fredag 28 mars 2008

Senaste nytt i tevärlden

Ryktena har börjat susa kring 2008:s färska teer;

Kinesiskt te

"Kraftigt snöande i slutet av januari och tidigt i februari gjorde att teplantorna började grönska relativt sent i många delar av Kina i år. Nu i slutet av mars har endast ett fåtal sorters te hunnit skördas och nå marknaden, bland dem en del Long Jing samt gröna teer från Meng Ding. Meng Ding började plockas tidigt i mars och Long Jing runt den 18/3.

Som konsekvens av snöandet beräknas kinesiskt te bli ca 20% dyrare än förra året. Men kvalitén väntas bli bättre, enligt ett gammalt kinesiskt ordspråk; mycket snö ger god skörd.

Övriga tekategorier kan väntas bli 15-20 dagar försenade jämfört med de datum då de normalt når marknaden. För oolongte innebär det sent i maj eller tidigt i juni, och för svart te i maj. "

Darjeeling

"Den omväxlande temperaturen i Darjeeling i början av Mars resulterade i att flera tefarmar började plocka sitt te senare än vanligt."

Men årets Darjeeling 1rst Flush har så vitt jag har förstått det nu börjat nå den internationella marknaden.

Japanskt te

"Shincha-skörden i Ujitawara (Kyoto) kommer förmodligen starta i början av maj, för att sedan bli tillgänglig för konsumption någon gång under första halvan av maj."

Shincha är 1rst Flush-skörden av Sencha och Gyokuro, som i Japan påminner mycket om situationen kring Darjeeling 1rst Flush; ett högt prisat men ofta svidande dyrt te.

Japanofiler kan också få det glädjande beskedet att Tebloggaren har druckit upp all sin Sencha, vilket kommer resultera i en beställning av japanska teer inom den nära framtiden. De senaste månadernas kinesiska dominans bland terecensionerna kommer alltså inte vara för evigt.

Teprylar

I recensionen av Uptons vattenkokare med variabel bryggtemperatur efterlyste jag en variant för den europeiska marknaden. Vid min beställning från Dragon Tea House såg jag att de nyss hade tagit in tre intressanta varianter för 220 volt i sitt utbud. Samtliga verkar ha variabel bryggtemperatur. Jag har ingen aning om hur bra de fungerar men det är ändå en lovande utveckling.

Kändisar från Kina - del 3

När jag recenserade "Green Tea Songzhong" i januari (ett mystiskt men mycket trevligt grönt te som jag hittade i Ottawa) så avslutade jag med föresatsen att hitta ett liknande te. Det var inte därför som jag beställde "Supreme Meng Ding Gan Lu" (aka Meng Ding Sweet Dew) för ca 140 kr/hg från Dragon Tea House. Jag beställde det för att jag gillade bilderna på de torkade respektive bryggda tebladen (ibland är Tebloggarens urvalsgrunder inte mer sofistikerade än hos ett barn som vill ha något för att det glittrar och gnistrar vackert). Men det visade sig att jag utan att ha räknat med det hade funnit ett te väldigt likt Green Tea Songzhong.

Supreme Meng Ding Gan Lu

Meng Ding Gan Lu comes from the misty top of Mt. Mengshan amid the 'Heavenly Country' -- the gorgeous Sichuan province. Mt. Mengshan is one of the earliest tea cultivation areas, dating from 2000 years ago.

This tea is so rare it is one of the few designated 'Origin' teas in China, teas that have been produced from the same plants, on the same soil, using the same methods, for over 100 years. Dating all the way back to the Tang dynasty when the Emperor first took favor to this very fine brew.

Handmade by skilled artisans this delicate tea retains the fine silvery down of the early spring leaves. Fresh in aroma, it delivers on all expectations with a bright cup loaded with smooth vegetal flavor and chestnut notes throughout.

Our supreme grade sweet dew is fresh and sweet than ever! Limited latest crop from the farm directly, you may find natural sweet caramel like smell in the dry leaves! The best grade from Sichuan!

- Beskrivning från Dragon Tea House

Meng Ding-bergen är inte bara kända för sitt gröna te utan också för att vara en av de främsta producenterna av den ovanliga tekategorin gult te. Jag har inte glömt mitt löfte om att provsmaka och recensera gult te den här våren men tills vidare får vi nöja oss med den vanliga gröna varianten.

