söndag 22 juni 2008

Teställe - Classic Tea Room

Jag och min vän hade länge talat om att besöka Stockholms nya afternoon tea-ställe och till slut bokade vi ett bord. Vi anlände till Classic Tea Room vid lunchtid och hade fått ett generöst bord eftersom det uppenbarligen inte var dagens mest intensiva timmar.

Det första som mötte ögonen var disken; där småkakor och tårtor samsades med importerad läsk, marmelader, lemon curd och andra kolonialvaror. Sidenklädda soffor och fåtöljer samsades kring de låga borden, som pryddes av färska blomsterbuketter. Övriga inredningen gick i en trivsam, lantlig engelsk stil.

Vi bestämde oss för att slå på stort och valde "Afternoon Tea Deluxe"-menyn för 189 kr. I detta ingick tre sorters snittar, två sorters scones med tillbehör, tre småkakor och en bit tårta. Och så naturligtvis en kanna te. En mindre meny, utan tårta, gick att få för 169 kr, och ville man endast ha scones och te så vill jag minnas att priset låg strax under hundralappen.

Det var ganska uppenbart att helhetsupplevelsen av afternoon tea prioriterades framför te-delen. Det fanns dryga 10 sorters te att välja av; majoriteten svarta, klassiska engelska favoriter. Vi valde en kanna Darjeeling Second Flush Single Estate och en kanna Lapsang.

Vi blev upplysta om att ena sortens scones höll på att bakas, och förtjusta över utsikten till varma, nybakade scones var vi mycket förlåtande. Efter ett tag fick vi in snittar, första sortens scones (naturella) samt småkakor på ett silverfat med tre våningar. Vårt Darjeeling kom i en ganska liten, vit porslinskanna som vi efter lämplig bryggtid hällde upp i de relativt små men vackra och klassiskt blå-vit-blommiga tekopparna med fat. Därefter högg vi in på snittarna.

Jag tror att snittarna var äggsnittar, gurksnittar och smör/gräslökssnittar. En av dessa serverades på ett litet mörkare bröd och denna snitt var smakrikast, men samtligt formbröd var saftigt och pinfärskt. En subtil ätupplevelse, men mer än godkänd.

Nästa förnöjelse var sconesen, som kom med lemon curd, en röd marmelad (vinbär, kanske, men min vän hävdade ståndaktigt att det var jordgubb) och clotted cream. Min vän ville även ha smör till och det var inga problem att få. De naturella sconesen var fantastiska med lemon curd och clotted cream, medan de nybakade russinsconesen, som vid det laget hade anlänt, fann sig väl med clotted cream och marmelad. Frasiga på utsidan, mjuka på insidan och med en ljuvlig doft. Min vän tyckte dock att de inte krävde något annat än smör.

Classic Tea Rooms Darjeeling Second Flush var ett fullt acceptabelt te med traditionelal muscatel-toner och som tjänade på att inte drickas för varmt. Jag saknade dock vissa blommiga element. Vi bad om att få brygga om det en gång och återigen var servicen föredömlig. Andra bryggningen var kanske lite tunn, men fullt drickbar.

Vi började nu bli både ganska mätta och ganska sockerstinna, men vi hade fortfarande tre småkakor och varsin tårtbit kvar. Småkakorna bestod av något som mest liknade en ihålig dröm (som i kakvarianten drömmar), en dubbellagrig fyrkant som påminde om två lager smuldeg med röd sylt emellan, samt en ljus chokladtryffel med apelsinsmak. Jag gillade chokladtryffeln; min vän gjorde det inte. Av mättnadsmässiga skäl smakade jag aldrig på den ihåliga drömmen, och efter ett bett av den smuliga fyrkanten kunde jag bara konstatera att den inte riktigt var min smak.

Min vän hade beställt en bit citrontårta, som bestod av två lager tjock citronkaka med ett tunt lager fyllning emellan och en citronfrosting. Jag hade beställt en chokladmarängtårta, som var flera lager av rulltårtebottnar med choklad som fyllts med en lös chokladmaräng. Som redan nämnt hade mättnadsgraden vid det här laget skjutit i höjden och jag orkade inte med mer än ett par tuggor av min tårtbit, trots att jag hade varit rejält hungrig när vi anlände till Classic Tea Room. Chokladmarängtårtan var god men den var för sockrad för att jag skulle känna mig riktigt lockad av den efter frossandet i scones och småkakor.

