blommorna. Resultatet är ett te som påminner mycket om jasminte men som har sina egna distinkta egenskaper.

Jag bryggde det i en gaiwan i 75-gradigt vatten. Min första tanke var att det förmodligen var samma baste - eller ett mycket likt baste - som till mina jasminpärlor från Upton Tea Imports. Smaken var nämligen mycket lik. Mild och lätt söt, som dagg. Lätt blommig. Men Yin Hwa hade också ett robust bett om man bryggde det lite längre; den blev inte besk men en distinkt ton av tobak introducerades i teet. Lite vuxnare än jasminpärlor.

Jag kan inte påstå att jag kände av så mycket citrustoner i teet men det kanske handlar om vilken temperatur man brygger det vid. Det känns värt att exerimentera med med. Men vid 75 grader fick jag ut 6 i stort sett likadana bryggningar av Yin Hwa och uppskattade dem allihop.

Yin Hwa ger mig bilden av att vara ett utmärkt måltidste då det inte är fullt lika parfymigt som jasminte kan vara och jag kan inte konstatera något annat än att det är ett utmärkt smaksatt grönt te.

fredag 22 augusti 2008

Rysk och georgisk tekultur

Ryssland och Georgien är två högst dagsaktuella länder som båda har en egen tekultur. Även inbitna kaffedrickare brukar ha hört talas om den ryska samovaren (самова́р) som hör till den ryska medel- och överklassens tedrickande. På de stora stepperna i öster dricker man smörte, och även om flertalet georgier föredrar kaffe har Georgien en betydande teproduktion.

Länge kom teet till Ryssland via kamelkaravaner från Kina och det sägs att det första teet nådde Ryssland 1638. Det ryktas att den populära blandningen Russian Caravan (Keemun blandat med Lapsang) först kom till genom att teet fick ligga nära lägereldarna och ta smak, och att detta föll ryssarna i smaken. Men så vitt jag har hört så har ryssarna aldrig druckit mycket rökt te.

Samovarer började tillverkas i Ryssland på 1770-talet och blev vanliga först på 1890-talet. Länge hettade man vatten till örtte eller te i en sbitennik:


Det är däremot oklart ifall sbitennik var det bryggkärl som gav upphov till samovaren, eftersom samovaren är betydligt mer avancerad och ger upphov till en bryggmetod olik de flesta andra. Samovaren är framför allt en vattenvärmareoch traditionellt sett värmdes den med kol. Idag är dock elektriska samovarer vanliga. En traditionell samovar har 6 betydelsefulla delar; centraltubel för att lägga kol i (trooba), kärlet utanför tuben att ha vatten i, kranen att tappa ur vattnet med, locket till vattendelen (kroishka), tekannehållaren (kanporka) och tekannan (tsajanik).

Kolet lades i centraltuben, vattnet hälles i, det värmeledande locket lades på och den lilla tekannan sattes på toppen. Man bryggde en liten mängd mycket starkt te i tekannan och när det var dags att brygga teet hällde man i en liten mängd koncentrerat te i koppen och spädde ut med varmt vatten från kranen tills man fick en önskad styrka på brygden. Var teet av dålig kvalité krävdes det säkert stora mängder socker för att få det smakligt, annars kanske det räckte med en citronskiva eller två.

Dagens samovarte är ofta te som inte blir särskilt beskt även om man brygger det i 10-15 minuter och jag vet att en vän till mig fick det rekommenderat som bas i en blandning när hon ville prova på att smaksätta te själv.

Det te som kom med kamelkaravanerna räckte föga för att tillfredsställa den ryska efterfrågan. Därför startades de första teplantagerna i Georgien (sedan 1801 en del av Ryssland) år 1847. De första experimenten var relativt framgångsrika och fler plantager startades. Föga förvånande blev det slut på karavanerna när Transsibiriska Järnvägen med anslutning till Peking byggdes färdigt år 1916. Från att ha varit något för adeln blev te tillgängligt för medelklassen. Kanske var det konkurrensen från Kina som gjorde att Georgien började producera pressat grönt och svart te, som huvudsakligen fraktades bort till Sibirien och Mongoliet för att bli smörte.

Länge var "ryskt te" synonymt med georgiskt te med det är nog inte en vild gissning att Ryssland har handelsembargon mot Georgien för tillfället och vägrar importera deras te. Under Sovjettiden kom Georgien huvudsakligen att producera billigt, maskinellt processat svart CTC-te men sedan självständigheten har det skett en tillbakagång till helbladigt te av högre kvalité.

Vill man testa så har Tea Centre of Stockholm georgiskt svart te ("Grusinien") och på internet så har bl.a. Nothing but Tea handtillverkat, småskaligt georgiskt te (http://www.nbtea.co.uk/acatalog/Wildcrafted_Teas.html).

På återseende, eller som man säger i Ryssland; Da svidanija!

måndag 11 augusti 2008

Terecension - Golden Turtle

Det finns en robust, tröstande charm hos Wuyi-bergets oolongteer som inte går att ersätta med Ti Guan Yin eller ljusa Taiwanesiska oolonger. Efter att mitt Tie Luo Han tagit slut bestämde jag mig för att prova på något nytt och valet hamnade på det något mindre rostade Wuyi-teet Golden Turtle. Det visade sig vara den dyraste oolongen på In the Mood for Tea med sina 238 kr/hg men med skatteåterbäringen i sikte blev det ändå ett köp.

Golden Turtle, eller Shui Jin Gui som det heter på kinesiska, är ett svårflörtat te som vill ha mycket uppmärksamhet och engagemang. Lyckas man med det kan man få en fantastisk testund; misslyckas man så blir det i värsta fall för svagt eller starkt och strävt men ändå inte beskt. Men tidsfönstret mellan för svagt och för starkt är inte många sekunder.