De torkade tebladen har nästan formen av små spiraler. De är lätt ludna och har en vackert melerad färg som blandar mörkgrönt med ljust mintgrönt. Ludenhet anses ofta vara ett kvalitetstecken hos kinesiskt grönt te, eftersom det tyder på en varsam behandling av tebladen. Till skillnad från de andra teerna jag beställde från Dragon Tea House hade Meng Ding Gan Lu brygginstruktioner, som specifikt instruerade användningen av 60-70 gradigt vatten med en bryggtid på 2-3 minuter. Med hjälp av min digitala termometer följde jag instruktionerna lydigt, först när jag bryggde i glas och sedan när jag bryggde i porslinskanna, och blev belönad med ett betydligt intressantare te än de tidigare två "kinesiska kändisarna".

Meng Ding Gan Lu får mig omedelbart att tänka på jasminte. Men ju mer jag tänker på det desto mindre associerar jag det till själva jasminsmaken och desto mer till smaken av det gröna te som mitt favorit-jasminte görs av. Men mina Dragon Phoenix Pearls från Upton Tea Imports kommer från Guangdong-provinsen och inte Sichuan-provinsen, så det kanske helt enkelt finns flera liknande teer.

Jag kan inte påstå att jag känner tonerna av caramel som nämns i beskrivningen av teet. Däremot finns det en lätt, finstämd blommighet som för tankarna till soltorkade nyponrosor, och en trevlig sötma. Bitterheten är mycket låg. Jag skulle inte riktigt kalla teet för friskt, för friskhet är en egenskap jag associerar med syrlighet, men det har heller inte de tunga toner av torkat gräs som finns i många kinesiska teer. Det är ett lätt te, som för tankarna till moln och blommande fruktträdgårdar snarare än till djupa, mossiga skogar.

De bryggda tebladen är trevliga att se på. De ser nästan lite feta och bulliga ut. Meng Ding Gan Lu verkar vara ett av de teer som lämpar sig väl för att brygga i glas. Dels på grund av dess estetiska egenskaper, men också på grund av att det har såpass låg bitterhet att det inte blir odrickbart även om bladen får ligga i länge. När jag bryggde det i glas hällde jag på nytt vatten åtminstone sex gånger innan jag tyckte att smaken började ebba ur.

Meng Ding Gan Lu känns som ett bra novis-te för att inviga nya drickare av grönt te med, och det är också ett utmärkt alternativ för dem som inte uppskattar vegetabiliska toner hos sitt gröna te.


måndag 24 mars 2008

Terecension - Tanyang Gongfu

Vissa teer verkar ganska ointressanta vid första klunken och fortsätter att vara ointressanta. Andra teer verkar först ointressanta men växer sedan till någonting över förväntan. Tanyang Gongfu, som jag beställde från Dragon Tea House som en del i min mission att utforska de kinesiska svarta teerna, är ett sådant te.

Premium Tanyang Gongfu Panying Congou

"Boasting a history of over 100 years, Tanyang congou is an organic, green and pollution-free tea unique to Fu an, Tuo Rong, Shou Ning, Zhou Ning and Xie Pu county, Fujian. Tanyang is the name of a village in south Fujian, in Qing dynasty. In the year 1851, Mr. Hu Fu Tian give birth to Tanyang Gongou (= svart Tanyang-te) successfully. Twenty years later, this tea began to be sold overseas through the only export dock in Guanzhou city. During 1881-1936, China exported about 1,000 tons of this tea each year. 1881 made the record, 2100 tons. At that time, the largest tea vendors in Fujian, such as Wan Xing Long, Tai Long, Yi and Xiang hired about 3,000 labours. Tanyang Tanyang, Zhenghe and Bailin are the most famouse congou tea in Fujian.

Ours Tanyong is the best grade, also called as Tanyang Golden Needle. All the golden leaves are slender spring buds. The more golden needles, the higher the grade. The delicate leaves produce a rich orange liquor, it has a similar taste like Keemun Black from Anhui, but it retains a full complement of complex flavours and aromas with sweet, orchid-like flavor."

- Beskrivning från Dragon Tea House


De torkade tebladen doftade ljuvligt och förde mina tankar till Dolfins chai-mjölkchoklad som säljs på Robert E:s Choklad. Lite kakaoaktigt, lite kryddigt och en hint av jordighet.