Kannan med Lapsang var inte jättespännande. Inte riktigt rökig nog för att ha charmen hos en Lapsang av lägre kvalitet, inte mjuk och komplex nog för att man skulle kunna föreställa sig att det var ett toppkvalitetslapsang. Det kanske hade börjat tappa smak. Om ni beställer Lapsang på Classic Tea Room, låt det dra länge.

Sammantaget erbjöd Classic Tea Room en oklanderlig service, pinfärska bakverk och en stämningsfull inredning av bästa engelska slag. Deluxe-menyn var kanske i mastigaste laget även för den hungrige och Classic Tea Room borde kanske fundera på att balansera sockernivån i senare delen av menyn, då man kanske hellre hade velat ha något friskt.

Detta är inget ställe som man går till bara för att dricka te - då är Chaikhana bättre - men som en helhetsupplevelse och som ett ställe att ta med mormor, mamma eller bara bästa kompisen fyller det helt klart sin plats med bravur. Någon gång när jag har nog med pengar får jag se hur Classic Tea Room mäter sig med Grand Hôtels afternoon tea.

Var? - Rörstrandsgatan 25 (St. Eriksplan), för tillfället bakom en byggnadsställning
När? - 9.30- 18.00 vardagar, 10.00-17.00 lördagar, 11.00-17.00 söndagar
Hemsida? - http://www.classictearoom.se/

tisdag 17 juni 2008

Prylrecension - Royal AquaGrad

Jag efterlyste för en tid sedan den digitala vattenkokaren med ställbar temperatur som den ultimata utvecklingen inom te-teknologin. Nu är den här. Min version heter Royal AquaGrad men avdelningen som tillverkar vattenkokare (och dammsugare) hos det tyska företaget Royal har numera bytt namn till det mindre charmiga DirtDevil.

Både Royal AquaGrad och DirtDevils vattenkokare går att köpa via nätet, men själv sprang jag på dem på In the Mood for Tea. Eftersom min svenska vattenkokare hade gått sönder och jag inte hade skaffat en adaptor till min kanadensiska kände jag att det gick att motivera inköpet av denna högteknologiska pryl.
Royal AquaGrad har en minimivolym på 0.5 L och en maxvolym på 2L. Den har inte bara digital ställbar temperatur från 30 grader till 100 grader Celcius i steg om 5 grader (30, 35, 40, 45 ect); den har också en varmhållningsfunktion som håller vattnet varmt på den inställda temperaturen.

Vissa skulle kanske vilja ha en maskin som faktiskt även brygger teet åt en (som TriniTEA från Adagio) men tvivlar jag starkt på att en maskin skulle klara av alla de hänsyn som måste tas för att få ut bästa möjliga bryggning av allt från Yunnan Gold till ett Long Jing till ett Dancong till fina vita Silver Needles. Detta är en kunskap som en människa kanske kan få efter decenniers träning, och jag kan inte ens drömma om att nå det målet om jag inte övar mig. Jag har faktiskt svårt att förstå hur kaffedrickare kan överlämna ansvaret för bryggningen till en maskin. Hur mycket kunnande försvann när folk slutade koka kaffe på spisen?

Royal AquaGrad då? Den är förvånansvärt snabb, särskilt när man bara brygger upp till 75 grader. Varmhållningsfunktionen fungerar utmärkt och vattnet blir inte platt efter andra uppvärmningen (på det sättet som det kan bli om man värmer det i mikrovågsugn). Värmeelementet kommer inte i kontakt med vattnet, vilket är positivt.

DirtDevil har en variant i metall men min AquaGrad är i plast. Jag antar att de använder bästa gradens värmetålig plast, men jag väntar mig något sämre hållbarhet än för en metallkokare. Den är ganska klumpig och tar en viss plats, så det blir snarare en showpiece än något man gömmer. Royal AquaGrad har också en liten miss i konstruktionen som gör att en metallbit som förser själva tillbringaren med el kan tappa kontakt med bottenplattan, men den är inte svårt att böja tillbaka rätt igen.