Jag bryggde teet i en liten gaiwan fylld till ca 1/4 med teblad och 100-gradigt vatten. Första bryggningen hade tydliga Wuyi-drag som jag kände igen från Tie Luo Han och Rou Gui. Jag tror att man brukar kalla den tonen för sandelträ. Det är en något sträv ton som påminner mig vagt om Hojicha. Den dominerade smaken i första bryggningen men långt senare i eftersmaken kröp lite fruktiga toner fram som fick mig att tänka på passionsfrukt.

Andra bryggningen doftar nektar och mandarin och har mer mineraltoner, och om den blir stark påminner eftersmaken om riktigt mörk choklad.

Tredje bryggningen är mer blommig-fruktig och lite friskare i eftersmaken.

Fjärde bryggningen är mildare men den mest lättdruckna hittills. Fruktig eftersmak.

Femte bryggningen hade fortfarande kvar teets särdrag och skiljer sig inte väsentligt från den förra bryggningen. Tie Luo Han brukade bara klara fyra bryggningar så det är åtminstone en till bryggning för pengarna.

Sjätte bryggningen: Nu är det mest kroppen av teet kvar och det avslutar bryggningen.

Sammanfattningsvis så är Golden Turtle ett svårbryggt men gott te som går genom flera smakstadier under bryggningen. Priset känns väl högt men jag kan rekommdendera det för den som till ha ett oolong med drag av både Wuyi och Dan Cong.

söndag 10 augusti 2008

Gästrecension - Testund på Heaven 23, Göteborg

I de varma ledighetstider som har varit blir TeBloggen inte uppdaterad så ofta som egentligen vore trevligt, och därmed kan jag med glädje presentera gästbloggaren Magdalena, som har skrivit följande recension:

Befinner du dig i centrala Göteborg, och blir sugen på te, så är kanske inte din första tanke Gothia Towers. De två speglande skyskraporna höjer sig svindlande över Liseberg, Universeum, Scandinavium och Svenska Mässan, och innehåller ett fyrstjärnigt hotell med 704 rum. Lobbyn är tämligen avskräckande för den mys-sökande teälskaren i sin strama, skandinaviska ståtlighet, men vågar du dig in i panoramahissen, bjuds du på en åkattraktion värdig den intilliggande göteborgska stoltheten; med hisnande hastighet sugs du upp 23 våningar. Ingenting för den med höjdskräck, men man kan ju alltid blunda!

Hotellbaren Heaven 23 erbjuder Göteborgs bästa utsikt, utmärkta cocktails och (enligt ett stort antal förståsigpåare, inklusive jag själv) Sveriges bästa räkmacka, med nybakt rågbröd, egentillverkad majonnäs och handskalade bohuslänska räkor, allt till tämligen saftiga priser.
Är du sugen på te, behöver du hosta upp 26 kronor, men tro mig när jag säger att det blir din mest prisvärda kopp te någonsin!

På en designad liten bricka anländer kopp, sked, mjölk, socker, en liten burk flytande honung samt en elegant kilformig bit Valrhôna. Dessutom en söt liten termoskanna, som visade sig rymma en hel del, samt ett glas, fullproppat med vad som ser ut att vara ordinära tepåsar av märket Kusmi Tea.

Men, se, ordinära var de inte. Öppnade jag de små kuverten (försedda med brygganvisningar i form av temperatur- och tidsrekommendationer), blottades påsar av florstunn bomullsväv, innehållande vad som föreföll vara tämligen storbladiga teblandningar av följande variationer:

”Prins Vladimir” (Citrus, vanilj och andra kryddor)
”Darjeeling no 37”
Gunpowder
”Kashmir Tchaï”
Grönt jasminte
”The du Matin” (såg ut att vara en motsvarighet till English Breakfast)
Bouquet de Fleurs (Earl Grey med citrus och blommor)
Lapsang Souchong

Jag provade Lapsang och ”Bouquet”, och båda var utmärkta. De höll utmärkt för åtminstone två bryggningar, så med det tiotal påsar jag försetts med, och den bekväma fåtölj jag satt i, hade jag kunnat spendera många timmar på Heaven 23.

[TeBloggarens anm.; Kusmi Tea finns i Stockholm att köpa på bl.a. butiken Spiti i Västermalmsgallerian, på Nitty Gritty Café och på In the Mood for Tea.]

torsdag 31 juli 2008

Terecension - Bröderna Dalton

Jag vet inte varför jag drabbades av en craving för smaksatt, sött te. Men detta fick mig att ta mig in till stan till Tehuset på Kungsgatan. Jag förkunnade att jag var ute efter något som inte var bärigt och inte smakade artificiellt, och blev rekommenderad en av deras egna blandningar; Bröderna Dalton som beskrevs som Darjeeling smaksatt med aprikos och fläder. Darjeeling som bas lät lovande och jag köpte ett hekto. Det är fantastiskt hur billigt "vanligt" te är (28 kr/hg) när man är van vid att köpa toppkvalitéer.

Efter att ha testat ett par olika smaksatta teer med Darjeeling som bas så har jag dragit slutsatsen att blandningen i stor utsträckning står eller faller med basteets kvalité. Darjeeling kan lätt bli strävt och lite bittert om kvalitén är för låg. Jag har t.ex. smakat Darjeeling Earl Grey som var fantastiskt mjukt och gott, medan ett annat jag testade mest var strävt och skarpt. Bröderna Dalton led av samma problem. På grund av teets lätthet gick det känna att det varken var Assam, Keemun eller Yunnan i basen men de typiska Darjeeling-tonerna var svaga. Smaksättningen var det inget fel på. En lagom diskret, något söt aprikostouch. Fläder kände jag inte så mycket av. Jag funderar på att testa att hälla en skvätt flädersaft i teet.