Jag bryggde det i porslinskanna med kokande vatten i 3 minuter. Den inledande smaken var ungefär som en mildare variant av Golden Monkey. En lätt kakaoton och kanske inte riktigt lika fylligt, men mjukt och med en lite högre syra.

Eftersmaken var tillfredsställande lång och fick mig att tänka på den mörkaste varianten av de gräddiga, mjuka chokladkolor som går att köpa på många av de marknader som några gånger om året på mindre orter i vårat land.

Efter ytterligare några klunkar upptäckte jag att ett helt nytt smaklager dök upp om jag förde min tunga till övre delen av gommen. Det här var en nästan blommig ton som jag aldrig förr känt i ett kinesiskt svart te. Det var inte lilja och syrén som ett ljust oolongte, utan en mer mogen blommighet. Tulpan, kanske. Där fanns också en ton som inte var uppenbart bärig, men ändå drogs mina tankar flera gånger åt blåbär. Kanske var det kombinationen av blommigheten och den lätta syran som åstadkom det.

Teets namn till trots var andra bryggningen drickbar men ganska ointressant, så någon Gong Fu blir det inte. Men sammantaget är Tanyang Gongfu ett av de mest komplexa och intressanta svarta kinesiska teer som jag har druckit och jag kan varmt rekommendera det. Ca 75 kr/hg är heller inte ett dåligt pris för ett så bra te.

söndag 23 mars 2008

A Social History of Tea

Jag strosade omkring i en av de mer välsorterade bokhandlarna i min kanadensiska stad och hittade en intressant bok på ett reabord; "A Social History of Tea" av Jane Pettigrew. Enligt omslaget var det en bok om tedrickandets historia i England, ur ett socialt perspektiv. Oemotståndligt, tyckte jag, och gick mot kassan.

Min kollektion av teböcker är inte så stor, men ganska blandad. Där finns klassiker som den social-filosofiska och poetiska "The Book of Tea" av Kakuzo Okakura. Där finns den breda svenska teboken "Te - från Sencha till Lapsang" av Vernon Mauris och Petter Bjerke. Där finns ett kinesiskt och därmed för mig oläsbart häfte som med ett stort antal färgfotografier visar stegen i olika kinesiska teceremonier. Men ingen av dem är lika sociologiskt inriktad som "A Social History of Tea".

Jane Pettigrew verkar ha gjort gedigen forskning baserat på testamenten, inköpslistor, målningar, reklamblad och dagböcker från 1700-1900talet. Hon presenterar en intressant bild av den tidiga perioden av tedrickande i England; från 1650-talet och lite drygt hundra år framåt, då te var lika dyrt som det var sällsynt:

Både kaffe och choklad hade hunnit före teet till England och kaffehusen hade redan etablerat sig som manliga sociala enheter. Man får anta att kaffe och choklad hade medförts av spanjorer och portugiser från erövringarna i Sydamerika. Teet kom däremot från den exotiska Östern och marknadsfördes först och främst som en hälsodryck med en rad mirakulösa förmågor.

Den ursprungliga engelska tekulturen var betydligt mer autentiskt asiatisk än vad den utvecklades till. Medan porslin senare kom att specialbeställas enligt europeiska stilmallar köpte de första handelsmännen helt enkelt vad för inhemskt tegods de kunde få tag på. Små yixingkannor, gaiwan och öronlösa tekoppar finns alla att skåda på målningar från 16-1700-talet.

Både svart och grönt te importerades under dessa tidiga århundraden. Namn som känns igen än idag är Gunpowder, Bohea, Hyson och Congo(u). Av någon anledning som Pettigrew inte nämner föredrog tydligen den överklass som köpte teet att se blåa nyanser i det gröna teet. Måhända hade de bästa kvalitéerna av grönt te en blå ton på den tiden. Eftersom priset på ett hekto te kunde vara väl mycket högre än vad en vanlig arbetare tjänade på en vecka var det många ohederliga affärsmän som försökte färga lågkvalitativt grönt te blått med mer eller mindre giftiga färgämnen, och dryga ut de äkta tebladen med diverse inhemska örter och blad. Enligt författarens resonemang tröttnade folk till slut på att riskera sina pengar på det opålitliga gröna teet (som dessutom åldrades fortare än svart te) och grönt te föll i popularitet för att till slut falla ur den engelska tekulturen fram tills modern tid.