Jag är mycket förtjust i min AquaGrad. Den är otroligt praktisk och fördelarna uppväger lätt nackdelarna. In the Mood for Tea säljer dem för 600-780 kr. Det är inte helt billigt, men ska man som te-entusiast ändå köpa en ny vattenkokare så finns det få bättre alternativ.

måndag 16 juni 2008

Terecension - Tie Guan Yin från In the Mood for Teas

För många är Tie Guan Yin inte bara ett oolongte, det är självaste oolongteet. Det var även det allra första oolongteet jag drack, efter att ha köpt med mig en förpackning men från Kina. Det var ett Tie Guan Yin av måttlig kvalité men det var lättbryggt och utan tvekan gott nog för att få mig av vilja utforska mer av oolongeras fantastiska värld. Det är fortfarande min favoritgenre.

När jag fick slut på ljust oolongte (närmare bestämt Tung Ting) för ett par veckor sedan och begav mig till In the Mood for Tea för att köpa nytt så kände jag att jag ville ha något lite kraftfullare än deras lätta, eteriska Li-Shan och A-Li-Shanteer och jag blev rekommenderad deras Tie Guan Yin.

Tie Guan Yin (eller Ti Guan Yin eller Tie Kuan Yin) klassificeras som en alldeles egen underart av den kinesiska tebusken Camellia Sinesis Sinesis. Denna underart uppstod och förädlades i Anxi-regionen i Fujian-provinsen. Den har sedan klonats och kopieriats till bl.a. Taiwan och Thailand. Tie Guan Yin är urtypen av rullade, lättoxiderade oolongteer

Jag har testat att brygga det här teet i gaiwan men inför den här recensionen bryggde jag det i en liten Yixing-kanna. Jag använde 90-gradigt vatten och sköljde bladen innan första bryggningen genom att hälla varmt vatten i kannan och sedan hälla ut det igen så snabbt som möjligt. Det hjälper också till att värma upp tekannan. Jag använde lite mer blad än vad jag brukar; så att det täcker bottnen och så lika mycket blad till.

Första bryggningen bryggde jag relativt kort tid (20 s), vilket möjligen innebar att det blev underbryggt. Men bryggningen är väl balanserad med både lätta, blommiga element och robustare, fruktiga element. Jag brukar skilja på "svala" blommor (syrén, lilja, orkidé) och "varma" blommor (nyponros, tulpan, vanlig ros) och på samma sätt mellan "sval" frukt (päron, äpple, vindruva) och "varm" frukt (persika, aprikos, plommon). Detta Tie Guan Yin ligger stadigt i den svala kategorin.

Andra bryggningen (ca 30 s) blev starkare (men fortfarande utan bitterhet) och då kom en ny egenskap fram hos teet; en rund, nästan mustig och lite robustare smak. Jag undrar om det är den egenskapen som brukar benämnas "veggie protein" på engelska och som anses vara en god egenskap hos ljusa taiwanesiska oolongteer som har odlats på hög höjd. Visst drar tanken lite åt ärtor. Eftersmaken är lång och kraftig med blommiga inslag och sockriga toner som påminner mig om lagen från konserverade päron eller persikor.

Tredje bryggningen (ca 45 s) blev lite svagare igen men nu upptäckte jag ännu en ny egenskap; en svalkande känsla i halsen ungefär som efter en mintpastill. Den mustiga tonen har gått ner och nu är det en sval fruktighet som tävlar med blommigheten.

Fjärde bryggningen (ca 90 s) är återigen starkare. De blommiga tonerna är mer dominanta än tidigare

Femte bryggningen (ca 120 s) undrar jag om mina smaklökar spelar spratt med mig eller om den verkligen är fruktigare. "Veggie protein" märks i bakgrunden. Smaken börjar avta lite, men jag räknar med att det kommer gå att få ut minst två bra bryggningar till av teet.

Som sammanfattning konstaterar jag att för dem som vill ha en mer markant blommighet/sötma eller fruktighet/robusthet finns det andra oolongteer som faller bättre in i de kategorierna, men för dem som vill ha en lättdrucken kombination av dessa egenskaper som är förlåtande att brygga så är detta Tie Guan Yin ett utmärkt val. Det har inga uppenbara dåliga sidor.

tisdag 10 juni 2008

Mysteriet med Formosa Oolong

Jag var på Bagel Street häromveckan och åt (föga chockerande) en bagel tillsammans med en vän. Bland deras temeny ser jag en burk med Formosa Oolong. Det är första gången jag har sett FO på ett café. Länge utgjode FO det enda oolongteet som gick att hitta i vanliga tebutiker och Annelie Jordahl på DN skrev för några år sedan en lyrisk krönika om Formosa Oolong.

