Terecension - Darjeeling Imperial Oolong

Jag funderade på att dra till med "Tebloggaren trött på te - byter till kaffebloggen.blogspot.com" som aprilskämt igår, men vissa tankar är för hemska för att skämta om ;-)

Indiskt oolong är en modernitet med mindre än 15 år på nacken. I takt med att teentusiaster världen över efterfrågar nya, annorlunda teer är det inte underligt att länder och regioner som traditionellt sett specialiserat sig på en typ av te börjar prova på andra genrer. Svart te från Japan. Grönt te från Kenya. Vitt te från Assam. Oolong från Darjeeling. Men teplantor är ofta framavlade under flera hundra med målet att nå perfektion för en viss genre av te, och att använda samma plantor för att tillverka en annan genre, eller att plantera helt nya plantor, är sällan en enkel omställning. Likaså saknar dessa regioner ofta den specialkunskap som krävs för att framgångsrikt tillverka andra genrer av te. Att tro att indiskt oolong ska hinna bli lika bra på 15 år som kinesiskt oolong har blivit på 1000 år är kanske att vara väl optimistisk.

Men vissa av er minns kanske att jag i höstas var på jakt efter ett bra indiskt oolongte. I decemberinlägget "Indiskt oolong" recenserade jag två sådana från Upton Tea Imports, som inte direkt imponerade. Jag hade faktiskt inhandlat ytterligare ett indiskt oolong, innan jag lämnade Sverige: Darjeeling Oolong Imperial (FTGFOP1, organic) från Maikabari Estate, som jag köpte hos Chaikhana. Exakta priset har fallit ur minnet men jag tror att det låg i närheten av 200 kr/hg. Chaikhana är duktiga och passionerade när det gäller indiska teer och jag kände att om jag skulle ge indiskt oolong en sista chans så var Chaikhana ett av de bästa ställena att köpa det från.

Darjeeling Oolong Imperial (DOI) är orullat och ser mer oxiderat (dvs mörkare) ut än de andra indiska oolonger jag har testat. En vild gissning är att oxideringsgraden ligger runt 50%. Jag har bryggt det på flera olika sätt; både i porslinskanna med lång dragningstid och nu senast enligt gong fu-metoden. Rent namnmässigt känns gong fu som den rätta metoden att brygga det med. Gong fu betyder ju ungefär "med stor skicklighet", och det krävs en hel del gong fu av en som bryggare för att få ut det bästa av det här teet.

Även smakmässigt tyckte jag att DOI blev bäst med gong fu-bryggning. Jag la en ganska stor mängd blad (så att bottnen inte syntes + lite till) i en av mina Yixing-kannor, sköljde dem i 10 sekunder med hett vatten och bryggde sedan första bryggningen med 90-gradigt vatten ca 15 sekunder. Jag hällde över teet i förvärmda lerkoppar.

De torkade tebladen hade tydliga Darjeeling-aromer. Det var i princip bara de stora tebladen som avslöjade att det var ett oolong; rent doftmässigt hade det lika gärna kunnat vara ett vanligt Second Flush. Sedan kan man i och för sig argumentera att "vanlig" Darjeeling i själva verket också är oolongte, eftersom åtminstone Firsh Flush-skörden inte är fullständigt oxiderad, men det är en diskussion för ett annat tillfälle.

Första bryggningen var väldigt likt ett klassiskt Darjeeling; friskt, blommigt, syrligt med tydliga "muskatel"-toner. Lite som en blandning mellan First Flush och Second Flush. Syrligheten var lägre än hos de indiska oolonger jag testat tidigare men jag hade föredragit att den var ännu lite lägre. Syrlighet är inget som jag normalt förknippar med oolongte. Eftersmaken var däremot längre än hos de vanliga Darjeelings jag har druckit tidigare och det var en trevlig, muskatellig eftersmak.

Andra bryggningen var mindre blommig och mer fruktig. Där fanns tydliga toner av gul frukt som jag associerade till mango och passionsfrukt, och som jag inte upplevt hos ett te förr. Intressant.

Vid mina tidigare bryggningar hade jag redan konstaterat att det inte verkade gå att få ut mer än två bra bryggningar av DOI. Även om jag inte förväntar mig lika många bryggningar av ett orullat oolong som av ett rullat oolong så vill jag gärna få ut åtminstone fyra bryggningar. Tredje bryggningen hade fortfarande kropp och en vacker persikorosa färg men inga övertoner och var därmed ganska ointressant. Att försöka brygga det längre resulterade bara i bitterhet, inte mer smak. En möjlighet är att teet började bli lite gammalt; oolonger bör drickas 6-12 månader efter inköp och det var över ett halvår sedan jag köpte det.

Men sammataget är Darjeeling Oolong Imperial ändå det bästa indiska oolongteet jag har druckit hittills. Det är likt svart Darjeeling men har ändå sina distinkta toner. Att DOI är ekologiskt skadar inte heller.Priset är lite för högt men eftersom produktionen av oolong i Darjeeling ökar (långsamt men stadigt) och teproducenterna lär sig att förbättra sina tillverkningsmetoder finns det förhoppningar om att priserna på indisk oolong snart kommer motsvara kvalitén.