Yum cha i Montreal

Jag hade nöjet att tillbringa helgen i Montreal, och passade naturligtvis på att utforska vad staden kunde erbjuda teentusiasten. Jag hade hört att Montreals Chinatown var sevärt, och efter att ha förklarat att jag var ute efter yum cha (dricka te och äta dim sum) blev jag rekommenderad dim sum-restaurangen "La Maison Kam Fung" som låg lite undanskymd på andra våningen i ett modernt huskomplex i Chinatown. Det var söndag, och eftersom söndag är den dag då kinesiska familjer traditionellt sett äter dim sum tillsammans fick jag också tipset om att gå dit innan kl 11, för att slippa köa för att få bord. En frunch, alltså.

Restaurangen var nästan full när jag kom dit men jag hade inget problem att få ett bord. Normalt sett tycker jag att det är ett tecken på dålig service när en restaurang höjer ögonbrynen och frågar "only one?" när det kommer en ensam gäst, men för dim sum-restauranger är det till viss del legitimt. Dim sum-rätter kommer nästan alltid i tripletter eller kvartetter (fyra dumplings av samma sort eller tre vaniljbullar av samma sort) så som en ensam gäst får man nöja sig med att beställa ett fåtal rätter för att orka äta upp maten, och får inte samma variation som om man är flera. Dim sum är sannerligen ett nöje som man borde engagera vänner eller familj i. 4-8 personer är optimalt.

Jag fick omedelbart en kanna te och en tekopp efter att jag hade satt mig ner. Jag hade hoppats på oolongte men det svåridentifierade teet verkade snarare vara ett grönt sådant. Det var ganska milt med ett litet bett av beska och varken särskilt höigt eller vegetabiliskt. Lite vagt blommigt och örtigt, men inte ett te som hade varit en höjare att dricka ensamt.

Men nu behövde jag ju inte dricka det ensamt. För i gången mellan borden bredvid mig gled det förbi en vandrande buffé i form av servitriser som körde runt tallrikar, bambukorgar och värmekärl med dim sum och basunerade ut dess innehåll på kinesiska och ibland franska och engelska. De flesta talade engelska och beskrev innehållet i sina rätter om man bad dem att stanna upp. Hungrig som jag var valde jag omedelbart en tallrik med fyra ångkokta räkdumplings som min första rätt. Goda, men inte märkvärdiga. Förvånansvärt nog fick jag ingen sås till.

Jag blev oerhört lycklig när jag insåg att min favorit-dim sum rullade förbi. ”Rice Noodle” löd den engelska beskrivningen, men det är en ganska missvisande sådan. ”Geggigt risfodral med fyllning och söt soja” skulle jag beskriva det som. Wikipedia kallar det ”Rice noodle roll”. Jag tog en tallrik med tre fodral med räkor och koriander och den var helt gudomligt god.

Min tredje rätt blev tre stekta dumplings (gyoza kallas den japanska motsvarigheten) med fläsk- och grönsaksfyllning. Stekta dumplings serveras traditionellt sett med vinäger och även om jag inte alltid tycker att det är den godaste såsen till så har generationer av dim sum-kockar ändå valt den av en anledning. Rätten var helt okej, men inte lika bra som de andra jag åt den morgonen.

Efter tre rätter var jag proppmätt, betalade mina $11.75+dricks (ca 90 kr) och gick lycklig därifrån, men med huvudet fullt av bilder av alla fantastiska dim sum som jag låtit passera förbi mig; friterade kycklingfötter, stekta nudlar med grönsaker, ungsbakta bullar med fyllningar av köttfärs, vaniljkräm eller kokosvaniljkräm, vårrullar, ångkokta minibläckfiskar, friterade dumplings, friterade sesambollar fyllda med söt bönkräm, won ton-soppa, ångkokt bok choy, stekt ris med bacon, ångkokt fluffig risdeg med köttfyllning, ångkokta dumplings med otaliga fyllningar, små eleganta bakelser, nybakta kakor direkt från plåten, revben i sötsur sås, glutinöst ris med kött och grönsaker virat i lotusblad, tofurullar, mangopudding… behöver jag säga att jag inte kunde motstå att komma tillbaka nästa morgon?

Efter att jag hade satt mig ner och fått mitt te – samma sort som gårdagen, men lite överbryggt - insåg jag att värdinnan frågade de kinesiska gästerna efter cha - dvs. vilket te de ville ha - och att de flesta svarade oolong. Ett lärdom inför framtida besök till dim sum-restauranger: fråga efter teutbudet innan man sätter sig ner. På Aroydee i Stockholm har de alltid frågat mig vilket te jag vill ha, men det kanske är ett undantag. Denna måndagsmorgon var det betydligt färre besökare, och därmed också färre vagnar som behövde rullas omkring fler varv innan de blev tomma. Ju längre tid innan rätten når munnen desto tristare blir den, naturligtvis. Nu led jag inte särskilt mycket av det, får jag väl erkänna.

Jag åt stekta dumplings med fläskfyllning, som var betydligt bättre än de jag åt dagen innan. Jag åt ”rice noodle” med fyllning av grillat, kinesiskt fläsk. Också mycket gott, men kanske lite väl smakrikt. Jag beställde sedan en underlig fyrkant som inte ville lämna min blick ifred; stekt kastanjepudding. Den var tyvärr ingen höjdare och den enda rätt jag åt på La Maison Kam Fung som jag inte gillade alls. Som plåster på smaklökarna beställde jag en tallrik utsökta ungsbullar med fyllning av kokosvaniljkräm, och efter att ha druckit upp en kanna te gick jag därifrån minst lika mätt och belåten som dagen innan, med vetskapen om att jag skulle stå mig fram till kvällen.

Jag kan varmt rekommendera ett besök på Kam Fung för besökaren i Montreal. På en söndag, gå dit innan 11. På en vardag, gå dit kring 12 eller efter kl 19. Och se till att ha gott om utrymme i magen.