Med tanke på teets höga kostnad var det få adelshushåll som vågade låta sina tjänare hantera teet (hur lätt är det inte att några blad slinker ner i dess fickor?). Istället serverade damen i huset eller den yngsta dottern teet, efter att tjänarna hade plockat fram alla nödvändiga acessoarer. Det var till och med brukligt att köpa särskilda tekistor; eleganta kistor med lås som rymde två-tre mindre behållare för en-två sorters te och socker. För att skydda dyrbarheterna tog nyckelhållaren med sig nyckeln även när hon lämnade huset.

En annan rolig anektot är beskrivningen av hur en tebjudning kunde gå till hos de mindre bemedlade kvinnorna i en vanlig engelsk lantby; ingen kvinna hade ensamt råd att stå för teet, så alla kvinnor tog med sig några blad från sin egna teburk hem till stugan där bjudningen höll, och tebladen blandades samman och bryggde i en och samma tekanna. Dåtidens exempel på häxblandning, låter det nästan som.

torsdag 20 mars 2008

Kändisar från Kina - del 2

Tai Ping Hou Kui är ett te man egentligen inte vill brygga. Man vill bara hälla de stora, platta, skogsgröna tebladen i en vacker skål och beundra dem. Jag resonerar ofta att ska man brygga ett vackert te så ska man åtminstone brygga det i glas. Det gjorde jag första gången jag
testade Supreme Tai Ping Hou Kui från Dragon Tea House (130 kr/hg).

Doften av de torkade bladen påminde mig om liljekonvalj och gurkört. Jag hällde ca 3 cm teblad i ett högt glas (3 cm av ett så storbladigt te som Tai Ping är inte en särskilt stor mängd), bryggde det och insåg att bladen tyvärr inte behöll sin vackra, säregna form under bryggningen utan såg ut som storbladigt grönt te gör mest.

Jag bryggde om det flera gånger och det var helt klart ett drickbart te, men det var blekt och ganska intetsägande och påminde en hel del om Liu An Gua Pian. För att säga något om vad mina förväntningar var så följer beskrivningen från Dragon Tea House:

Supreme Tai Ping Hou Kui

"Tai Ping Monkey King is firstly created in Anhui's Hou keng, while it is named after its main producing area--Tai Ping county, which known as Huang shan district in Huang shan City at present. The name 'Hou Kui Tea' is a combination of both its maker and producing area. The word 'Hou' refers to Hou Keng Village where the highest grade of this tea is made and the word 'Kui' refers to a tea-grower Wang Kui-cheng who made this tea by improving the processing of a local green tea 'Jian Cha' around 1900. Tai Ping monkey king become world-famous since it won gold medal in the 1915's Panama Pacific Exposition.

The appearance of Tai Ping Monkey king is flat and straight. The bud is enfolded by two leaves which in green bloomed color. The greenish leaf vein, with hidden red color, is so called "red string" by farmers. When infused, the tea leaf unfurl like colorful floating flowers. The fresh and mellow taste comes with high pure aroma which known as "monkey rhyme". Tai Ping Monkey King is known as the best of Anhui province's green teas. Tai Ping Monkey King is grown in ideal conditions on the northern slopes of the Huang Shan Mountains range, surrounded by lakes.

It smells like orchid, natural and refreshing. It's clean and elegant flavor sets it apart from the regular, or even top quality, green teas. It has it's unmistaken-able style."

Liksom med Liu An Gua Pian var jag inte beredd att avfärda Tai Ping Hou Kui som ett dåligt te. Jag gissade att jag tagit för få blad och att glasbryggning gav en för låg temperatur för att teet skulle kunna komma till sin rätt. I brist på Gaiwan bestämde jag mig för att brygga det i porslinskanna med mer teblad än vad jag normalt brukar använda, ca 70 gradigt vatten och kort bryggtid (~ 1½ minut). En nackdel med Dragon Tea House är att de inte skickar med rekommenderade bryggtider för sina teer men jag läste hos en annan teförsäljare att bryggtiden för Tai Ping skulle vara kort.

Redan första bryggningen gav ett bättre intryck än vad någon av glasbryggningarna hade gjort. Det var kanske lite för milt, men det hade subtila vegetabiliska toner som jag inte märkt tidigare och en lätt sötma. Doften av det bryggda teet kan bäst beskrivas som vintrigt och uppfriskande.