Jag testade faktiskt att hälla i en skvätt mjölk för att se om det kunde få bukt med strävheten, och det blev faktiskt bättre, men samtidigt blev smaken lite väl blek när den mattades ner av mjölken.

Med ett bättre baste (säg en mjuk Autumnal Flush) tror jag att det här teet skulle kunna bli alldeles utmärkt. Som det är nu rekommenderar jag det främst för dem som uppskattar ett te med inte alltför stark smaksättning och gillar att dricka sitt te med mjölk.

måndag 21 juli 2008

Terecension - Grönt dadelte

Inför fem dagar i Blekinge tog jag med mig fyra olika teer; Yunnan FOP, Guricha, Rose D'Himalaya och grönt dadelte. De flesta av dessa var de sista slattarna av teer inköpta långt tidigare men dadelteet var faktiskt ett nytt tillskott. Efter att jag ondgjort mig över smaksatt Sencha i min recension av Havtorn & Goji blev jag sugen på att testa fler kinesiska smaksatta gröna teer. Efter att ha sett Date Tea från Grace Tea House på Ostasiatiska Muséet begav jag mig till Grace Tea House och inhandlade det ca 10 kr billigare, dvs. 50 kr för 100 g. Museibutiker är ofta dyrare än de behöver vara.

Dadelteet är ett obestämbart grönt kinesiskt te smaksatt med dadeljuice (åtminstone gissar jag att det är dadeljuice, det smakar inte som essens och fruktjuice är ett traditionellt sätt att smaksätta te på i Kina) och det doftar starkt av dadel. På nätet såg jag dadelte används i den kinesiska folkmedicinen vid diverse problem som har med blod att göra. Jag sa på Grace Tea House att jag ville ha ett te som var gott snarare än hälsosamt och expiditen försäkrade mig om att så var fallet med det här teet, även om det var nyttigt också.

Jag bryggde det i min lilla glaskanna (som nu har gått sönder, RIP) med 75-gradigt vatten i ca 2 minuter. Första bryggningen smakade starkt av dadel och inte så mycket av teet. Fullt drickbart men ingen stor njutning. Andra bryggningen var bättre balanserad och teet fick en mer framträdande roll. Teet hade en svag men inte påträngande beska, kanske för att den söta dadelsmaken balanserade upp det.

Jag kommer nog att dricka upp teet jag har köpt men jag tvivlar på att jag kommer köpa det igen. Jag tror egentligen att dadelte gör sig bättre med en bas av svart te än av grönt te, men för er som gillar dadlar så kan dadelte vara värt att prova ändå.

onsdag 9 juli 2008

Terecensioner - Byte med Tekoppen

Efter flera försök att få ut en optimal bryggning på Den's Fukamushi Sencha Maki tänkte jag att det kanske fanns andra som kunde göra det bättre än jag. Jag gjorde därför ett tebyte med Tekoppen där jag i utbyte mot Fukamushi Sencha fick Kokeicha och lite Long Jing.

Jag testade Kokeicha först. Det är ett japanskt grönt te som görs på restprodukter från Matcha-tillverkning. Tyvärr glömde jag att fråga var Tekoppen hade fått tag på detta Kokeicha.

Boken "Te - från Sencha till Lapsang" beskriver Kokeicha som "Aromer av färskt vete och färsk majskolv. Smaken är aningen söt med en antydan till blommig nektar. Ett neutralt te som passar till de flesta maträtter utan att ta över föreställningen."

SpecialTeas skriver "Kokeicha is a satisfying, smooth-tasting tea with nutty notes."

Det första jag tänkte när jag doftade på Kokeicha var att det inte doftade japanskt grönt te. Det doftade snarare lätt av målarfärg. Men, tänkte jag, det kanske var burken som hade en underlig doft. Jag bryggde Kokeicha i 75 grader i min lilla glastekanna och den gulgröna drycken såg ut som man kunde förvänta sig av japanskt te. Men smaken var jag helt oförberedd på. Den var sur. Inte citronsur; en syrlighet som kan bita sig fast i munnen och förstöra smaklökarna i flera minuter, utan en underlig syrlighet som snabbt drog sig tillbaka. Lite åt hibiskusens syrlighet. Jag hade faktiskt svårt att alls identifiera de aromer jag brukar förknippa med japanskt grönt te.
Eftersom Kokeicha är baserat på Matcha, och Matcha har extremt kort hållbarhet, undrar jag om det här teet har åldrats till att ge det den här karaktären. Jag skulle gärna vilja prova nytillverkad Kokeicha för att jämföra med. Eller så är det här en väldigt speciell variant. Har någon av er läsare provat Kokeicha?

Jag kan inte påstå att syrligthet är ett drag jag söker hos mitt te, eller att jag skulle rekommendera Kokeicha om all Kokeicha har denna syrliga karaktär, men det var en intressant upplevelse.

Det lilla smakprov av Long Jing som jag även fick med mig smakade däremot utmärkt. Jag bryggde det i gaiwan med ganska mycket teblad, 80-gradigt vatten och korta bryggningar. Det var ett smakrikt, fräsht Long Jing som inte hade den skarpa ton som är så svår att undvika hos vissa kinesiska berömda teer (som Liu An Gua Pian eller Tai Ping Hou Gui). Avslutningen var fyllig med en lätt rostad, gräsig karaktär. Ett av de bästa Long Jing jag har druckit men för att underlätta jämförelser kan kanske Tekoppen berätta var hen köpte det och till vilken kostnad.

tisdag 8 juli 2008

Ny blogg-feature: Hej tedrickare!

Ett kort inlägg för att göra reklam för TeBloggens nya feature; Hej Tedrickare!

Jag tänkte att det skulle vara roligt att få veta lite mer om tedrickarvanor hos både kända och okända människor. Målet är att kolumnen ska uppdateras en gång i veckan och först ut var en god vän till mig.

