lördag 22 september 2007
Te och mjölk - och Keemun
De flesta av invånarna i de traditionella teländerna Kina och Japan är laktosintoleranta. Många indier är det också men där har man sedan länge utvecklat metoder för att få bort laktosen från sina mjölkprodukter (tillverkningen av ghee från smör, till exempel). Eftersom dessa länder inte har någon tradition av att dricka mjölk eller mjölkprodukter är det heller inte så underligt att de traditionella teerna från dessa länder - gröna teer - dricks bäst utan mjölk.
I de västra delarna av Kina och i Mongoliet har det karga landskapet lämpat sig bättre för boskapshållning än odling, och då har det också blivit naturligt att ta tillvara mjölkprodukter. Här har man traditionellt sett inte druckit grönt te - det känsliga teet blev dåligt under de långa transporterna från de östra och sydliga provinserna - utan pressat, lagrat te som pu-er. Dessa teer passar sig något bättre tillsammans med mjölkptodukter och än idag tillagas och dricks teet i Tibet tillsammans med jaksmör och salt, men även mer engelskliknande varianter där teet kokas med jakmjölk och socker förekommer.
I maj-inlägget "På jakt efter svensk tekultur" spekulerar jag över mjölkens inträde i den västerländska tekulturen - eller snarare teets inträde i den västerländska mjölkkulturen - och det tänker jag inte upprepa här, men det är en otvistligt faktum att kombinationen mjölk och svart te är väldigt populär. Svart te börjar till och med så smått bli vanligare i Kina - det ses som ett västerländskt koncept; lite hippt och spännande - men jag vet inte ifall de dricker sojamjölk till sitt svarta te eller om de tycker att det är värt att få lite ont i magen (på grund av laktosen) för att vara riktigt västerländsk och dricka te med komjölk.
Hur som helst så inkluderade jag en provsmakningsförpackning av Kinas mest berömda svarta te, Keemun, i min senaste beställning från Upton Tea Imports. Mina positiva upplevelser av Yunnan-te sporrade mig till att fortsätta utforska kinesiska svarta teer och jag beställde en av de dyraste och bästa kvalitéerna; Hao-Ya "A" Keemun Classic. Beskrivningen löd "The attractive leaves have a wonderful aroma and the liquor has notes of wine, fruit, and chocolate. The finish has a light smoky nuance". Första gången jag bryggde det blev jag ytterst besviken. Det luktade ordinärt och smakade ordinärt. Lite bättre än English Breakfast, men inte den upplevelsen som jag förväntar mig av ett förstklassisgt te. Jag tänkte att jag måste ha bryggt det fel på något sätt, och tog en ny hop blad och bryggde det igen några dagar senare. Det var fortfarande inte något speciellt med teet. Påminde mig lite om kaffe, förutom att det smakade bättre än kaffe. Jag funderade på ifall det helt enkelt inte föll mig i smaken, men jag visste att Keemun är mycket populärt, så några positiva egenskaper var det ju tvunget att ha.
Så läste jag på ett inlägg internetforum där en Keemun-drickare prisade sitt te "för att det bara blev bättre och bättre fram till tredje bryggningen". Det förvånade mig, eftersom det enda svarta teet som jag har hört lämpar sig för att brygga om är Darjeeling. Entusiastisk över att få testa detta påstående bryggde jag mig någon dag senare en ny kanna. Det kändes som ett slöseri med dyrt te att hälla bort första bryggningen, så istället hällde jag i en slatt mjölk för att se om det blev något bättre. Och bang, det blev det minsann. Mjölken drog fram subtila lager av nyanser i teet som inte kom fram utan den. Inte alls dumt, även om det heller inte var det mest omvälvande jag har druckit. Sedan bryggde jag om samma teblad, och andra bryggningen blev faktiskt betydligt bättre. Den drack jag utan mjölk. Jag borde göra en bryggning till och brygga det tre gånger för att se hur den tredje bryggningen blir.
lördag 15 september 2007
Betraktelser över Earl Grey

Den till synes enkla kombinationen av bergamottolja och svart te har skapat ett av västvärldens mest populära teer. Jag höll på att skriva "ett av världens mest populära teer" men insåg sedan hur imperialistiskt det påståendet skulle vara. Med tanke på den stora befolkningsmängden i Kina och Indien är världens mest populära teer sannolikt indiska chaiteer och kinesiska gröna teer.