De följande två bryggningarna var acceptabla men inte särskilt speciella. Jag har druckit många intressantare kinesiska gröna teer. Men som med Liu An Gua Pian kommer jag ge det en ny chans när jag har min Gaiwan.

Kändisar från Kina - del 1

Hur firar man deadlinen av ett projekt som har absorberat ens liv de senaste veckorna? Jo, man dricker förstås te. Det skar i mitt hjärta att inte kunna skriva ett födelsedagsinlägg på Tebloggens ettårsdag i måndags men jag kunde åtminstone fira med te.

Nyligen gjorde jag en tebeställning direkt från Kina; från Dragon Tea House på Ebay. Jag hade blivit nyfiken på deras pärl-Keemun men kände också att jag ville testa några fler av Kinas mest berömda gröna teer. De gröna teer jag beställde var "Supreme Liu An Gua Pian", "Supreme Tai Ping Hou Kui" och "Meng Ding Gan Lu".

Supreme Liu An Gua Pian

"Liu An melon slice is the literal translation for 'Liu An Gua Pian'. This tea is in lamellar shape that resembling the seeds of sunflower, hence named 'melon seeds slice'. The name 'melon seeds slice' is now simplified as 'melon slice'.

The fresh tea leaves picked to produce melon slice are much different from that for other famous teas. After plucking one bud with two or three leaves from the tea plant, the producers separate the full-blown leaves from the tender leaves in time. Following that, both leaf tip and stalk are cut from the full-blown leaves. So each single leaf of melon slice has no bud nor stalk. Carefully groomed leaves are then pan fired at a slow bake over a charcoal fire and frequently turned to impart a delicate hint of smokiness. Li u An melon slice is curled at leaf edge and rich green in color with white frost on the surface. The aroma is fresh, high and long lasting. The taste is mellow, sweet and refreshing.

Rank 7th in The 10 Most famous Chinese teas. This tea has a history from Tang dynasty (about 1,300 years). The original producing area for Gua Pian is Qi Tou Shan mountain which located in Jin Zhai county. At present, Liu An county has developed as the biggest producting area, while the best Gua Pian is still from Jin Zhai County.

Our Gua Pian is directly from An hui with superb quality. Long and narrow emerald-green colored tea leaves about 2 centimeter in length. The floral taste and aftertaste of a strong cup of Gua Pian is a reminiscence of Ti Guan Yin tea. The pleasant floral sweetness of this tea gradually fills your mouth. Very refreshing and helps digestion. One of our best teas, recommended."

- Beskrivning från Dragon Tea House


Jag hade länge velat testa Liu An Gua Pian. Även om namnet "melonklyfta" syftar på tebladens utseende snarare än på smaken så är det ändå ett väldigt tilltalande namn. Jag bestämde mig för att lita på bilderna på teet som visade ett lysande grönt te som såg väldigt färskt ut och beställde 100 g av den högsta kvalitén, för lite drygt 140 kr. Butiksinnehavaren Gordon gav god service via email och svarade på de frågor jag hade. Jag hade förstått av deras hemsida att leveranstiden från Kina var lång; minst tre veckor, men teet anlände faktiskt snabbare än så.

Det doftade lika färskt och fint som bilderna hade lovat och jag hade svårt för att bestämma mig för vilken bryggmetod jag skulle använda. Tebladen var inte riktigt estetiska nog för att göra glasbryggning obligatoriskt. Jag har ingen Gaiwan här i Kanada. Kvar fanns porslinskanna eller skål. Eftersom jag inte riktigt kunde förlika mig med tanken att inte kunna se tebladen bryggas så valde jag skål första gången jag testade teet, med en vattentemperatur på ca 75 grader. Jag kände också att en skål skulle hjälpa mig att ge teet den koncentration och det fokus som ett så anrikt te förtjänade.

Eftersom tebladen är stora var det inget problem att undvika att få in dem i munnen. Jag hade varit lite orolig för att bitterhetsfaktorn skulle bli stor när jag bryggde i skål men det var inget stort problem. Problem var istället att det inte var något speciellt med teet. Jag hade inte förväntat mig den ärliga fyllighet som japanska teer har. Klassiska kinesiska teer är oftast subtila. Men jag hade förväntat mig något unikt. Något som särkiljde Liu An Gua Pian från vilket annat kinesiskt standardte som helst. Det fann jag inte. Det var lite ört-gräsigt med en liten beska i eftersmaken. Jag fann det ofta vara för milt, men om jag drog det längre blev det för beskt. Skål är nog inte den bästa bryggmetoden för det här teet, var slutsatsen jag drog.