Mycket har hänt sedan dess och oolongte är på frammarsch i Sverige. Men fortfarande är FO det första oolongteet som många kommer i kontakt med. Underligt då att Formosa Oolong är ett så extremt anonymt och underligt te.

FO är ett mörkt oolongte med medelstora, orullade blad. En oxideringsgrad på kanske 50%. Formosa Oolong - oolongte från Taiwan, med andra ord. Men taiwaneserna själva föredrar ljusa, rullade oolonger (oxideringsgrad 10-30%) från platser som Li-Shan, A-Li-Shan, Shan-Li-Shi och Tung Ting, eller det lättoxiderade men orullade Pouchong, samt varianter av Ti Guan Yin.

Det enda mörka, orullade oolongteet som taiwaneserna själva är stolta över är Bai Hao (Oriental Beauty) som oxideras till runt 70% och vars blad för de allra bästa kvalitéerna ska vara bitna av en viss insekt. Inget te man lätt åstadkommer med andra ord.

Formosa Oolong kommer ofta med olika titlar vid namnet och bland denna uppsjö av subjektiva attribut förekommer bland annat:

Fine
Choice
Choicest
Fancy
Extra Fancy
Super Fancy
Fanciest

Men man får fortfarande aldrig någon information om vad det egentligen är för te. Är det lägre kvalitéer av Bai Hao, som inte höll måttet för att bli Bai Hao? Eller är det något helt annat? Vilken region odlas det i? På vilken höjd (odlingshöjden är extremt viktig för taiwaneser)? Vilken är oxideringsgraden? Kort sagt, vad är egentligen "Formosa Oolong"?

Jag misstänker att tebutikerna som säljer det inte vet det heller.

söndag 8 juni 2008

Terecension - Qi Men Red

Qimen är ett distrikt i den kinesiska provinsen Anhui och i detta distrikt odlas och namnges Kinas mest berömda svarta te; Keemun (eller rätt och slätt Qimen på kinesiska). Kartorna nedan visar Anhuis placering i Kina och Quimens placering i Anhui:

Keemun har bara tillverkats sedan 1870-talet (till skillnad hos den tusenåriga traditionen hos många andra kinesiska teer) men blev snabbt internationellt populär. Det är den klassiska basen i ett English Breakfast och många andra berömda teer. Men bland annat på grund av den växande kinesiska medelklassens köpkraft och sug efter fint te har Keemun numera blivit så dyrt att många teblandare har gått över till andra baser, som Kenyansk svart te.

Det sägs att det i Kina finns tebutiker som bara säljer Keemun av olika kvalitéer och från olika plantageområden. Så om ni är i Kina och ser en "Qihong shop" - missa inte tillfället. Qimen i sig är en skyddad region och utlänningar är inte tillåtna där. Fruktan för tespionage, måntro?

Mina tidigare erfarenheter av Keemun lämnade mig inte särskilt imponerad men när jag i samband med en tekannebeställning från FunAlliance fick möjlighet att köpa till ett påstått mycket bra Keemun till ett billigt pris tog jag chansen.

Keemuns torkade teblad är mindre än vad bladen brukar vara hos de flesta kinesiska svarta teer. Man kan nästan tro att de är av en bruten variant (BOP, FBOP ect.). De torkade tebladen hos Qi Men Red hade en behaglig kakaoton som påminde om Golden Monkey (recension i februari 2008) men också en lätt syrlig, bärig, nästan vinaktig arom.

Jag följde de medföljande bryggrekommendationerna på [1:12] förhållande av [teblad:vatten] och 20 sekunders bryggning i 90 grader Celcius. Jag bryggde det i en förvärmd gaiwan som rymmer ca 150 cl men en gaiwan är absolut inget måste. En vanlig, mindre porslings/glaskanna kommer gå utmärkt.

Detta gav ett smakrikt men ganska mjukt te fullt av mörka kakaotoner, ett rökigt bett som påminde mig om lapsang och en hint av nyponrosig, lätt syrlig blommighet. I botten av detta en mjuk kropp i stort sett utan beska. Eftersmaken ligger kvar i ett par minuter.