Vill du vara med i Hej Tedrickare! så är det bara att posta svar på följande frågor som en kommentar (kommentaren kommer sedan att raderas när jag har läst den; för att läggas upp i Hej Tedrickare! vid ett lämpligt tillfälle);

Namn:
Ålder:
Yrke:

Hur gammal var du när du började dricka te?

Påse eller lösvikt?

Favoritgenre? (Svart, oolong, grönt, vitt, gult, pu-er eller rooibos)

Smaksatt eller inte?

Din bästa tebutik?

Vilket är ditt favoritte?

Tack!

onsdag 2 juli 2008

Terecension - Havtorn och Goji (grönt)

Egentligen borde jag ha vetat att det man oftast får ut av ett smaksatt grönt te är besvikelse. Åtminstone av de moderna, Sencha-baserade blandningarna som är så vanliga idag. Det finns naturligtvis undantag; både Genmaicha och Orange Sencha som jag beställde från Den's Tea var trevliga teer. Men generellt sett köper jag sällan smaksatt grönt eller vitt te; jag är ute efter teet, inte smaksättningen. Ibland faller dock till och med jag för frestelser, och när jag på te- och kaffebutiken mocca i Sigtuna såg ett grönt te med havtorn och goji (28 kr/hg) kunde jag inte motstå. Teet doftade härligt och jag fick veta att goji var ett sorts bär som ansågs vara väldigt hälsosamt. En liten varningsklocka borde egentligen ha ringt här för "hälsosamt" används ofta som säljargument på en produkt när smaken i sig inte är nog för att få produkten såld. Men jag hade testat havtornsprodukter innan - havtornsmarmelad och havtornsdryck från Kiviks musteri - och de var ljuvliga, och det fick mig att tro att detta te kunde vara lika gott.

Havtorn är ett gyllengult, mycket C-vitaminrikt bär som växer vilt längs stränder på väst- och sydkusten. Goji visade sig vara ett annat, rödlila bär som är vanligt förekommande i den kinesiska alternativmedicinen och som påstås vara sprängfyllt med vitaminer och antioxidanter.

Jag frågade vilken bas teet hade och det visade sig föga förvånande vara Sencha (vilket oftast betyder generiskt ångat te när det gäller blandningar). Teet hade anlänt bara en vecka tidigare så chansen fanns att teet var färskt.

Smaksatta gröna teer har ofta felet att smaken av det gröna teet dränks av smaksättningen. Därför experimenterade jag med olika bryggtemperaturer för att se vilken temperatur som bäst skulle föra fram det gröna teets smak. Tyvärr uppnåddes detta mål varken vid 75, 80 eller 85 grader. Smaksättningen fälldes ut snabbt och visade sig vara en något syrlig, lätt nyponbesk konkokt som förde tankarna till barndomens syrliga karameller. Jag kan inte säga att det smakade illa men det var inte vad jag ville ha ut av ett te. Jag provade till och med att hälla i en gnutta socker för att se om det kunde balansera upp teet, men nej, det funkade inte. Andra bryggningen blev bara lite bättre.

Havtorn- och gojiteet är inte dåligt som hälsobryggd (alá drick en kopp varje morgon för att det är nyttigt) men som njutningsdryck skulle jag hellre dricka ett annat te.

söndag 22 juni 2008

Teställe - Classic Tea Room

Jag och min vän hade länge talat om att besöka Stockholms nya afternoon tea-ställe och till slut bokade vi ett bord. Vi anlände till Classic Tea Room vid lunchtid och hade fått ett generöst bord eftersom det uppenbarligen inte var dagens mest intensiva timmar.

Det första som mötte ögonen var disken; där småkakor och tårtor samsades med importerad läsk, marmelader, lemon curd och andra kolonialvaror. Sidenklädda soffor och fåtöljer samsades kring de låga borden, som pryddes av färska blomsterbuketter. Övriga inredningen gick i en trivsam, lantlig engelsk stil.

Vi bestämde oss för att slå på stort och valde "Afternoon Tea Deluxe"-menyn för 189 kr. I detta ingick tre sorters snittar, två sorters scones med tillbehör, tre småkakor och en bit tårta. Och så naturligtvis en kanna te. En mindre meny, utan tårta, gick att få för 169 kr, och ville man endast ha scones och te så vill jag minnas att priset låg strax under hundralappen.

Det var ganska uppenbart att helhetsupplevelsen av afternoon tea prioriterades framför te-delen. Det fanns dryga 10 sorters te att välja av; majoriteten svarta, klassiska engelska favoriter. Vi valde en kanna Darjeeling Second Flush Single Estate och en kanna Lapsang.

Vi blev upplysta om att ena sortens scones höll på att bakas, och förtjusta över utsikten till varma, nybakade scones var vi mycket förlåtande. Efter ett tag fick vi in snittar, första sortens scones (naturella) samt småkakor på ett silverfat med tre våningar. Vårt Darjeeling kom i en ganska liten, vit porslinskanna som vi efter lämplig bryggtid hällde upp i de relativt små men vackra och klassiskt blå-vit-blommiga tekopparna med fat. Därefter högg vi in på snittarna.

Jag tror att snittarna var äggsnittar, gurksnittar och smör/gräslökssnittar. En av dessa serverades på ett litet mörkare bröd och denna snitt var smakrikast, men samtligt formbröd var saftigt och pinfärskt. En subtil ätupplevelse, men mer än godkänd.

Nästa förnöjelse var sconesen, som kom med lemon curd, en röd marmelad (vinbär, kanske, men min vän hävdade ståndaktigt att det var jordgubb) och clotted cream. Min vän ville även ha smör till och det var inga problem att få. De naturella sconesen var fantastiska med lemon curd och clotted cream, medan de nybakade russinsconesen, som vid det laget hade anlänt, fann sig väl med clotted cream och marmelad. Frasiga på utsidan, mjuka på insidan och med en ljuvlig doft. Min vän tyckte dock att de inte krävde något annat än smör.

