måndag 2 mars 2009

Allt som kan gå fel - den svåra konsten att smaksätta te

Jag var på Blå Porten och fikade med min kära mor i helgen, och var inte sugen på så mycket mer än en kopp te. Deras temeny bestod av drygt 12 teer; de flesta smaksatta. Det fanns ren, japansk Sencha, men erfarenhet har avskräckt mig från att dricka Sencha på café. Istället valde jag ekologisk Earl Grey. Man fick teet nystoppat i en "gör det själv"-tepåse (som jag även brukar kalla för tyska tepåsar) tillsammans med en kopp, och fick sedan hälla på vatten själv. Fullpoäng på det. Jag föredrar alla gånger att få brygga mitt eget te, så att jag har full koll på vattentemperaturen och på hur länge det har dragit.

Tyvärr så grumlades upplevelsen av själva teet. Min gissning är att basen var en blandning av svart Assam och Ceylon, av ganska måttlig kvalité. För teet hade en sträv beska och saknade den rundhet som ett bra te har för att balansera upp dessa egenskaper. Jag är inget fan av vare sig Assam eller Ceylon, men jag brukar kunna dricka Earl Grey med behållning i alla fall. Oftast brukar jag klaga på en överdosering av bergamott (jag brukar föredra milda Earl Greys), men här var det helt klart bas-teet som utgjorde problemet.

Det är lätt att göra ett dåligt smaksatt te. Jag tror att alla någorlunda regelbundna tedrickare någon gång har druckit ett riktigt vidrigt smaksatt te. Man kan ha bas-te av dålig kvalité (mycket vanligt). Man kan ha ett bas-te som inte passar smakmässigt eller karaktärsmässigt med smaksättningen (vanligt med moderna Darjeeling-baserade blandningar). Man kan ha ett bas-te av en genre som passar dåligt med smaksättningen, eller en dåligt synkroniserad mix av te-genrer (vanligt exempel är smaksatt vitt och grönt te, eller blandningar med både vitt, grönt och svart te).

Man kan ha en smaksättning som är för stark och dränker smaken av bas-teet (detta görs ofta medvetet om basteet är av dålig kvalité. Man kan ha en smaksättning som smakar för artificiellt. Man kan ha en blandning av smaksättningar som är obalanserad (smaker som inte passar ihop/en smak som helt överskuggar en annan smak ect). Man kan också ha en smaksättning som helt enkelt är av generellt dålig kvalité (dvs billig).

Det senaste exemplet upptäcker jag tydligare än var jag skulle önska. Jag får nämligen vansinnigt ont i magen av te som smaksätts med artificiell jasmin-essens. Te som smaksätts genom att det får ligga och dra med äkta jasmin-blommor ger däremot inga problem. Exemplet med en dåligt synkroniserad mix av te-genrer har jag stött på flera gånger, t.ex. i blandningar som inkluderar både vitt te och svart te - teer som ska bryggas vid helt olika temperaturer och ofta olika länge. Svart te är dessutom totalt smakdominant över vitt te. Det känns som att sådana blandningar är dömda till att bara bli extra bittra på grund av det vita teet, men i övrigt smaka svart te.

Det finns teföretag som inser betydelsen av bas-teets kvalité när man smaksätter te. Exempel är Mariage Frères, Le Palais des Thés, och Kusmi. Det räcker en lång väg, och det tycker jag ofta är värt att betala mer för.

Men i slutändan så ankommer allt på personliga smakpreferenser. Det finns t.ex. inget som skulle kunna få mig att köpa ett grönt te smaksatt med mint och vanilj, även om det var från Mariage Frères; tillverkat på Uji-Sencha av toppkvalité, med bourbon-vanilj och äkta mintblad, och välsignat av Påven därtill. Trogna läsare vet hur skeptisk jag är mot smaksatt grönt te, och mint och vanilj tillhör de smaker som mina smaklökar vägrar acceptera tillsammans med te. Det är en av de mest vedervärdiga kombinationer jag kan tänka mig. Och ändå, så verkar det finnas folk som tycker om det.

6 kommentarer:

Per Brekell sa...

Instämmer till fullo om att Uji Sencha och bourbon-vanilj gör sig bäst var för sig. Just vanilj och mint är smaker som obarmhärtigt överskuggar teets nyanser och utgör därmed som du skriver osedvanligt dåliga kombinationer.

Ett större mysterium är dock hur man kan lyckas sjabbla med något så grundläggande som Earl Grey som i caféet du besökte. Man kan ju tycka att man borde kunna lita på det som säkert alternativ annars men ack, den dagen är ännu icke kommen.

TeBloggaren sa...

*nickar* Med så många Earl Grey-alternativ så är det lite underligt att Blå Porten inte kunde välja något bättre. Men deras provsmakare drack kanske teet med mjölk... Det hade en otrevlig skarphet som säkert hade blivit bättre med mjölk, men själv vill jag inte behöva ha mjölk i teet.

Maria sa...

Hej,
Oolong är mitt favorit te. Och nu letar jag efter en bra tekanna för att brygga just Oolong i. På jobbet har jag en gaiwan men hemma skulle jag vilja ha en liten tekanna. Men vad finns det för bra kannor för detta ändamål och var hittar man en sån? Alla tips och råd om tekannor mottages tacksamt. Det är en djungel att välja.

/Maria

TeBloggaren sa...

Hej, Maria! Om du brygger både mörka och ljusa oolonger så skulle jag nog rekommenderar att du börjar med en liten, lätt porslinskanna, som rymmer 1.5-2 dl te. Sådana går ofta att hitta på Second Hand, men även In the Mood for Tea har många trevliga.

Klassikern för att brygga oolong är ju annars en Yixing-kanna. Men eftersom Yixing-leran sägs absorbera smakämnen så rekommenderas det att man dedikerar sin Yixing-kanna till ett särskilt oolong (eller en särskild kategori av oolonger, om man vill vara lite bredare).

Själv har jag en Yixing-kanna för ljusa oolonger (Ti Guan Yin, Tung Ting, Baozhong ect), en för Wuyi-oolonger (Tie Luo Han, Shui Xian ect) och en för DanConger.

Jag köpte två av dem i Kina, och en från Funalliance.com. Att köpa Yixing-kannor är ett lotteri, där man aldrig riktigt vet vad man får (äkta Yixing-lera har blivit allt dyrare med åren). Om man vill vara säker på att det är äkta Yixing man köper så får man nog vara beredd att lägga 400-500 kr och uppåt för en liten tekanna.

Säg till om du undrar något mer :)

Mvh,
TeBloggaren

Niklas sa...

Hej, på tal om Yixing-kannor, skulle du tro att det här är en äkta? Tack för en enormt trevlig och informativ blogg!

http://www.geting.se/viewimage.php?image=210709-92641887_1.jpg

Anonym sa...

This program is intended to recover lost passwords for RAR/WinRAR archives of versions 2.
xx and 3.xx. http://www.passwordrecoveryforrar.tk The free professional solution for recovering lost passwords to RAR and WinRAR archives.


When someone writes an piece of writing he/she retains the thought of a user in
his/her brain that how a user can be aware of it.
Thus that's why this article is amazing. Thanks!