Jag tog nya tag med min porslinskanna. Mer teblad, 70-gradigt vatten. Första bryggningen blev precis på fel sida av överbryggd. Teet gick fortfarande att dricka utan att smaklökarna förstördes av beskan men det var ingen stor njutning. Jag gick promt över till andra bryggningen som blev min mest lyckade bryggning. Nu kunde jag känna den oolonglika blommighet som Dragon Tea House lovat i sin beskrivning, med en lätt eftersmak av gurkskal. Det var fortfarande inte riktigt så fylligt som jag hade velat, men det hade ändå ett unikt egenvärde som grönt te. Tredje och fjärde bryggningen blev överbryggda. Liu An Gua Pian är uppenbarligen ganska känsligt för bryggtiden. Femte bryggingen var jag mer försiktig och fick ett något underbryggt te som inte var utstickande på något sätt. Det var dags att sluta dricka te för dagen men jag är övertygad om att teet är av god nog kvalité för att ge flera bryggningar till.

Det bär mig för mycket emot att skriva av Liu An Gua Pian som ett ointressant te. Jag tror snarare att det är ett svårbryggt te, som kräver en Gaiwan för att ha nog med kontroll över bryggningen. Jag ska återkomma med nya Liu An Gua Pian-betraktelser när jag kommer hem till mina Gaiwan, och om ni kära läsare har några bryggtips för hur man får ut det bästa av det här teet får ni oerhört gärna delge dem.

lördag 1 mars 2008

En resa i teprylar - och ett modernt, kanadensiskt tehus

Efter mina dim sum-måltider passade jag naturligtvis på att utforska Montreals Chinatown. Att botanisera bland alla tebutiker, "Asian Imports" och andra hushållsaffärer är en stor risk för min plånbok. Jag skulle alltid välja ett Chinatown framför en modern, västerländsk galleria.

Den bästa tebutiken jag hittade i Montreals centrala Chinatown (det finns två Chinatown, men en ligger i förortan) hade traditionell kinesisk profil och låg i samma byggnad som La Maison Kam Fung. Botique de Cents Thés hade alla berömda kinesiska och taiwanesiska teer, ofta i flera olika kvalitéer, och eftersom den unge butiksägaren också hade ett gong fu-bord i butiken kunde man få provdricka teet innan man köpte det. Jag blev också imponerad av utbudet av Yixing-kannor och olika sorters tekoppar. Efter mina senaste tebeställningar från internet kunde jag inte med rent samvete köpa mer kinesiskt te, men jag hittade två tekoppar av Yixing-lera som jag blev väldigt förtjust i och som jag var övertygad om skulle matcha bra till en av mina tekannor. Nu var det här pu-er-koppar men jag ska vara hädisk och ignorera det faktumet. Kopparna syns tillsammans med min tekanna på bilden här till vänster.

Nästa inköp blev en sak som jag funderat på att skaffa ganska länge; en rese-temugg. Dvs. en termos som är gjord för att brygga, dricka och transportera te i. Jag hittade en mycket trevlig modell i metall i en hushållsbutik. Jag hade tittat på plastvarianter på internet, men samtidigt hade jag hört att de hade dålig hållbarhet och att det varma vattnet kunde få dem att avge skadliga ämnen. Modellen, som hette Teng Fa, såg ut som en kagge och rymde enligt uppgift 4 dl te. Den hade en brygginsats som gick att klicka fast inne i termosen. Senare i en annan butik hittade jag även en mindre termos vid namn Kang Long, av samma tillverkare, som hade en smalare, mer klassisk termosform och samma, smarta brygginsats. Jag var väldigt frestad att köpa den också men lyckades lägga band på mig.

En annan frestelse som var oerhört stark var att köpa en Tetsubin. Jag blev nästan misstänksam över hur billiga Tetsubin jag hittade i Chinatown. Vackra, robusta varianter från 25 dollar (mindre än 200 kr)! Tyvärr var jag tvungen att tänka på vikten på min packning inför hemresan tillbaka till Sverige om några månader, men annars hade jag definitivt köpt en av de platta, grönfärgade varianterna med stora knottror eller den vackra, runda, guldmålade varianten som jag såg.

