söndag 23 mars 2008

A Social History of Tea

Jag strosade omkring i en av de mer välsorterade bokhandlarna i min kanadensiska stad och hittade en intressant bok på ett reabord; "A Social History of Tea" av Jane Pettigrew. Enligt omslaget var det en bok om tedrickandets historia i England, ur ett socialt perspektiv. Oemotståndligt, tyckte jag, och gick mot kassan.

Min kollektion av teböcker är inte så stor, men ganska blandad. Där finns klassiker som den social-filosofiska och poetiska "The Book of Tea" av Kakuzo Okakura. Där finns den breda svenska teboken "Te - från Sencha till Lapsang" av Vernon Mauris och Petter Bjerke. Där finns ett kinesiskt och därmed för mig oläsbart häfte som med ett stort antal färgfotografier visar stegen i olika kinesiska teceremonier. Men ingen av dem är lika sociologiskt inriktad som "A Social History of Tea".

Jane Pettigrew verkar ha gjort gedigen forskning baserat på testamenten, inköpslistor, målningar, reklamblad och dagböcker från 1700-1900talet. Hon presenterar en intressant bild av den tidiga perioden av tedrickande i England; från 1650-talet och lite drygt hundra år framåt, då te var lika dyrt som det var sällsynt:

Både kaffe och choklad hade hunnit före teet till England och kaffehusen hade redan etablerat sig som manliga sociala enheter. Man får anta att kaffe och choklad hade medförts av spanjorer och portugiser från erövringarna i Sydamerika. Teet kom däremot från den exotiska Östern och marknadsfördes först och främst som en hälsodryck med en rad mirakulösa förmågor.

Den ursprungliga engelska tekulturen var betydligt mer autentiskt asiatisk än vad den utvecklades till. Medan porslin senare kom att specialbeställas enligt europeiska stilmallar köpte de första handelsmännen helt enkelt vad för inhemskt tegods de kunde få tag på. Små yixingkannor, gaiwan och öronlösa tekoppar finns alla att skåda på målningar från 16-1700-talet.

Både svart och grönt te importerades under dessa tidiga århundraden. Namn som känns igen än idag är Gunpowder, Bohea, Hyson och Congo(u). Av någon anledning som Pettigrew inte nämner föredrog tydligen den överklass som köpte teet att se blåa nyanser i det gröna teet. Måhända hade de bästa kvalitéerna av grönt te en blå ton på den tiden. Eftersom priset på ett hekto te kunde vara väl mycket högre än vad en vanlig arbetare tjänade på en vecka var det många ohederliga affärsmän som försökte färga lågkvalitativt grönt te blått med mer eller mindre giftiga färgämnen, och dryga ut de äkta tebladen med diverse inhemska örter och blad. Enligt författarens resonemang tröttnade folk till slut på att riskera sina pengar på det opålitliga gröna teet (som dessutom åldrades fortare än svart te) och grönt te föll i popularitet för att till slut falla ur den engelska tekulturen fram tills modern tid.

Med tanke på teets höga kostnad var det få adelshushåll som vågade låta sina tjänare hantera teet (hur lätt är det inte att några blad slinker ner i dess fickor?). Istället serverade damen i huset eller den yngsta dottern teet, efter att tjänarna hade plockat fram alla nödvändiga acessoarer. Det var till och med brukligt att köpa särskilda tekistor; eleganta kistor med lås som rymde två-tre mindre behållare för en-två sorters te och socker. För att skydda dyrbarheterna tog nyckelhållaren med sig nyckeln även när hon lämnade huset.

En annan rolig anektot är beskrivningen av hur en tebjudning kunde gå till hos de mindre bemedlade kvinnorna i en vanlig engelsk lantby; ingen kvinna hade ensamt råd att stå för teet, så alla kvinnor tog med sig några blad från sin egna teburk hem till stugan där bjudningen höll, och tebladen blandades samman och bryggde i en och samma tekanna. Dåtidens exempel på häxblandning, låter det nästan som.

Inga kommentarer: