lördag 1 mars 2008

En resa i teprylar - och ett modernt, kanadensiskt tehus

Efter mina dim sum-måltider passade jag naturligtvis på att utforska Montreals Chinatown. Att botanisera bland alla tebutiker, "Asian Imports" och andra hushållsaffärer är en stor risk för min plånbok. Jag skulle alltid välja ett Chinatown framför en modern, västerländsk galleria.

Den bästa tebutiken jag hittade i Montreals centrala Chinatown (det finns två Chinatown, men en ligger i förortan) hade traditionell kinesisk profil och låg i samma byggnad som La Maison Kam Fung. Botique de Cents Thés hade alla berömda kinesiska och taiwanesiska teer, ofta i flera olika kvalitéer, och eftersom den unge butiksägaren också hade ett gong fu-bord i butiken kunde man få provdricka teet innan man köpte det. Jag blev också imponerad av utbudet av Yixing-kannor och olika sorters tekoppar. Efter mina senaste tebeställningar från internet kunde jag inte med rent samvete köpa mer kinesiskt te, men jag hittade två tekoppar av Yixing-lera som jag blev väldigt förtjust i och som jag var övertygad om skulle matcha bra till en av mina tekannor. Nu var det här pu-er-koppar men jag ska vara hädisk och ignorera det faktumet. Kopparna syns tillsammans med min tekanna på bilden här till vänster.

Nästa inköp blev en sak som jag funderat på att skaffa ganska länge; en rese-temugg. Dvs. en termos som är gjord för att brygga, dricka och transportera te i. Jag hittade en mycket trevlig modell i metall i en hushållsbutik. Jag hade tittat på plastvarianter på internet, men samtidigt hade jag hört att de hade dålig hållbarhet och att det varma vattnet kunde få dem att avge skadliga ämnen. Modellen, som hette Teng Fa, såg ut som en kagge och rymde enligt uppgift 4 dl te. Den hade en brygginsats som gick att klicka fast inne i termosen. Senare i en annan butik hittade jag även en mindre termos vid namn Kang Long, av samma tillverkare, som hade en smalare, mer klassisk termosform och samma, smarta brygginsats. Jag var väldigt frestad att köpa den också men lyckades lägga band på mig.

En annan frestelse som var oerhört stark var att köpa en Tetsubin. Jag blev nästan misstänksam över hur billiga Tetsubin jag hittade i Chinatown. Vackra, robusta varianter från 25 dollar (mindre än 200 kr)! Tyvärr var jag tvungen att tänka på vikten på min packning inför hemresan tillbaka till Sverige om några månader, men annars hade jag definitivt köpt en av de platta, grönfärgade varianterna med stora knottror eller den vackra, runda, guldmålade varianten som jag såg.

Med plånboken ett antal hundralappar lättare lämnade jag Chinatown och tog tunnelbanan till ett tehus i östra centrala Montreal (Quarter Latin), som jag hade kollat upp i förväg. Camellia Sinesis bestod av både en butik och ett tehus separerade med en dörr, och låg precis vid nationalbiblioteket. Detta var ett modernt te-etablissemang i västerländsk stil, med stilren och mysig design. Jag tog bara en kvick runda in i butiken men den var välsorterad med ett bra utbud, och det fanns både tebrickor och Kyusu som fångade mina blickar. När jag klev in i tebutiken möttes jag av en liten kö - det var uppenbarligen ett populärt ställe - och den omisskännliga liljearomen av ett nybryggt, ljust oolongte. Jag noterade att olika gäster hade vitt olika bryggkärl framför sig; vissa hade gaiwan, andra hade Kyusu, ytterligare andra Yixingkannor och vissa hade matcha-skålar. Det var uppenbart att tehuset hade ett brett utbud av te och visste att utnyttja de traditionella bryggkärlen till varje te.

Efter en stund fick jag en plats i det inre rummet, och servitrisen kom omedelbart med en meny, en minikopp med dagens te (ett Anxi Ti Guan Yin) och en bjällra för mig att ringa i när jag bestämt mig. Menyn var uppdelad i sektioner baserad på bryggmetod, där varje bryggmetod hade en lista på rekommenderade teer. En servering te (X antal koppar beroende på hur många gånger det gick att brygga om) kostade ca 40 kr. Jag satt och funderade mellan Oriental Beauty (taiwanesiskt, mörkt oolong som jag länge velat prova) och ett lagrat oolong från 1991 (jag hade hört om lagrat oolong men aldrig testat det). Till sist frågade jag servitrisen vad hon rekommenderade, och efter hennes varma ord om lagrad oolong beställde jag det.