Classic Tea Rooms Darjeeling Second Flush var ett fullt acceptabelt te med traditionelal muscatel-toner och som tjänade på att inte drickas för varmt. Jag saknade dock vissa blommiga element. Vi bad om att få brygga om det en gång och återigen var servicen föredömlig. Andra bryggningen var kanske lite tunn, men fullt drickbar.

Vi började nu bli både ganska mätta och ganska sockerstinna, men vi hade fortfarande tre småkakor och varsin tårtbit kvar. Småkakorna bestod av något som mest liknade en ihålig dröm (som i kakvarianten drömmar), en dubbellagrig fyrkant som påminde om två lager smuldeg med röd sylt emellan, samt en ljus chokladtryffel med apelsinsmak. Jag gillade chokladtryffeln; min vän gjorde det inte. Av mättnadsmässiga skäl smakade jag aldrig på den ihåliga drömmen, och efter ett bett av den smuliga fyrkanten kunde jag bara konstatera att den inte riktigt var min smak.

Min vän hade beställt en bit citrontårta, som bestod av två lager tjock citronkaka med ett tunt lager fyllning emellan och en citronfrosting. Jag hade beställt en chokladmarängtårta, som var flera lager av rulltårtebottnar med choklad som fyllts med en lös chokladmaräng. Som redan nämnt hade mättnadsgraden vid det här laget skjutit i höjden och jag orkade inte med mer än ett par tuggor av min tårtbit, trots att jag hade varit rejält hungrig när vi anlände till Classic Tea Room. Chokladmarängtårtan var god men den var för sockrad för att jag skulle känna mig riktigt lockad av den efter frossandet i scones och småkakor.

Kannan med Lapsang var inte jättespännande. Inte riktigt rökig nog för att ha charmen hos en Lapsang av lägre kvalitet, inte mjuk och komplex nog för att man skulle kunna föreställa sig att det var ett toppkvalitetslapsang. Det kanske hade börjat tappa smak. Om ni beställer Lapsang på Classic Tea Room, låt det dra länge.

Sammantaget erbjöd Classic Tea Room en oklanderlig service, pinfärska bakverk och en stämningsfull inredning av bästa engelska slag. Deluxe-menyn var kanske i mastigaste laget även för den hungrige och Classic Tea Room borde kanske fundera på att balansera sockernivån i senare delen av menyn, då man kanske hellre hade velat ha något friskt.

Detta är inget ställe som man går till bara för att dricka te - då är Chaikhana bättre - men som en helhetsupplevelse och som ett ställe att ta med mormor, mamma eller bara bästa kompisen fyller det helt klart sin plats med bravur. Någon gång när jag har nog med pengar får jag se hur Classic Tea Room mäter sig med Grand Hôtels afternoon tea.

Var? - Rörstrandsgatan 25 (St. Eriksplan), för tillfället bakom en byggnadsställning
När? - 9.30- 18.00 vardagar, 10.00-17.00 lördagar, 11.00-17.00 söndagar
Hemsida? - http://www.classictearoom.se/

tisdag 17 juni 2008

Prylrecension - Royal AquaGrad

Jag efterlyste för en tid sedan den digitala vattenkokaren med ställbar temperatur som den ultimata utvecklingen inom te-teknologin. Nu är den här. Min version heter Royal AquaGrad men avdelningen som tillverkar vattenkokare (och dammsugare) hos det tyska företaget Royal har numera bytt namn till det mindre charmiga DirtDevil.

Både Royal AquaGrad och DirtDevils vattenkokare går att köpa via nätet, men själv sprang jag på dem på In the Mood for Tea. Eftersom min svenska vattenkokare hade gått sönder och jag inte hade skaffat en adaptor till min kanadensiska kände jag att det gick att motivera inköpet av denna högteknologiska pryl.
Royal AquaGrad har en minimivolym på 0.5 L och en maxvolym på 2L. Den har inte bara digital ställbar temperatur från 30 grader till 100 grader Celcius i steg om 5 grader (30, 35, 40, 45 ect); den har också en varmhållningsfunktion som håller vattnet varmt på den inställda temperaturen.

Vissa skulle kanske vilja ha en maskin som faktiskt även brygger teet åt en (som TriniTEA från Adagio) men tvivlar jag starkt på att en maskin skulle klara av alla de hänsyn som måste tas för att få ut bästa möjliga bryggning av allt från Yunnan Gold till ett Long Jing till ett Dancong till fina vita Silver Needles. Detta är en kunskap som en människa kanske kan få efter decenniers träning, och jag kan inte ens drömma om att nå det målet om jag inte övar mig. Jag har faktiskt svårt att förstå hur kaffedrickare kan överlämna ansvaret för bryggningen till en maskin. Hur mycket kunnande försvann när folk slutade koka kaffe på spisen?

Royal AquaGrad då? Den är förvånansvärt snabb, särskilt när man bara brygger upp till 75 grader. Varmhållningsfunktionen fungerar utmärkt och vattnet blir inte platt efter andra uppvärmningen (på det sättet som det kan bli om man värmer det i mikrovågsugn). Värmeelementet kommer inte i kontakt med vattnet, vilket är positivt.

DirtDevil har en variant i metall men min AquaGrad är i plast. Jag antar att de använder bästa gradens värmetålig plast, men jag väntar mig något sämre hållbarhet än för en metallkokare. Den är ganska klumpig och tar en viss plats, så det blir snarare en showpiece än något man gömmer. Royal AquaGrad har också en liten miss i konstruktionen som gör att en metallbit som förser själva tillbringaren med el kan tappa kontakt med bottenplattan, men den är inte svårt att böja tillbaka rätt igen.