Andra bryggning var utmärkt men hade förlorat lite av rökigheten.

Tredje bryggningen var underligt nog något skarpare och hade fortfarande tydliga kakaotoner. Jag testade att hälla i en skvätt mellanmjölk i den men även om det mjukade upp teet så resulterade det resulterade i en blaskig, överdrivet mjölksmakande brygd.

Sammanfattningsvis var Qi Men Red det bästa och mest komplexa Keemun som jag har testat hittills. Keemun står fortfarande lägre ner på min topplista över kinesiska svarta teer än Yunnan Gold, Golden Monkey och Panyang Gongfu men jag börjar se varför Keemun har blivit så populärt.

onsdag 4 juni 2008

Terecension - Den's Fukamushi Sencha Maki

Fukamushi Sencha är en typ av Sencha som ångas längre än vanlig Sencha. Det gör att bladen får en mörkare färg och metoden påstås bryta ner bladen och reducera bitterheten. Fukamushi bryggs i kortare tid än vanlig Sencha och får en grumlig jadegrön färg snarare än Senchans klarare gulgröna färg.

Fukamushi Sencha Maki från Den's Tea (ca 70 kr/56 g) anländer inte vakuumförpackad (som många anser ger färskast te) men väl försluten och med en liten syreabsorberingspåse i förpackningen. Tebladen doftar fantastiskt; ungefär som samma företags Guricha har de en tung arom av gurkskal och en lätt kryddig ton som nästan påminner mig om doften av mörk oolong.

Då min tidigare porslinskanna inte överlevde flytten hem från Kanada stod jag utan ett lämpligt bryggredskap för Fukamushi Senchan. Glasfiltret i min lilla glaskanna är för fint för japanska teer; de små partiklarna fastnar i skårorna och hindrar teet från att rinna ur filtret. Och då hinner det bli beskt; särskilt om det ska bryggas så kort tid som Fukamushi Sencha. Min "västerländska" tekanna har ett för grovmaskigt filter. Inför dessa valmöjligheter dagdrömde jag om en Kyusu-kanna och plockade istället fram en tekula.

Jag recenserar sällan ett te utan att ha bryggt det vid 2-3 olika tillfällen. Detta för att ge en så rättvis bild som möjligt av teet och för att hinna hitta de bryggningsparametrar (tid, vattentemperatur, mängd blad, bryggkärl) som passar mig bäst. När min lilla porslinskanna fortfarande var i livet fick den uppleva en bryggning av Fukamushi Sencha Maki. Med detta i bakgrunden att jämföra med kan jag säga att både Den's Fukamushi och Den's Guricha
fungerar ganska bra att brygga i tekula. Bladen är tillräckligt små för att få plats i tekulan (till skillnad från t.ex. Steamed Green) och teerna är tillräckligt smakrika för att 1/3 fylld tekula (för att ge teet rum att expandera) ändå ska ge ett ganska fylligt te.

Det första man kan konstatera är att den extra ångningen som bladen har genomgått inte tagit bort all bitterhet, men den har rundat av den lite. Teet ger heller inte det friska, nästan syrliga intryck som Sencha kan ha utan är mustigare och tyngre på något vis. Det är fylligare än vanligt Sencha men har inte riktigt samma tjocka och fylliga känsla som Den's Guricha (recension i april 2008). Den fylliga känslan ligger kvar i munnen länge.

Det går inte att missta sig på att Fukamushi Sencha är ett japanskt, ångat te. Där finns sträva toner av torkade alger ovanpå en en söt, rund kropp. Gillar man inte Sencha lär man heller inte gilla Fukamushi Sencha Maki. Tre bryggningar har det här teet gett innan det blir för vattnigt. Den sötaktiga kroppen blir mer dominerande i senare bryggningar.

Jag får erkänna att jag blev lite besviken. Jag insåg hur mycket jag uppskattar de friska tonerna i Sencha och tyckte inte riktigt att den rundare smaken på detta te var värt förlusten av dem. Det är heller inte såpass unikt som Guricha. Jag kommer definitivt dricka upp mitt Fukamushi Sencha men nästa gång blir det nog vanlig Sencha.