Längst bak i menyn fanns det en avdelning för sötsaker, där varje sötsak hade en lista på rekommenderade teer att ha till. Min första instinkt är alltid att beställa något med choklad, men i beskrivningen för 1991-oolongen stod det att teet hade toner av caramel, och eftersom mitt de stod med bland rekommendationerna för créme caramel beställde jag det istället för chokladtårtan. Den franska klassikern kändes dessutom passande i en så franskinfluerad stad som Montreal.

Jag hade kunnat få mitt te i en Yixingkanna, men huvudrekommendationen var att få det i gaiwan och jag valde att inte ändra på det. Servitrisen kom in med en tebricka, en gaiwan fylld med teblad, en stor termoskanna med vatten och en kopp motsvarande gaiwanens volym. Hon gjorde första bryggningen och instruerade mig i hur jag skulle göra mina egna bryggningar (20 sekunder första och andra bryggningen, 5 sekunder extra för varje efterkommande bryggning). Så satt jag där med mitt nybryggda, lagrade oolong. Doften av det var inte helt angenäm, och när de första impulserna landade på mina smaklökar blev den första reaktionen ett tveksamt "intressant...".

Det smakade inte som något oolong jag druckit tidigare, varken ljust eller mörkt, även om tonerna var betydligt mörkare än ljusa. Det smakade nästan inte som något jag druckit tidigare över huvud taget. En mustig inledande smak som drog tankarna åt så skiljda håll som lagrad rom och tång som legat på stranden i en vecka. Efter det en sötma med tydliga toner av caramel, som beskrivningen hade lovat. Och en avslutande mjukhet som låg kvar på tungan länge. Teet harmoniserade mycket väl med créme caramel, som var kyld och krämig under ett varmt, knäckigt täcke.

Trots den annorlunda smaken - eller kanske på grund av den? - ville jag ha mer av teet, och jag bryggde om det sju eller åtta gånger innan det var dags för mig att ta mig till nästa aktivitet. Det visade ingen tecken på att avta i styrka, och vid det laget hade jag konstaterat att jo, jag gillar verkligen det här teet.

Bredvid mig satt studenter uppkrupna i kuddhörnan i bara strumplästen och läste Shakespeare ekker vetenskapliga artiklar medan de smuttade på sin sencha. Två unga tjejer satt koncenterade med ett av tehusets schackbräden och mumsade på sina blåbärsscones mellan dragen. För mig är Camellia Sinesis ett fantastiskt exempel på ett modernt tehus som verkligen har gjort det mesta av sin nisch. Jag hoppas att fler följer efter.

4 kommentarer:

Tefascisten sa...

åh vad intressant med lagrad oolong, och åh vad jag vill prova! Jag har aldrig sett det i sverige, har du?

Tack för länkningen förresten!

Kafir sa...

Mycket intressant! -man blir grön av avund, dock har jag varit mkt i Prag där det finns många fina téhus, jag skulle vilja t o m vilja utnämna Prag till Europas té-huvudstad... visst, ingen slår England men som enstaka stad är Prag väldigt speciellt, tehusen har de senaste 10 åren spridit sig epidemiskt där, t o m har en kedja utvecklat sig och försöker etablera sig i Usa, (goodTroom). Verkar som att gott sinne för öl också ger ett gott sinne för andra gyllene drycker!

Magdalena sa...

Wow, vilket underbart ställe det låter som. *avundsjuk*

TeBloggaren sa...

Tefascisten: Nej, jag har tyvärr aldrig sett det i Sverige heller.
Du som jobbar på tebutik får propsa på att ni ska ta in det :)

Annars har jag hört att Hou De Fine Teas, samt TeaMasters blogg, ska ha bra lagrade oolonger man kan beställa.

Kafir: Har du någon rekommendation när det gäller tehus i Prag? Jag ska dit i september och planerar förstås att ta mig tid att besöka ett tehus eller två.

Magdalena: Låt oss hoppas att Stockholm snart följer efter :)