Jag är mycket förtjust i min AquaGrad. Den är otroligt praktisk och fördelarna uppväger lätt nackdelarna. In the Mood for Tea säljer dem för 600-780 kr. Det är inte helt billigt, men ska man som te-entusiast ändå köpa en ny vattenkokare så finns det få bättre alternativ.

måndag 16 juni 2008

Terecension - Tie Guan Yin från In the Mood for Teas

För många är Tie Guan Yin inte bara ett oolongte, det är självaste oolongteet. Det var även det allra första oolongteet jag drack, efter att ha köpt med mig en förpackning men från Kina. Det var ett Tie Guan Yin av måttlig kvalité men det var lättbryggt och utan tvekan gott nog för att få mig av vilja utforska mer av oolongeras fantastiska värld. Det är fortfarande min favoritgenre.

När jag fick slut på ljust oolongte (närmare bestämt Tung Ting) för ett par veckor sedan och begav mig till In the Mood for Tea för att köpa nytt så kände jag att jag ville ha något lite kraftfullare än deras lätta, eteriska Li-Shan och A-Li-Shanteer och jag blev rekommenderad deras Tie Guan Yin.

Tie Guan Yin (eller Ti Guan Yin eller Tie Kuan Yin) klassificeras som en alldeles egen underart av den kinesiska tebusken Camellia Sinesis Sinesis. Denna underart uppstod och förädlades i Anxi-regionen i Fujian-provinsen. Den har sedan klonats och kopieriats till bl.a. Taiwan och Thailand. Tie Guan Yin är urtypen av rullade, lättoxiderade oolongteer

Jag har testat att brygga det här teet i gaiwan men inför den här recensionen bryggde jag det i en liten Yixing-kanna. Jag använde 90-gradigt vatten och sköljde bladen innan första bryggningen genom att hälla varmt vatten i kannan och sedan hälla ut det igen så snabbt som möjligt. Det hjälper också till att värma upp tekannan. Jag använde lite mer blad än vad jag brukar; så att det täcker bottnen och så lika mycket blad till.

Första bryggningen bryggde jag relativt kort tid (20 s), vilket möjligen innebar att det blev underbryggt. Men bryggningen är väl balanserad med både lätta, blommiga element och robustare, fruktiga element. Jag brukar skilja på "svala" blommor (syrén, lilja, orkidé) och "varma" blommor (nyponros, tulpan, vanlig ros) och på samma sätt mellan "sval" frukt (päron, äpple, vindruva) och "varm" frukt (persika, aprikos, plommon). Detta Tie Guan Yin ligger stadigt i den svala kategorin.

Andra bryggningen (ca 30 s) blev starkare (men fortfarande utan bitterhet) och då kom en ny egenskap fram hos teet; en rund, nästan mustig och lite robustare smak. Jag undrar om det är den egenskapen som brukar benämnas "veggie protein" på engelska och som anses vara en god egenskap hos ljusa taiwanesiska oolongteer som har odlats på hög höjd. Visst drar tanken lite åt ärtor. Eftersmaken är lång och kraftig med blommiga inslag och sockriga toner som påminner mig om lagen från konserverade päron eller persikor.

Tredje bryggningen (ca 45 s) blev lite svagare igen men nu upptäckte jag ännu en ny egenskap; en svalkande känsla i halsen ungefär som efter en mintpastill. Den mustiga tonen har gått ner och nu är det en sval fruktighet som tävlar med blommigheten.

Fjärde bryggningen (ca 90 s) är återigen starkare. De blommiga tonerna är mer dominanta än tidigare

Femte bryggningen (ca 120 s) undrar jag om mina smaklökar spelar spratt med mig eller om den verkligen är fruktigare. "Veggie protein" märks i bakgrunden. Smaken börjar avta lite, men jag räknar med att det kommer gå att få ut minst två bra bryggningar till av teet.

Som sammanfattning konstaterar jag att för dem som vill ha en mer markant blommighet/sötma eller fruktighet/robusthet finns det andra oolongteer som faller bättre in i de kategorierna, men för dem som vill ha en lättdrucken kombination av dessa egenskaper som är förlåtande att brygga så är detta Tie Guan Yin ett utmärkt val. Det har inga uppenbara dåliga sidor.

tisdag 10 juni 2008

Mysteriet med Formosa Oolong

Jag var på Bagel Street häromveckan och åt (föga chockerande) en bagel tillsammans med en vän. Bland deras temeny ser jag en burk med Formosa Oolong. Det är första gången jag har sett FO på ett café. Länge utgjode FO det enda oolongteet som gick att hitta i vanliga tebutiker och Annelie Jordahl på DN skrev för några år sedan en lyrisk krönika om Formosa Oolong.

Mycket har hänt sedan dess och oolongte är på frammarsch i Sverige. Men fortfarande är FO det första oolongteet som många kommer i kontakt med. Underligt då att Formosa Oolong är ett så extremt anonymt och underligt te.

FO är ett mörkt oolongte med medelstora, orullade blad. En oxideringsgrad på kanske 50%. Formosa Oolong - oolongte från Taiwan, med andra ord. Men taiwaneserna själva föredrar ljusa, rullade oolonger (oxideringsgrad 10-30%) från platser som Li-Shan, A-Li-Shan, Shan-Li-Shi och Tung Ting, eller det lättoxiderade men orullade Pouchong, samt varianter av Ti Guan Yin.

Det enda mörka, orullade oolongteet som taiwaneserna själva är stolta över är Bai Hao (Oriental Beauty) som oxideras till runt 70% och vars blad för de allra bästa kvalitéerna ska vara bitna av en viss insekt. Inget te man lätt åstadkommer med andra ord.