Om jag får en förpackning av Liptons standardsortiment av påsteer framför mig så väljer jag alltid någon variant av Earl Grey. Det är ett av de teer som funkar relativt bra på påse. Liptons bladningar Russian Earl Grey (med extra citrus), Lady Grey (lite mildare) och Persian Earl Grey (med jasminarom) faller mig ovanligt bra i smaken för att vara påsteer. Eftersom min erfarenhet av Earl Grey i lösvikt var tämligen begränsad (jag hade bara druckit det ett fåtal gånger hemma hos en vän i Uppsala) bestämde jag mig för att se hur mycket bättre Earl Grey blev som lösvikt. Att det skulle bli bättre var åtminstone min tes, eftersom alla andra teer jag har testat hittills har varit bättre i lösvikt.
Jag är inte säker på ifall Lipton använder äkta bergamottolja eller syntetiskt framställd men av ett bra Earl Grey i lösvikt förväntar jag mig har äkta bergamottolja och ett väl beskrivet baste av god kvalité.
Det första jag testade var ett tämligen dyrt Earl Grey (ca 75 kr/hg), Earl Grey - Thé des Lords, med svart Yunnan som baste. Första gången jag bryggde det blev jag tämligen besviken, eftersom bergamottsmaken helt överskuggade tesmaken. Jag testade att brygga det lite längre och fann att bergamottsmaken inte blev starkare, men att tesmaken kom fram mer. Teet var mjukare och rundare än vanligt Earl Grey, och med en annorlunda, mer citrusaktig bergamottsmak än påsteets, men jag kan inte påstå att det var så exceptionellt att det var värt priset. Jag lyckades inte få fram tillfredsställande tydliga Yunnan-toner utan att göra teet beskt, men det kanske handlade om att jag inte hade nog med te för att försöka så många gånger. För den som gillar en stark bergamottsmak är det säkert inte ett dumt te.
Mitt nästa smakprov var Earl Grey - Blue of London, ett Earl Grey med baste från Ceylon och Kina. De blå blommorna tror jag är blåklint. Det kostade ca 50 kr/hg. Här var bergamottsmaken inte lika övertydlig och det hade också (föga förvånande) tydliga blommiga toner som man inte förväntar sig hos ett standard-Earl Grey. En spännande Earl Grey-variant.
Den tredje versionen jag har testat var Earl Grey Supreme från Upton Tea Imports (33 kr /125 g). Beskrivningen löd "Earl Grey tea, blended with TGFOP Assam and rare China teas. A balanced blend for those who prefer a lighter bergamot flavour". För att vara en "lätt bergamottsmak" var det en ganska kraftig bergamottsmak, vilket gjorde mig lite besviken. Förutom att vara mjukare och mindre bittert än pås-Earl Grey var det här teet inte utstickande, men ändå ett bra Earl Grey för den prisnivån.
Helt nyligen testade jag också Admiral Grey från The Tea Haus; Darjeeling Second Flush med bergamott. Jag tyckte mycket om det. Lite sötare och blommigare grundsmak och diskret bergamott-touch.
Som sammanfattning så finns det helt klart fler varianter att välja på när man köper Earl Grey i lösvikt än på påse, och teerna är i snitt bättre, men det är ändå inte den gigantiska skillnad mellan påste och lösvikt som de flesta svarta teer har.
Gillar man Earl Grey och vill variera sig lite kan jag rekommendera att testa alla de andra varianter blandningar som finns av Earl Grey; Earl Grey med Darjeeling som baste, Earl Grey med lite Lapsang i, grön Earl Grey (ofta med alltför stark bergamottsmak), oolong Earl Grey och många fler. Det finns varianter för bergamott-älskarna och varianter för dem som föredrar en mer diskret bergamottsmak. Och för er som gillar Persian Earl Grey, varför inte blanda in lite rena jasminblommor, eller lite svart eller grönt jasminte i ert favorit-Earl Grey? Vissa tesajter säljer rena, torkade jasminblommor under sina örtte-kategorier.