Med plånboken ett antal hundralappar lättare lämnade jag Chinatown och tog tunnelbanan till ett tehus i östra centrala Montreal (Quarter Latin), som jag hade kollat upp i förväg. Camellia Sinesis bestod av både en butik och ett tehus separerade med en dörr, och låg precis vid nationalbiblioteket. Detta var ett modernt te-etablissemang i västerländsk stil, med stilren och mysig design. Jag tog bara en kvick runda in i butiken men den var välsorterad med ett bra utbud, och det fanns både tebrickor och Kyusu som fångade mina blickar. När jag klev in i tebutiken möttes jag av en liten kö - det var uppenbarligen ett populärt ställe - och den omisskännliga liljearomen av ett nybryggt, ljust oolongte. Jag noterade att olika gäster hade vitt olika bryggkärl framför sig; vissa hade gaiwan, andra hade Kyusu, ytterligare andra Yixingkannor och vissa hade matcha-skålar. Det var uppenbart att tehuset hade ett brett utbud av te och visste att utnyttja de traditionella bryggkärlen till varje te.

Efter en stund fick jag en plats i det inre rummet, och servitrisen kom omedelbart med en meny, en minikopp med dagens te (ett Anxi Ti Guan Yin) och en bjällra för mig att ringa i när jag bestämt mig. Menyn var uppdelad i sektioner baserad på bryggmetod, där varje bryggmetod hade en lista på rekommenderade teer. En servering te (X antal koppar beroende på hur många gånger det gick att brygga om) kostade ca 40 kr. Jag satt och funderade mellan Oriental Beauty (taiwanesiskt, mörkt oolong som jag länge velat prova) och ett lagrat oolong från 1991 (jag hade hört om lagrat oolong men aldrig testat det). Till sist frågade jag servitrisen vad hon rekommenderade, och efter hennes varma ord om lagrad oolong beställde jag det.

Längst bak i menyn fanns det en avdelning för sötsaker, där varje sötsak hade en lista på rekommenderade teer att ha till. Min första instinkt är alltid att beställa något med choklad, men i beskrivningen för 1991-oolongen stod det att teet hade toner av caramel, och eftersom mitt de stod med bland rekommendationerna för créme caramel beställde jag det istället för chokladtårtan. Den franska klassikern kändes dessutom passande i en så franskinfluerad stad som Montreal.

Jag hade kunnat få mitt te i en Yixingkanna, men huvudrekommendationen var att få det i gaiwan och jag valde att inte ändra på det. Servitrisen kom in med en tebricka, en gaiwan fylld med teblad, en stor termoskanna med vatten och en kopp motsvarande gaiwanens volym. Hon gjorde första bryggningen och instruerade mig i hur jag skulle göra mina egna bryggningar (20 sekunder första och andra bryggningen, 5 sekunder extra för varje efterkommande bryggning). Så satt jag där med mitt nybryggda, lagrade oolong. Doften av det var inte helt angenäm, och när de första impulserna landade på mina smaklökar blev den första reaktionen ett tveksamt "intressant...".

Det smakade inte som något oolong jag druckit tidigare, varken ljust eller mörkt, även om tonerna var betydligt mörkare än ljusa. Det smakade nästan inte som något jag druckit tidigare över huvud taget. En mustig inledande smak som drog tankarna åt så skiljda håll som lagrad rom och tång som legat på stranden i en vecka. Efter det en sötma med tydliga toner av caramel, som beskrivningen hade lovat. Och en avslutande mjukhet som låg kvar på tungan länge. Teet harmoniserade mycket väl med créme caramel, som var kyld och krämig under ett varmt, knäckigt täcke.

Trots den annorlunda smaken - eller kanske på grund av den? - ville jag ha mer av teet, och jag bryggde om det sju eller åtta gånger innan det var dags för mig att ta mig till nästa aktivitet. Det visade ingen tecken på att avta i styrka, och vid det laget hade jag konstaterat att jo, jag gillar verkligen det här teet.

Bredvid mig satt studenter uppkrupna i kuddhörnan i bara strumplästen och läste Shakespeare ekker vetenskapliga artiklar medan de smuttade på sin sencha. Två unga tjejer satt koncenterade med ett av tehusets schackbräden och mumsade på sina blåbärsscones mellan dragen. För mig är Camellia Sinesis ett fantastiskt exempel på ett modernt tehus som verkligen har gjort det mesta av sin nisch. Jag hoppas att fler följer efter.