Formosa Oolong kommer ofta med olika titlar vid namnet och bland denna uppsjö av subjektiva attribut förekommer bland annat:

Fine
Choice
Choicest
Fancy
Extra Fancy
Super Fancy
Fanciest

Men man får fortfarande aldrig någon information om vad det egentligen är för te. Är det lägre kvalitéer av Bai Hao, som inte höll måttet för att bli Bai Hao? Eller är det något helt annat? Vilken region odlas det i? På vilken höjd (odlingshöjden är extremt viktig för taiwaneser)? Vilken är oxideringsgraden? Kort sagt, vad är egentligen "Formosa Oolong"?

Jag misstänker att tebutikerna som säljer det inte vet det heller.

söndag 8 juni 2008

Terecension - Qi Men Red

Qimen är ett distrikt i den kinesiska provinsen Anhui och i detta distrikt odlas och namnges Kinas mest berömda svarta te; Keemun (eller rätt och slätt Qimen på kinesiska). Kartorna nedan visar Anhuis placering i Kina och Quimens placering i Anhui:

Keemun har bara tillverkats sedan 1870-talet (till skillnad hos den tusenåriga traditionen hos många andra kinesiska teer) men blev snabbt internationellt populär. Det är den klassiska basen i ett English Breakfast och många andra berömda teer. Men bland annat på grund av den växande kinesiska medelklassens köpkraft och sug efter fint te har Keemun numera blivit så dyrt att många teblandare har gått över till andra baser, som Kenyansk svart te.

Det sägs att det i Kina finns tebutiker som bara säljer Keemun av olika kvalitéer och från olika plantageområden. Så om ni är i Kina och ser en "Qihong shop" - missa inte tillfället. Qimen i sig är en skyddad region och utlänningar är inte tillåtna där. Fruktan för tespionage, måntro?

Mina tidigare erfarenheter av Keemun lämnade mig inte särskilt imponerad men när jag i samband med en tekannebeställning från FunAlliance fick möjlighet att köpa till ett påstått mycket bra Keemun till ett billigt pris tog jag chansen.

Keemuns torkade teblad är mindre än vad bladen brukar vara hos de flesta kinesiska svarta teer. Man kan nästan tro att de är av en bruten variant (BOP, FBOP ect.). De torkade tebladen hos Qi Men Red hade en behaglig kakaoton som påminde om Golden Monkey (recension i februari 2008) men också en lätt syrlig, bärig, nästan vinaktig arom.

Jag följde de medföljande bryggrekommendationerna på [1:12] förhållande av [teblad:vatten] och 20 sekunders bryggning i 90 grader Celcius. Jag bryggde det i en förvärmd gaiwan som rymmer ca 150 cl men en gaiwan är absolut inget måste. En vanlig, mindre porslings/glaskanna kommer gå utmärkt.

Detta gav ett smakrikt men ganska mjukt te fullt av mörka kakaotoner, ett rökigt bett som påminde mig om lapsang och en hint av nyponrosig, lätt syrlig blommighet. I botten av detta en mjuk kropp i stort sett utan beska. Eftersmaken ligger kvar i ett par minuter.

Andra bryggning var utmärkt men hade förlorat lite av rökigheten.

Tredje bryggningen var underligt nog något skarpare och hade fortfarande tydliga kakaotoner. Jag testade att hälla i en skvätt mellanmjölk i den men även om det mjukade upp teet så resulterade det resulterade i en blaskig, överdrivet mjölksmakande brygd.

Sammanfattningsvis var Qi Men Red det bästa och mest komplexa Keemun som jag har testat hittills. Keemun står fortfarande lägre ner på min topplista över kinesiska svarta teer än Yunnan Gold, Golden Monkey och Panyang Gongfu men jag börjar se varför Keemun har blivit så populärt.

onsdag 4 juni 2008

Terecension - Den's Fukamushi Sencha Maki

Fukamushi Sencha är en typ av Sencha som ångas längre än vanlig Sencha. Det gör att bladen får en mörkare färg och metoden påstås bryta ner bladen och reducera bitterheten. Fukamushi bryggs i kortare tid än vanlig Sencha och får en grumlig jadegrön färg snarare än Senchans klarare gulgröna färg.

Fukamushi Sencha Maki från Den's Tea (ca 70 kr/56 g) anländer inte vakuumförpackad (som många anser ger färskast te) men väl försluten och med en liten syreabsorberingspåse i förpackningen. Tebladen doftar fantastiskt; ungefär som samma företags Guricha har de en tung arom av gurkskal och en lätt kryddig ton som nästan påminner mig om doften av mörk oolong.

Då min tidigare porslinskanna inte överlevde flytten hem från Kanada stod jag utan ett lämpligt bryggredskap för Fukamushi Senchan. Glasfiltret i min lilla glaskanna är för fint för japanska teer; de små partiklarna fastnar i skårorna och hindrar teet från att rinna ur filtret. Och då hinner det bli beskt; särskilt om det ska bryggas så kort tid som Fukamushi Sencha. Min "västerländska" tekanna har ett för grovmaskigt filter. Inför dessa valmöjligheter dagdrömde jag om en Kyusu-kanna och plockade istället fram en tekula.

Jag recenserar sällan ett te utan att ha bryggt det vid 2-3 olika tillfällen. Detta för att ge en så rättvis bild som möjligt av teet och för att hinna hitta de bryggningsparametrar (tid, vattentemperatur, mängd blad, bryggkärl) som passar mig bäst. När min lilla porslinskanna fortfarande var i livet fick den uppleva en bryggning av Fukamushi Sencha Maki. Med detta i bakgrunden att jämföra med kan jag säga att både Den's Fukamushi och Den's Guricha
fungerar ganska bra att brygga i tekula. Bladen är tillräckligt små för att få plats i tekulan (till skillnad från t.ex. Steamed Green) och teerna är tillräckligt smakrika för att 1/3 fylld tekula (för att ge teet rum att expandera) ändå ska ge ett ganska fylligt te.