Vad har ni för favorit-Earl Grey, kära läsare?
tisdag 11 september 2007
Terecension - China Yunnan Golden Temple

Jag bryggde teet med kokande vatten i kanna i ungefär 5 minuter. Teet blir mörkt rödbrunt och får mig att förstå att kineserna kallar sitt svarta te för rött te. Smaken är mjuk utan bitterhet men samtidigt fyllig och intensiv. Det här är inget milt, subtilt te. Det är däremot ett mångbottnat te med en underliggande, svag sötma som slår in ganska tidigt i smaken, en jordig och lätt metallisk ton som slår in en stund senare, och med stråk av rökighet som hos en äkta Lapsang. Jag får associationer till whiskey, även om den sista eftersmaken innehåller en lätt syrlig ton som nästan påminner om rödvin. Eftersmaken är lång och tillfredsställande.
Bortsett från Darjeeling är det här nästan så långt från English Breakfast Blend på påse som man kan komma. Jag kan verkligen rekommendera China Yunnan Golden Temple till alla som uppskattar ett mustigt svart te.
måndag 3 september 2007
Terecension - Green Darjeeling
Som trogna bloggbesökare vet har jag druckit nog med kinesiska och japanska gröna teer för att ha en viss känsla av hur de brukar smaka. Men indiskt grönt te? Namnet indkerar en smakmässig likhet med (svart) Darjeeling, vilket var min förhoppning eftersom jag är mycket förtjust i Darjeeling. Samtidigt ville jag inte ha för höga förhoppningar med tanke på att det var ett ganska billigt te från en ganska vanlig tebutik.
Min första observation var att det var lätt att överbrygga teet. Min andra observation var att det inte var dumt alls även när det var underbryggt. När jag lyckades få till en lagom stark bryggning tänkte jag "mums, det här är riktigt bra". Green Darjeeling har en mjuk, rund, sötaktig, blommig smak påminner lite om en blandning av ljus/grön oolong och svart Darjeeling. Den ligger väldigt långt från japanska gröna teer och är distiskt även från kinesiska gröna teer. Jag gissar att det är den indiska teplantan camellia assamica som har använts för att göra det här teet snarare än den kinesiska camellia camellia, och det borde ju ge ett visst utslag i smaken.
För priset tycker jag att Green Darjeeling var ett toppente, och jag kommer att försöka hitta mer när det tar slut, för att ha bland mitt stapelförråd av gröna teer.
Den stora Lapsangprovningen
(2) “Lapsang Souchong” (högre kvalitet hos in the Mood for Tea)
(3) “Lapsang Special Grade” (högsta kvalitet hos in the Mood for Tea)
(4) “Zheng Shan Xiao Zhong” (högsta kvalitet hos Chaikhana)
(3) är ett äkta Lapsang från Wuyi-bergen. Det är ungefär lika lättrökigt som (2), men rundare och med ett betydligt mer karaktärsfullt baste. Det är lite sött och fyller hela munnen under lång tid. Doften av teet har en angenäm, lätt kaffeliknande ton. Det är dock snäppet mindre sött än (4) och har även en lite annorlunda smakpalett än (4) som är svår att sätta fingret på.
(1) är en Lapsang av den typen som säljs i de flesta tebutiker; ett robust te med kraftig röksmak. Det har däremot en mer karakteristisk vedsmak än andra standardmässiga Lapsanger jag har smakat. Mina tankar förs till barrträd snarare än till en allmän röksmak. Jag gillar det, och skulle gärna se att de Lapsanger som görs med tillsatt rökarom gjordes mer karakteristiska (tall-Lapsang, ek-Lapsang, en-Lapsang ect). Det är svårt att jämföra (1) med de övriga teerna i testet eftersom det i mina ögon är helt olika sorters te, men jag skulle faktiskt vilja påstå att det är den bästa ”vanliga” Lapsangen jag har smakat.
Till er som köper standardmässig Lapsang i er lokala tebutik vill jag rekommendera att fråga efter hur gammalt teet är (när det tillverkades) och inte köpa det om det är mer än nio månader gammalt, eftersom Lapsang enligt min erfarenhet tappar mer smak mer tiden än de flesta andra teer.
Lapsang är ett te som jag verkligen inte skulle köpa i tepåsar eftersom de stora Souchong-bladen behöver mycket plats att utveckla sig på. Brygg det helst i kanna eller i någon annan brygganordning med en rejäl sil.