Det första man kan konstatera är att den extra ångningen som bladen har genomgått inte tagit bort all bitterhet, men den har rundat av den lite. Teet ger heller inte det friska, nästan syrliga intryck som Sencha kan ha utan är mustigare och tyngre på något vis. Det är fylligare än vanligt Sencha men har inte riktigt samma tjocka och fylliga känsla som Den's Guricha (recension i april 2008). Den fylliga känslan ligger kvar i munnen länge.

Det går inte att missta sig på att Fukamushi Sencha är ett japanskt, ångat te. Där finns sträva toner av torkade alger ovanpå en en söt, rund kropp. Gillar man inte Sencha lär man heller inte gilla Fukamushi Sencha Maki. Tre bryggningar har det här teet gett innan det blir för vattnigt. Den sötaktiga kroppen blir mer dominerande i senare bryggningar.

Jag får erkänna att jag blev lite besviken. Jag insåg hur mycket jag uppskattar de friska tonerna i Sencha och tyckte inte riktigt att den rundare smaken på detta te var värt förlusten av dem. Det är heller inte såpass unikt som Guricha. Jag kommer definitivt dricka upp mitt Fukamushi Sencha men nästa gång blir det nog vanlig Sencha.

fredag 30 maj 2008

Terecension - Steamed Green

Den traditionella uppdelningen av grönt te har varit kinesiskt = wokat och japanskt = ångat. Jag kände sedan tidigare till vissa undantag, som den japanska ön Kyusus tillverkning av wokat te (samma ö har även fått ge namn till tekannor). Jag kände också till att Kina (och Taiwan) tillverkade ångat grönt te; främst som bas till smaksatt te och för export till Japan. Med en allt ökande efterfrågan på Sencha och ett odlingsutrymme som redan nästan är exploaterat fullt ut måste japanerna importera te för att hindra att tepriserna skjuter ännu högre upp. Jag hade hört att detta kinesiska "Sencha" inte skulle hålla så värst hög kvalité.

En sak jag tycker mindre bra om med japanska teer är blandningen av olika storlekar på bladen. Även med det bästa tefilter är det svårt att inte få med "damm" (små partiklar) av tebladen med i det bryggda teet, som ger det en besk ton om man inte dricker upp det fort. Det har väldigt lite med kvalitén att göra och japanerna anser säkert att det är så det ska vara, men själv skakar jag ofta bort "dammet" i en sil innan jag brygger min Sencha eller Guricha.

Men så tog mitt ljusa oolong slut strax efter min hemkomst till Sverige och ljust oolong är en tegenre som jag inte kan tänka mig att vara utan i skafferiet. Jag mig till In the Mood for Tea
för att åtgärda saken och när jag efter några smakprovningar hade bestämt mig för vilket oolong jag skulle köpa (recension kommer) så fick jag lukta på ett grönt te som var så nyinkommet att det bara hade ett generiskt namn; Steamed Green. Ett kinesiskt ångat te. Bladen var långa, vackra och lätt vridna och alla var lika stora. Och doften var helt fantastisk. Det var inte riktigt den friska, gurkaktiga ton som hos färsk Guricha eller Sencha utan den hade en helt annan, mörkare dimension. Det var inte den havsaktiga tonen av tång utan mer den muskiga, lite söta doften av ett sötvattens-kärr (i positiv bemärkelse). Oemodståndligt tyckte TeBloggaren. Nu slarvade jag naturligtvis bort kvittot men jag tror att priset låg någonstans mellan 120-150kr/hg.

Jag har bryggt Steamed Green på två olika sätt; först i en Gaiwan halvfull med teblad, kokande vatten och ca 20 sekunders bryggning. Detta gav ungefär fem bryggningar av en klar, mycket ljust grön brygd. Här märktes det tydligt att det var ett kinesiskt te. Steamed Green har en subtilitet och renhet som jag aldrig har sett hos ett japanskt te men som är ett kännemärke för bra kinesiska gröna teer. Samtidigt så har den en omisskännlig ton av ångade grönsaker. Ett lätt, eteriskt te med bara en hint av bitterhet men med en helt annan profil än de klassiska kinesiska teerna.

Jag testade också att brygga det i en glas-tekanna med 75-gradigt vatten och dryga 2 minuters dragningstid. Detta gav ett något smakrikare och kanske lite mindre subtilt te, men fortfarande mildare än t.ex. Tian Mu Green (se recension i juni 2007) och renare och subtilare än Clouds and Mist (recension i februari 2008). Eftersmaken är lång, rund och behaglig med toner av nytt, ljusgrönt gräs. Både de kinesiska och japanska dragen är mindre uttalade än i de två nyligen nämnda teerna. Teblad som har bryggts en gång doftar sällan lika gott som obryggda teblad (bryggda oolongblad kan rentav ha en otrevlig doft) men efter en bryggning har doften hos Steamed Green övergått till en nästan sirapsliknande sötma med drag av grön sparris. Bryggt på det här viset är teet mer förlåtande för att dras lite för länge än om man brygger med kokande vatten i Gaiwan.

Jag är inget stort fan av iste. Nestea förstörde mina intryck i tonåren och kanske har jag inte gett det en ordentlig chans sedan dess. Men för mig är ett av teets största kvalitéer att det är varmt. Te som inte bryggs specifikt för att bli iste är sällan gott ljummet eller kallt. Detta gäller särskilt för japanska gröna teer. Men Steamed Green är faktiskt en trevlig och somrig dryck även när det är svalnat.

Det är roligt att se att det börja komma kinesiska ångade teer som är helt unika i sig utan att försöka imitera de japanska varianterna. Jag kan inte hitta några uppenbara negativa sidor hos Steamed Green utan rekommenderar det varmt till Japan-entusiaster som vill testa ett mindre kraftfullt och mer subtilt te och till Kina-entusiaster som vill bekanta sig med ångat te.